Nytta förenat med nöje - 100% glädje

En tidigare kollega till mig berättade för några år sedan att det gick åt en tank bensin i veckan bara för att skjutsa barnen till olika aktiviteter. Då bor de ändå centralt i staden, och aktiviteterna utfördes inom några få kilometers avstånd.
En annan bekant till mig vägrar hamna i aktivitetsfällan där man lägger massor av tid på att skjutsa barnen överallt, utan att egentligen umgås med dem. Han väljer istället att göra saker tillsammans med sitt barn och andra familjer. Och han väljer att göra det i lokalsamhället och utan prylkonsumtion, exempelvis genom cykelutflykter, teater, knytkalas och umgänge hemmavid.
Själv har jag minst två hockeytokar i familjen, maken och äldsta barnet. Vi får väl se var minstingen vill tillbringa sin fritid. Men jag vill att de ska få göra det de tycker är riktigt roligt. Jag tänker också att det räcker med en sådan aktivitet per barn, och att de ska få be om det själva. Att aktivera för aktiverandets skull känns inte rimligt, men jag tror att det är många som upplever att det är en stor social press på att ha en fartfylld och stressad fritid. ”Alla andra gör ju…” och så känner man pressen att behöva göra likadant. Det har blivit en statusmarkör på samma sätt som prylar och konsumtion.
I skrivande stund står den största hockeytoken och spolar is i den hembyggda rinken. Tanken är att skapa utrymme för våra intressen hemma, inte behöva åka iväg för att ha roligt. Bara det blir tillräckligt kallt så kommer vi att ha mycket roligt den här vintern.
Andra gratisnöjen vi har, precis som ovan nämnd bekant, är att göra saker tillsammans med andra. Det är superkul att till exempel stänga en grishage tillsammans med grannarna, baka tunnbröd i någon bagarstuga, vara aktiv i hembygdsföreningen, äta mat ihop med vänner en vanlig vardag och pyssla med juntagänget.
Häromdagen kom en vän över för att lära mig att sy ett förkläde. Det tog kanske en kvart. Resten av de närmare två timmarna fastnade vi i tekoppen och en massa härligt prat. Det är vad jag kallar nöje!

Skit i sopsorteringen, åk till Thailand istället

En flygresa till Thailand gör ett helt livs sopsorterande bortkastat. Jag vet inte exakt var det kommer ifrån, om det är Stefan Sundströms eller Malena Ernmans citat som sprids via facebook just nu.
Jag gillar både Sundströms och Ernmans engagemang och klimatradikalitet, men här blir jag lite irriterad på det otroligt fyrkantiga påståendet, vem det nu var som sa det. Det är som att säga att det inte är någon idé att sluta snusa eftersom man rökte för fem år sedan.
Det är jättebra att belysa hur illa det är med flyget och att vi alla borde sluta upp med otyget omedelbart. Det lär tyvärr inte ske utan politiska beslut och förbud, eller att oljan faktiskt till slut tar slut. Men jag tycker att det är fel att säga att det är lönlöst att sopsortera för att man flyger till Thailand. Då är jag körd ett par gånger om efter ett antal resor till bland annat USA, Nya Zealand och typexemplet Thailand. Då spelar det ju ingen roll vad jag gör nu.
Jag tänker att allt positivt som var och en gör för miljön är bra, oavsett hur litet eller stort det än är. Alla kan göra något och även det lilla måste räknas. Och om man åker till Thailand och struntar i att sopsortera då? Det måste ju bli dubbelt dåligt?
Sedan är det ju solklart att flygandet måste minska rejält. Där håller jag med helt och hållet. Men människan styrs av lust och inte sunt förnuft. Och så länge det är så pass billigt att flyga kommer folk att fortsätta med det. Förhoppningsvis fortsätter de även att sopsortera.

Familjejulkalendern

I år fick barnen vara med och bestämma uppdrag till vår aktivitetsjulkalender. Nedan följer resultatet:

1. ha en bråkfri kväll
2. baka pepparkakor
3. göra adventsljusstake
4. spela russinleken
5. kramas extra mycket
6. överraska någon!
7. ha en tevefri dag
8. gå ut i mörkret med ficklampor
9. ta en familjepromenad
10. gå på adventsfika hos familjen NN
11. gör dagen till en rolig dag
12. köp inget idag
13. gå på Lucia i kyrkan
14. spela innebandy
15. släck alla lampor, tänd ljus istället
16. bjud någon på mat eller fika
17. spela brädspel
18. stäng av telefonerna så fort vi kommer hem
19. var extra snäll mot någon
20. hjälp någon med något
21. åka till simhallen och bada
22. laga mat tillsammans
23. klä granen
24. Julaftonsmys!

Så var det jul snart igen

Snart är julen här igen och med den kommer i vanlig ordning julångesten. Det är en blandning av klimatångest, konsumtionsångest och frosseriångest. Det är en relativt ny känsla för mig och dök upp första gången efter att barnen kom. Sedan dess sätter det onda i magen in ungefär i samband med att julskyltningen drar igång, vilket för varje år verkar bli tidigare och tidigare. Inför barnens födelsedagar känner jag likadant. Och inför kalasen de blir bjudna på. Det ska fås eller köpas presenter, mest för syns skull. Man måste ju komma med en något. För den summa jag tycker är rimlig för en present till ett barnkalas får man oftast inga vettiga grejor. Det är slit och släng som gäller - om jag inte kan hitta något på någon loppis, eller om den underbara ungen inte kommer på att ge bort en hemodlad pumpa till kompisen.

Inför julen kan jag alltid försöka rikta in släktingar på min filosofi. Vi har tidigare haft klimatsmart jul som tema (julklapparna skulle vara begagnade, hemgjorda eller av bra giftfritt material). Och även utan tema kan jag ju hinta familjen om vad barnen behöver eller snarare vad jag tycker att de ska få. Ja, jag vet… Jag har ett ganska starkt kontrollbehov. Och prylar gör mig galen. Vi brukar leta efter begagnat, och helst ska det vara någon kreativ pryl. I år letar jag gitarr till ett av barnen och skridskor till det andra, och så brukar vi komma på någon aktivitet för hela familjen. På barnens önskelistor står bland annat att äta glass varje dag, att åka till Rullsand i sommar, en hund och en Iphone. Högt som lågt.

Något annat som skaver är när det vankas julklappsbyte på jobbet och det ska skramlas till diverse lärare och idrottsledare. För mig är det väldigt onödig konsumtion. Att köpa bara för att det ska köpas. Det spelar ingen roll att det sägs vara frivilligt. Gång på gång blir jag Grinchen, häxan surtant, den där snåljåpen som aldrig vill bidra. Men det handlar inte om pengarna.

I år kom jag med ett förslag till alternativ julklappsutdelning på jobbet. Istället för att sätta den klassiska summan på 50 kronor för att handla något som ska passa alla smaker (= tvålar och doftljus?) kan man kanske tänka utanför boxen. Jag skickade ut följande mejl:

Hej,

Det är helt galet vad vi människor konsumerar och på det sättet bidrar till att förstöra miljön. Så inför julklappsbytet har jag några förslag (istället för att ha en fast summa på 50kr att handla onödiga prylar för):

1. Tänk kreativt, vi kan väl göra julklapparna istället? (baka bröd, virka en disktrasa, göra julgodis… bara fantasin sätter gränser)
2. Julklapparna kan vara loppisfynd
3. Vi samlar in 50 kr/person och skänker till välgörenhet istället

Jag önskar er alla en miljövänlig jul, tillsammans kan vi rädda världen…

Hälsningar Emelie

Den respons jag fick var till 95 procent positiv. Flera av mina kollegor har kommit med väldigt fina och uppskattade kommentarer. Jag anar att det provocerade några. Men många verkar vilja hänga på och vi blir ett gäng som skänker pengar till Musikhjälpen istället för att köpa julklapp.

Förra året hoppade vi över att vara med på julgåva till äldste sonens lärare. Jag fegade lite och meddelade bara initiativtagaren att vi inte ville vara med och bidra till en present. Det tar emot att alltid vara den som gör tvärtom. Men jag gör det ändå. När det gäller lärare kan jag tycka att de ändå får en julpresent från sin arbetsgivare, precis som många andra med jobb, och därför är det onödigt att bidra ytterligare till onödig konsumtion. Den där julblomman gör varken till eller från. Den är lika mycket slit och släng även den. Dessutom kan det finnas många som inte har råd att ge de där pengarna till presenter, men gör det ändå. De som sliter hårt för att kunna ha råd med julklappar åt sina barn, men kanske känner sig tvingade att lämna ett bidrag. Även om det sägs ska vara frivilligt.

Ett år sa jag ifrån julblomma från min mamma eftersom det är slöseri att ge oss sådana. Vi ger dem ändå bara vidare… När julafton sedan kom fick vi den bästa och finaste ”julblomman” någonsin. Det var ett stort fat i koppar, fyllt med mossa, kottar, tomtar, tid och kärlek. I mitten stod ett stort ljus. Det ska tilläggas att fatet och tomtarna inte var nyköpta, det var sådant hon hade hemma. Och att mossan och kottarna var egenplockade. (Det är ett märkligt fenomen att mossa och kottar faktiskt går att köpa i affärerna.) Det var en av de finaste gåvor jag har fått, jag uppskattade den mycket och den är mig väldigt kär. Det är min typ av julklappar.

För mig är jul tid tillsammans med nära och kära. Man kan visa kärlek, omtanke och uppskattning på många sätt, inte bara genom nyköpta prylar. All konsumtion är inte dålig, men handen på hjärtat – hur många av oss har inte för mycket saker redan nu?

Hemmagjort

Vi köper alltid ekologiska hud- och hårvårdsprodukter, de få vi använder. Men jag gillar inte när jag inte förstår innehållsförteckningen, vilket jag oftast inte gör när det kommer till hygienprodukter. De är oftast väldigt långa och jag har inte kunskapen att själv avgöra om substanserna är bra eller dåliga. Även om själva produkten är klassad som ekologisk innehåller den fortfarande en massa substanser som inte är ekologiska och som inte säger mig någonting. Så nu ska jag ge mig på egentillverkade produkter. Vi använder redan mandelolja istället för ansiktsrengöring, ansiktskräm och hudkräm. Den fungerar jättebra och är en produkt med väldigt kort innehållsförteckning på bara en ingrediens – ren mandelolja. Nu ska jag försöka minska ner på köp av andra produkter och ge mig på att göra lite egna istället.

Först ut blev rågmjölsschampo. Rågmjölet ska tydligen löddra, och lödder är ett krav från maken. Om jag ska kunna sälja in vissa idéer till resten av familjen får jag se till att vara lite smidig och lyhörd och se till att vissa önskemål tillgodoses.

Rågmjölsschampo
2,5 matsked rågmjöl blandas med 4 dl ljummet vatten i en burk och skakas om. Vätskan silas sedan genom en silduk eller nylonstrumpa, vilket jag använde. Schampot masseras in i torrt hår och får verka någon minut. Sedan är det bara att skölja ur, antingen med vinägerskölj eller med vatten.

Jag tror inte att maken kommer att tycka att det löddrar, men jag tyckte att det fungerade bra.
Barnens hårtvätt är en historia för sig. De skrek, skrattade, hoppade och skrek lite till. Jag tänkte nämligen inte på att schampot hade blivit kallt efter att ha stått en dag och att vattnet till vinägersköljet var direkt taget ur kallvattenkranen... Men de verkade ändå tycka att det var okej och både de och maken tyckte att de fick mjukt och fint hår.

Vinägerskölj ska tydligen vara bra mot klåda och irritationer i hårbotten, och fungera som balsam.

Vinägerskölj
1 del äppelcidervinäger
6 delar vatten
Efter schamponering gnids vinägersköljet in i hår och hårbotten och får sitta i några minuter innan det sköljs ur.

Att det fungerar som balsam kan jag skriva under på. Jag har inte använt balsam på länge eftersom jag ville minska ner på produktköp. Men nu kommer jag nog använda det varje gång jag tvättar håret, vinägerskölj är här för att stanna. Nästa gång jag gör vinägerskölj ska jag kanske dock inte använda min hemmagjorda äppelcidervinäger. Den är någon form av blandning mellan äppelcider och vinäger, vilket gjorde att det luktade bryggeri och gammalt vin i hela badrummet efter vår dusch. Jag tror inte att lukten sitter kvar i håret, men säg gärna till ifall så vore.

Till våren ska jag testa björklöv att använda som tvål och schampo. Då vet ni varför våra björkar kommer att vara nakna nästa sommar. Som tvål ska det bara vara att gnugga sig med björklöven. Björk innehåller saponiner som är ett rengörande ämne. Och till skillnad från rågmjölet är det alldeles gratis. Om ni inte har egna björkar bör ni fråga markägaren om ni får ta löv. Allemansrätten ska vi vara rädda om och inte missbruka.

Yngste sonen har börjat få raseriutbrott på sitt hår på morgnarna. Det ligger tydligen inte som det ska. Och bara vatten får det inte att ligga still som han vill ha det, så då använder han pappas vax. Hårvax tänkte jag försöka mig på så småningom, men jag börjar med hårsprej.

Hårsprej
Koka upp 1 dl vatten, 2 msk socker och 1 msk salt tills socker och salt har löst sig. Häll sedan den avsvalnade blandningen på sprejflaska. Klar att använda och testas imorgon!

Det är lite fix och trix med denna hemmagjorda hårvård, särskilt med att använda produkterna. Men det är kul att kunna göra hårvårdsprodukter själv av det som finns hemma i skafferiet. Om resultatet dessutom blir bättre än av det vi köper i affären är det så klart värt lite bök.

Vad vinner vi mer på detta fixande och trixande?
- vi lär få mindre sopor att åka till återvinningen med
- miljövinst; tänk på alla (plast)förpackningar vi inte längre behöver bidra till att tillverka
- ekonomisk vinst; jämför vad ett kilo rågmjöl kostar och ett kilo schampo (och hur mycket schampo man får på ett kilo mjöl!)
- vi minskar gifterna på kroppen och i naturen
- färre inköp minskar transporterna
- vi står aldrig utan och behöver inte åka och panikhandla
- det kan bli en rolig hobby

För fler enkla giftfria tips, se:
Nopoo.se
Häxans hus Handbok för ett giftfritt liv av Hella Nathorst-Böös

Hett tips

Jag brukar vilja ta vara på allt och inte slänga något. Det sista ur honungsburken till exempel. Det är för lite honung kvar för att den ska kunna skrapas ur. Men tillräckligt mycket för att söta en stor kopp te. Jag brukar hälla det heta tevattnet direkt i honungsburken så att honungen löser sig i vattnet. (Det förutsätter ju att burken är av glas, eftersom värme och plast som bekant inte är någon vidare bra kombination.) Därefter är det bara att hälla upp honungsvattnet i en kopp och lägga i tesilen. Sötat och klart!

I Emelies lurar - Andra sätt

Tips på bästa podden!

Andra sätt är en intervjupodd där Patrik Andersson träffar människor som på olika sätt ifrågasätter rådande normer - David lever ett liv utan bil, Fantastiska Farbror Fri är miljonär och pensionär innan 40, Andreas dumpstrar, Tove och Thomas bor i ett hus på hjul, Maria Österåker pratar om att våga, andra har sagt upp sig från statusjobb eller, istället för att downshifta, aldrig upshiftat.

Varje avsnitt sätter ord på mina egna tankar och plötsligt känns det som att jag faktiskt inte är ensam om dem. Det motiverar på något sätt mina egna val. Jag kan fortsätta kämpa för det jag tror på: minskad konsumtion, att värdera tid före pengar, att leva miljömedvetet, att fortsätta odla mina grönsaker - att göra aktiva, medvetna val.

Så sätt i lurarna, lyssna och njut av den höga peppfaktorn!

Odlingsfolket på Alsike trädgård 2016

För drygt ett år sedan gick jag en odlingskurs på Färnebo Folkhögskola. Det var en väldigt givande kurs, framförallt på grund av alla inspirerande människor jag träffade där. Nackdelen med kursen var att inspirationen slog över till någon form av stress, jag ville också göra alla roliga saker som dessa underbara personer gjorde och helst igår. Men det blir svårt att vara kolonilottsodlare i Stockholm, gårdsägare i Småland, kock på Hurtigrutten, professionell grönsaksodlare i Gävle, självhushållare i Nyköping och tiny house-byggare i Gimo samtidigt som man driver ett odlingskollektiv i Järna, satsar på permakultur i Hälsingland och redan har hittat sitt paradis i Tensta. Jag kom fram till att jag ska lägga krutet på att jobba efter min och familjens förutsättningar och prioriteringar. Jag kan inte göra allt, men genom att skriva om dessa fantastiska människor kan jag kanske förmedla en del inspiration vidare i alla fall.

I och med att jag läser journalistik och det precis just nu ingår att göra ett journalistporträtt så passar det väldigt bra att börja med Mia Sjöström, frilansande journalist, Stockholmsbo och kolonilottsodlare.

Barnen gav Mia Sjöström arbetsglädjen tillbaka

Mia Sjöström har arbetat som frilansjournalist sedan 2002. Hon äger sin tid. Hennes texter och uppdrag har alltid byggt på egna idéer. Ändå ville hon förra året ge upp skrivandet. Hon hade tröttnat på journalistyrket och skulle odla istället. Men odlandet stannade vid en hobby och skrivglädjen kom tillbaka – tack vare barnen.

När jag träffade Mia första gången stod hon i leran och vinglade på ett ben.

– Det här benet börjar bli väldigt trött nu. Jag behöver fler ben att stå på, sa hon.

Vi gick en odlingskurs tillsammans och för Mia var kursen ett steg i att byta karriär. Hon var trött på sitt jobb och tänkte satsa på en framtid inom odling istället.

– Jag hade jobbat som journalist i 15 år och kände att nu kan jag det här.

Mia är utbildad journalist vid Uppsala Universitet och har sedan dess frilansat och vikarierat på SvD. Det är viktigt för henne att kunna styra sin egen tid.

– Fördelen med att frilansa är att jag äger min tid. Nackdelen är att det kan vara ensamt. Det finns ingen att bolla med vid bumpar. Det är ofta stressigt - antingen är det för mycket att göra eller så är det för lite.

Mia föredrar att ha för mycket att göra.

– Jag har alltid velat frilansa, men det ändrades när jag fick ett vikariat på SvD Junior. Där ville jag stanna.

Arbetsglädjen kom åter när Mia började skriva för barn på SvD Junior, en nyhetstidning för barn.

– SvD Junior är det roligaste jobbet jag har haft. Jag kände innan jag började att jag inte hade några som helst idéer kvar men där fick jag plötsligt miljoner uppslag.

På SvD Junior intervjuas barn av de vuxna reportrarna och när vuxna intervjuas är det barn, juniorreportrar, som ställer frågorna.

– Vuxna svarar på ett annat sätt när de får frågor av barn. Barn ställer rätt frågor.

Mia Sjöström tycker om att jobba med barn och uppskattar att läsarna hör av sig med fina brev.

– Det är kul att få respons, annars får man sällan reaktioner på det man skriver.

På SvD Junior upptäckte Mia nya egenskaper hos sig själv.

– Man skapar sanningar om sig själv som inte behöver vara sanna. Jag trodde inte att jag kunde skriva korta texter, men det kan jag. På SvD Junior gjorde vi allt, vi skrev inom alla områden.

SvD Junior vill skildra alla barn oavsett religion, etnisk tillhörighet, funktionshinder och kön.

– Det är viktigt att fundera över representationen, det behöver inte bara vara vita män som tillfrågas jämt.

Genom jobbet på SvD Junior blev journalistyrket roligt för Mia igen.

– Journalistyrket är väldigt roligt. Det är som att lägga puzzel. Jag går igenom olika steg med research som det första steget. När själva intervjun är klar blir det jättejobbigt att skriva eftersom jag ofta har för mycket material. Då måste jag lägga undan det. Jag måste hitta en ingång. Det brukar lösa sig på cykeln på väg någonstans. Sedan blir det jobbigt igen när man har 2 000 tecken för mycket och måste korta av.

Vad är det bästa med jobbet?

– Man lär sig mycket. Man kan ringa och få svar på nästan vad som helst. Man får se mycket. Och man kommer under ytan. Jag brukar inte skriva texter där man ställer någon mot väggen, jag tycker om att skriva om vanliga människor och personliga ämnen.

Mia arbetar också som frilansredaktör för Livet, Danderyds församlingstidning.

– Det är skönt att veta vad man gör fyra gånger per år, man har något att hänga upp jobbet på, säger Mia.

Anna Lind Lewin var den som tillsammans med kyrkoherden Staffan Hellgren startade Livet. Anna behövde en skribent och träffade av en händelse Mias make som tipsade om sin fru som hade läst både religionshistoria och var journalist.

– Jag var tveksam först, någons fru…, säger Anna. Ingenting var speciellt löftesrikt när vi skulle starta tidningen, men jag insåg snart vilken otroligt bra kraft Mia är. Hon är extremt noga med korrektheten i förhållande till det hon jobbar med. Mia är eftertänksam och problematiserar saker. Jag är imponerad av Mias mod. Mia har en stor respekt för människor, det finns ingen arrogans hos henne, ingen överlägsenhet.

Både Mia och Anna frilansar och är verksamma i två olika städer. De ses inte så ofta.

– Vi fikar någon gång per år. Mia är en trogen arbetskamrat, en person jag litar på till hundra procent. Hon skriver om ämnen innan de har blivit heta. Till exempel skrev hon ju om ett barn med hemligt kön. Det blev en jättegrej.

Artikeln skrev Mia för SvD. Den handlade om ett barn vars föräldrar inte ville tala om för människor runt omkring vilket kön barnet har.

– Det blev en jättestorm runt den artikeln, säger Mia. Det riktades mycket hot och hat mot föräldrarna. Och tidningsredaktioner från hela världen ville få tag på dem. De hade berättat sin historia anonymt och ville inte ställa upp i andra medier. Istället blev jag tillfrågad om jag kunde säga något om dem, men det ville jag inte. Jag gjorde sedan en uppföljare om själva stormen runt artikeln.

Mia tar en klunk av sitt te och tillägger att det är ovant att sitta på andra sidan intervjuandet.

– Det är kul, men shit vad jag har pratat på.

Mia skriver aldrig in sig själv i texten.

– Det är så mycket ”jag möter NN på ett fik i Stockholm”. Alla sitter på ett fik i Stockholm! Det blir mer personligt att intervjua människor i deras hem eller på deras arbetsplats.

Hur går det med odlingarna?

– Jag skulle ju sluta med journalistiken och odla istället. Men när jag började skriva för barn blev jobbet kul igen. Jag hade nytta av odlingskursen på så sätt att det alltid är bra att träffa människor, man får nya uppslag, man vidgar sin värld och får ny input. Genom odlingskursen träffade jag Christel (kommunekolog i Nyköpings kommun, reds anm.) och skrev en artikelserie om träd. Det tyckte jag var intressant.

Kolonilotten har blivit ett andningshål för Mia. Skrivglädjen är tillbaka och yrkestiteln fortsätter att vara journalist.

Ålder: 47
Bor: lägenhet i Stockholm
Familj: två barn 10 och 12 år, fotograferande make
Intressen: odling, kulturevenemang, resor, läsa, umgås med vänner, dans, skidåkning, leka
Hemsida: http://www.miasjostrom.se/

Konsumtionshets, Black Friday och illamående

Återigen spås rekordshopping och "vansinniga volymer" e-handel till jul. Och som grädden på moset har vi tydligen Black Friday dessförinnan. Jag mår riktigt, riktigt illa av denna konsumtionshets. Slit och släng, kvantitet istället för kvalitet, allt måste uppdateras och vara nytt, julklappshögen ska vara enorm - ju större desto bättre - det som ligger i paketen spelar mindre roll, bara paketen är många. Flest prylar när vi dör vinner, eller?
Jag tror att det är dags att tänka till. Vad är viktigast; prylar eller relationer? Vi behöver inte köpa våra relationers kärlek. Kärlek föder kärlek och vi kanske ska prova lägga det i julklapparna i år. Vi kanske istället för prylar kan ge av vår tid, hitta på något kul med våra barn, föräldrar, syskon och vänner. Eller ge av vår tid genom presenter som faktiskt betyder något även för oss själva? Det ligger många timmars slit och kärlek bakom hembakat surdegsbröd, hemstickade halsdukar, en tavla målad av DIG, en korg med hemmagjorda delikatesser - bara fantasin sätter gränser. Kommer våra nära och kära att minnas den där actiongubben och ljusstaken de fick i födelsedagspresent eller kommer de att minnas tiden vi gav och upplevelsen de fick tillsammans med oss? Vad tror ni de uppskattar mest? Våra pengar eller vår närvaro och kärlek?
Det är dags att ta ställning, minska det galna shoppandet och börja lägga krutet, energin och tiden på viktigare saker än konsumtion. Och kom ihåg Buy Nothing Day den 24 november!

Befriande utrensning

I helgen drabbades jag av rensningsmani. Garderoben blev första anhalt. Trots att det inte var mer än en månad sedan som jag hade rensat den inför en klädbytardag fanns det massor att ta av. Den här gången var jag hård i min bedömning. Även maken hängde på i min rensariver och tog tag i sin egen garderob. Tillsammans plockade vi ur fem kassar med kläder som går till bättre behövande och en stor sopsäck med diverse trasigt och fläckigt till tygåtervinning.
Efter klädrensningen gick vi vidare till prylar. Egentligen borde man bara kunna ta de kartonger som har stått i flera år utan att ha blivit öppnade och skicka iväg dem rakt av. Men det vågar man ju inte. Så man sätter sig där, öppnar kartonger och lådor, sorterar, minns, drömmer sig tillbaka och kan inte förmå sig att göra sig av med vissa saker. ”Det kan ju vara bra att ha. Den här hade vi ju när… Den här fick vi ju av…” Så en del grejor stoppades undan igen och kommer troligtvis ligga där utan att någon tittar på dem förrän nästa gång vi tänker rensa. Vi (jag) behöver jobba lite på den sentimentala biten.
Prylar stressar mig, framförallt elektronik. Alla sladdar man inte vet vad de hör till, gamla modem, USB-minnen som aldrig har använts… Här fanns inget utrymme för sentimentalitet, vi gick all-in och plockade bort allt som inte har något användningsområde idag. Det är så skönt att bli av med allt skräp! Det mesta vi gjorde oss av med är ju i och för sig inte skräp. Det är bara det att vi inte använder det längre. Jag gillar inte att slänga saker, men vet jag att mina prylar och kläder som jag inte längre använder kan göra nytta hos någon annan känns det genast mycket lättare. Till och med befriande.

Börjar pusselbitarna falla på plats?

Sedan ett par månader tillbaka har det varit pest och pina att gå till jobbet. Det har känts meningslöst och ostimulerande. Jag har gått ner mer och mer i tid, så mycket det bara går, för att tillbringa så lite tid som möjligt där. Söndagsångesten förvandlades till helgångest och mitt deppiga humör förstörde ledigheten för alla i min närmaste omgivning. Det kändes som att jag dog lite för varje timme jag var tvungen att vara på jobbet och att jag helt skulle ruttna bort om jag stannade. Nack- och ryggproblemen blev sämre, en ständig huvudvärk gjorde att jag inte klarade av träningen som brukar hålla kroppen i schack. Glädjen, lusten och kreativiteten var som bortblåst. Ingenting var längre roligt, tröttheten var total.

Jag gick ner till halvtid och satsade på journaliststudierna. Där någonstans började det vända. I studierna får jag utlopp för kreativitet och skapande, hjärnan får arbeta igen. Det blev mitt andningshål. Jag kom igång med promenader och träning igen, kroppen börjar må bättre. Med studierna väcktes en gammal dröm till liv; jag ska försörja mig på att skriva. Jag började söka nya jobb, allt som har med språk och skrivande att göra har jag sökt. Och plötsligt händer det! Det är ett litet steg, men i helt rätt riktning - jag har fått ett vikariat som informatör. Här kommer jag äntligen att få arbeta med något som är relaterat till min utbildning, jag kommer att få arbeta med textredigering, översättning och en del skrivande. Tänk så fort det kan gå. På bara någon timme kom lusten, orken och glädjen tillbaka.

Livet är roligt igen!

Uppföljning av Leva-så-billigt-det-bara-går

Vår leva-billigt månad gick över förväntan, den totala matkostnaden för vår familj stannade på strax under 1300 kronor för en månad. Och det gick ingen nöd på oss! Barnen fick vara med och bestämma mat (pannkakor är billigt!) och enligt dem så saknade inte heller de något i matväg. Alla var nöjda. Det var inte bara maten vi ville dra ner kostnaden på, det var egentligen allt; från resekostnader och nöjen till mat och presenter. Och vi lyckades riktigt, riktigt bra. När 24 september var här hade vi levt på en av våra månadslöner. Och då hade ändå halva lönen gått åt till material till växthusbygge. Vi fick såklart mersmak, och fortsatte en månad till. Med en bröllopsdag och en pizzakväll inkluderad fördubblade vi matkostnaden från föregående månad, men vi tycker fortfarande att det är helt ok. Vi hade lite räkningar att betala också vilket drog upp kostnaden en del, men fortfarande så klarade vi oss på en lön. Vi sparade alla kvitton för att se hur mycket och vad vi köper i matväg varje månad. Det var intressant att se att den allra största delen av vår matkostnad går till mjölkprodukter. Det betyder att vi behöver skaffa oss en ko...

I skrivande stund har grönsakerna fortfarande inte tagit slut, men variationen är betydligt mindre. Mörkret är här och orken tryter. Vi fortsätter att tänka på alla våra inköp, men får släppa lite på våra principer. Och så kör vi igång till våren ordentligt igen.

Förresten så har jag upptäckt vad lycka är. Lycka är när äldsta ungen ska på kalas och vill ge bort en hemodlad pumpa i present.

Min typ av rikedom

Under september månad (lönemånad 25 augusti – 24 september) testar vi hur långt vi klarar oss på egenproducerat och hur billigt vi kan leva. När det gäller maten har vi en budget på 50kr om dagen att kompletteringshandla för, exempelvis mjölkprodukter och spannmål. 50 kronor ska räcka till hela vår familj, två vuxna och två barn, och är alltså inte per person räknat.

Idén fick jag från Maria Österåker och hennes Lev mer på mindre. Hon och familjen gjorde en liknande grej för några år sedan och idag är de i stort sett självförsörjande.

Vi har inte bunkrat upp i skafferi och frys i förväg. Det här testet var ganska spontant. Vi planerade ingenting för vår leva-billigt-månad. Däremot har vi alltid ganska gott om mat hemma; framförallt kött och en hel del mjölkprodukter eftersom vi köper en halv ko åt gången och fryser in mjölk och smör.
Vi gjorde en tvåveckors matlista som vi rullar på, anpassad efter vad vi har att äta i kökslandet och vad som finns i frys och skafferi. Listan är såklart levande och revideras efter tillgång, lust och ork. Variationen är stor, större än jag trodde. Det går verkligen ingen nöd på oss. Jag tror inte att någon i familjen tycker att vi äter ensidigt och tråkigt eller att någon saknar något. På menyn har vi rätter som pizza, sallad, omelett, morotssoppa, rödbetsbiffar, paj, pasta med grönsaker, ugnsrostade grönsaker med vitlökssås, köttfärssås... En söndag stod rådjursbiffar med potatis- och palsternacksmos och svampsås på bordet, vilket även blev en otroligt lyxig måndagsmiddag de rester som blev över. Vi hade lyckats pricka in ett snabbt besök hos en jägarfamilj samma dag de styckade och fick då med oss en påse viltfärs hem. Känslan över att det enda som inte var härproducerat var salt, peppar, grädde och smör är obeskrivlig.
Tolv dagar in på lönen handlade vi för första gången sedan den 19 augusti. Vi handlade lite havregryn till morgongröten, tomatpuré och tomatkross (nä, någon superskörd av tomater får vi inte…), bakpulver, ost att riva till fredagspizzan, olivolja och havremjölk. Vi behövde inte ens använda upp de 600 kr vi sparat på oss från den 25 augusti.

Det är inte bara matkostnaden vi testar att dra ner på den här månaden, även bilåkande, nöjen och onödiga inköp står på önskelistan över kostnader att minska ner på.
När det gäller bilåkandet har jag börjat åka kollektivt till jobbet, det spar vi både bensin- och parkeringspengar på. Och tiden det tar att tågpendla blir nästan detsamma som att ta bilen, i alla fall nu när staden i princip är stängd vid alla infarter på grund av vägarbeten, byggen och annat. På köpet får jag en 25-minuters promenad mellan stationen och jobbet både morgon och kväll.
Nöjen har vi väl aldrig lagt så mycket pengar på egentligen, men den här månaden utnyttjar vi skogen lite extra för att roa oss. Picknick och vandring är ett fantastiskt sätt att umgås med vänner och bekanta på. Vi har även haft turen att en kille i byn drog ihop en gratis musikfestival, då passade vi såklart på att gå. Grannbyns idrottsförening, som vi är medlemmar i, anordnade ett familjeläger med vandring, svampplockning, övernattning och korvgrillning. Vi var åtta vuxna och nio barn, gissa om ungarna hade kul! Vi fick en otroligt trevlig helg, till den ringa kostnaden av mat till självkostnadspris – vilket fortfarande inte spräckte vår lilla matbudget.
Onödiga inköp är väl ett begrepp som är ganska så relativt. För oss inkluderar det alkohol, godis och andra onyttigheter (vi bakar något gott istället, chokladbollar är en storfavorit för tillfället). Saker vi kanske vill ha, men egentligen inte behöver köper vi inte alls den här månaden. Vi försöker i så stor utsträckning som möjligt lösa saker på ett sätt som inte innebär köp av nya prylar. Häromdagen fick jag till exempel tag på en fin tröja och en vinterjacka i bra skick till äldsta sonen för totalt 70 kronor. Han blev jätteglad och supernöjd, för honom spelar det ingen roll att det är begagnade kläder.
Jag har alltid gillat att gå på marknader och loppisar. Just under september brukar det krylla av skördemarknader, men de har jag fått hålla mig ifrån. Och egentligen så odlar, saftar, syltar och bakar jag det mesta av utbudet på dessa marknader själv. Det tar ju bort lite av tjusningen av att gå på skördemarknad, men det ger desto större lycka att kunna producera själv så det känns inte som någon större uppoffring.

Hela det här testet är otroligt tillfredsställande. Det är min typ av rikedom, att kunna gå ut i landet och plocka min middag, kanske komplettera med något från frys och skafferi. Att vara ute i skogen och koppla bort bruset, att umgås med familj och vänner. Känslan av frihet och oberoende är oslagbar. Maken är lika taggad han och tycker att vi ska fortsätta i oktober också. Jag skulle tro att det blir så. Fortsättning följer!

Höstens projekt påbörjat

Tre somrars arbete med panel- och fönsterbyte, punschverandabygge och målning blev äntligen klart i somras. Jag är otroligt nöjd, framförallt med punschverandan som är det absolut ljusaste rummet vi har. Det bästa av allt är att husets gamla originalfönster som satt utpotionerade på lite olika ställen fick nytt liv när vi återbrukade dem i den nya delen.
Tyvärr blev det gamla urblekta plegeltaket om möjligt ännu fulare än tidigare, så byte till tegel lär ske inom en snar framtid. Men först ska jag njuta av en härlig höst - liggandes på den upprustade kökssoffan i min rosa punschveranda med näsan i en god bok.

Nej, just det. Vi hade en jordkällare som är i akut behov av en rust. Böckerna får nog vänta ett tag till. Snart kommer kylan och potatisen behöver komma in.
Igår när vi började riva jordkällaren jagade vi tyvärr bort en ny liten inneboende. En fladdermus hade satt sig på innerdörren med stor risk för att bli ihjälklämd om jag inte hade sett den och råkat stänga dörren igen. Det var precis vad som hände förra våren till min stora sorg. Jag borde bygga fladdermusholkar istället.
Jordkällaren såg lite värre ut än vad jag hade förväntat mig, även snickarbodens syll var vattenskadad och murken. Paniken som brukar infinna sig vid såna tillfällen dök aldrig upp denna gång. Jag har börjat lära mig att det har sina fördelar att vara gift med en kolugn snickare. Snickarmaken löste såklart det hela utan dramatik och problem.
Rivningen blev enkel eftersom allt trä var så otroligt murket, som att riva papper. Städningen efter var desto jobbigare eftersom vi hade murket virke precis överallt. Nu är tråkjobbet iallafall gjort.
Innan vi rev hade vi tre dörrar in till jordkällaren, det var två slussar innan man kommer in i själva källaren, jag vet inte om det egentligen fyllde någon funktion. Vi tänker hursom börja med att minska ner till två dörrar, den inre isolerade och den yttre liggande. (Den liggande ska för övrigt få lite större lutning så det blir enklare att ta sig in.) Märker vi att vi får problem med att hålla kylan får vi kanske bygga till mellandörren igen.

Första steget nu är att gjuta upp en ny klack och få till ingången så den blir riktigt bra. Fortsättning följer.

Jag är tillbaka

Kanske har ni märkt att jag har legat lågt när det gäller bloggen under sommaren? Dels berodde det på att det var så otroligt skönt att slänga in jobbdatorn längst in i garderoben samma dag som jag gick på semester, dels beror det på att när jag väl hade något att skriva om så hade jag glömt bort lösenordet till datorn. Jag tog semester på riktigt helt enkelt!

Jag har precis avslutat andra jobbveckan efter sex veckors härlig ledighet. Egentligen känns det som åtta eftersom jag mentalt gick på semester veckan innan den fysiska semestern. Och när jag var in till stan och gästspelade en vecka mitt i sommaren jobbade jag korta dagar och kunde utnyttja de härliga eftermiddagarna och kvällarna. Det blir ju nästan två månaders ledighet. Inte konstigt att det känns tungt att komma in i rutinerna igen. De säger att man kommer in i jobbvardagen igen andra jobbveckan, men jag vet inte jag. Det är inte utan att det känns lite motigt med vardagsstress igen, kliva upp alldeles för tidigt för att ändå hamna i låååånga bilköer. De slipper jag i och för sig ganska snart eftersom jobbet tvingar mig att ställa bilen hemma genom att höja priset på parkering med 225%. Miljömässigt är det ju fantastiskt mycket bättre att ta tåget, men med tanke på hur vi bor blir jag ändå tvungen att ta bilen för att lämna och hämta barn och ta mig själv till stationen, så... Hur som helst valde jag då att gå ner ett par timmar (till) i tid. Jag räknade ut hur mycket jag förlorade på bensin och det nya parkeringspriset i förhållande till en månadsbiljett på UL och tog chansen. Inte sjutton tänker jag jobba två timmar i veckan bara för att kunna parkera bilen på jobbet!

Lite trevligt är det ändå med höst. I måndags började jag plugga på deltid, en distanskurs i journalistik, så vardagsstressen har krympt till tre dagar i veckan. Jag ser framemot en kul och spännande höst, vem vet vad som väntar bakom nästa dörr?

För lat för bokashi

I utflyttarbrevet i Åter skrev jag att jag skulle ge bokashin ett år. Det blev inte riktigt så. Under ett tertial höll jag ut och i början på juni fick hinkarna ett nytt hem hos en odlarvän i Hälsingland. Jag hoppas att det går bättre för honom än för mig. Jag tror att jag helt enkelt är för lat för bokashi. Eftersom jag var den enda i familjen som hade koll på, och intresse av, hur en bokashi ska skötas så blev jag ensam ansvarig för sophanteringen här hemma. Det visade sig att jag inte har någon som helst lust att klippa mina sopor i småbitar, jag glömmer att tömma den lilla behållaren i den större i tid och det är en pina att trycka till halvmögliga bananskal, kaffesump, äggskal och slemmiga fiskskinn för att det försöka få det helt lufttätt. Jag glömde också att tömma bokashin på lakvatten, vilket resulterade i en halvliter/liters tömning varje gång av stinkande vätska vars odör spred sig i huset och som jag dessutom inte visste vad jag skulle göra av (som gödning går bokashi 1/100 för att inte bli för starkt för växterna).
När jag sedan efter ett par veckors sopsyrning grävde ner de illaluktande soporna i backen tog det inte många dagar innan någon varit där och grävt upp det igen. Jag erkänner mig besegrad och återgår till ursprungsplanen att bygga en kompost av lecablock istället. Bokashin lämnar jag till de frälsta och flitiga.

Åkersniglarnas återkomst

Vi har hittills varit förskonade från mördarsniglar. Peppar, peppar… Istället har vi åkersniglar. Vilket jag tror är nästan lika illa. De kommer i massor och de är så små att de är svåra att döda med sax. Och de äter ALLT, till och med lökblast.
Den här försommaren har vi klarat oss riktigt bra, tyvärr på grund av att det har varit så torrt. Men nu har vi välsignats med några omgångar regn och med blötan kommer sniglarna.
Förra året testade jag Ferramol, ett snigelmedel som är godkänt för ekologisk odling. Det fungerade riktigt bra, ända tills jag åkte på semester en vecka och lämnade grönsaksvakten utan snigelinstruktioner… Lyckligtvis gick kålen att rädda när jag kom hem igen, åkersniglarna hade inte lyckats trycka i sig allt grönt.
Häromdagen slängde jag på Ferramol på lök och majs, där jag såg att sniglarna hade börjat vinna mark. Nackdelen med preparatet är att det regnar bort, det går därmed åt ganska mycket under blöta perioder. Men effektivt tycker jag nog ändå att det är.
En annan nackdel med Ferramol är att möss och råttor gillar det. Det visste jag egentligen redan för ett år sedan, men nu har jag fått det bevisat. Jag trodde nog inte riktigt att de skulle tugga sönder oöppnade förpackningar, men det har de alltså gjort. Jag har lärt mig läxan och får se till att skriva en dödasniglarinstruktion till grannen inför semestern och skaffa råttsäkrad Ferramolförvaring till kommande vinter.
Hursomhelst är jag rustad för snigelkrig. Bring it on!

Syrensirap - smak av sommar

I förrgår smakade jag på syrensirap hos en god vän, det var fantastiskt gott! Eftersom syrenen står i full blom just nu så var det hög tid att göra en omgång om jag skulle hinna med att testa det själv. Jag googlade och hittade ett recept som passade bra, alla ingredienser fanns hemma och det såg relativt enkelt ut.

Ingredienser:
5dl socker
2dl vatten
2krm citronsyra
2msk vaniljsocker
10-15 blomklasar lila syren

Eftersom jag tycker att det verkar tillräckligt sött med allt socker så känns vaniljsockret överflödigt. Dessutom gillar jag vaniljpulver bättre. Inspirerad av min vän bytte jag ut vaniljsocker mot ekologiskt vaniljpulver. Då behöver man inte ta mer än max en halv tesked heller, det är så mycket mer smak i riktig vanilj.
Jag vet egentligen inte om färgen på syrenen spelar någon roll, men eftersom vi har en lila syren precis utanför köksfönstret (det ska tydligen vara "äkta" syren) så passade det ju alldeles utmärkt att ta av den.

Man kokar alla ingredienser utom blomklasar tills sockret har löst sig, sedan lägger man i blomklasarna och låter det koka 5-10 min till. Jag kokade i 10 min för att blomsmaken skulle få ta sig ordentligt. Sedan silar man av och häller upp på flaska eller burk. Klart! Superenkelt, supergott. Det passar väldigt bra till en syrlig rabarberpaj och borde gå bra ihop med jordgubbar och vaniljglass.

Sirapen ska hålla ungefär 3 månader.

Väl värt ett försök, passa på innan syrenen blommat ut!

Mitt utflyttarbrev i tidningen Åter

Spara-vatten-projektet

Jag gillar att hitta på nya projekt. Det får inte stå still, det måste hända något hela tiden och jag måste ha någon form av mål med det jag gör. Oftast är det allt eller inget som gäller.

Nu har jag bestämt mig för att spara vatten.

Överallt hör vi om vattenbristen; att Österbybruk fick köra in vatten för en massa miljoner förra sommaren, att Alundas vatten är odrickbart allt som oftast, att vi trots allt har en relativt god vattenförsörjning till skillnad från många andra ställen men att vi ändå får bevattningsförbud för att vi har för lite vatten… med mera, med mera. Jag har funderat länge på att ta vara på regnvattnet för att vattna trädgården med. Jag har inte helt och hållet lösningarna på plats än, men jag är på god väg. Stora uppsamlingskärl saknas, men med vilja och envishet kommer man långt. Våra uthustak på ca 500kvm genererar massor av fint vatten till grönsakerna, det gäller bara att ta rätt på det på ett bra sätt. Jag har en stor tank på runt 500 liter, men anslutningen till den är inte klar. Så ett par dagar har jag sprungit som en galning med vattenkanna mellan litet och stort uppsamlingskärl. Manisk måhända, men kul är det.
Jag vill inte nöja mig med enbart smarta bevattningslösningar. Vi har den stora förmånen att ha ett dass som är helt ok att gå på. Det kan behöva rustas lite, men är fullt brukbart. Tidigare har det bara använts vid större tillställningar när vi har haft många gäster, men nu ska vi ändra på det. De flesta toalettbesöken får fortsättningsvis uträttas utomhus. För de med manligt kön i familjen går det lite lättare, barnen går gärna ut och kissar. För mig blir det lite längre att gå, men eftersom det här till största delen är mitt påhitt får jag stå mitt kast. Och det är inte helt fel att sitta och fundera lite en stund på morgonen med vindsus och stilla hönskackel som bakgrundsmusik.

Vattenförbrukningen per person ligger på ungefär 160 liter per person och dygn. 160 liter! Och då går största delen åt till toalettspolning och hygien, mycket lite till matlagning och dryck. För en dusch på 3 minuter går det tydligen åt 36 liter vatten. Vi har funderat på det här med utedusch och att med en sådan ta rätt på vattnet från gårdsbrunnen. Det kommer nog att ta lite tid innan vi har klurat klart hur vi ska göra och var vi ska ha den. Jag som vill ha resultat snabbt ville testa hur lite vatten jag skulle kunna duscha på. Jag tog in en 10-liters hink regnvatten till den vanliga duschen för att tvaga mig. Håret var relativt rent så det lät jag bli. Jag var förberedd på att hela hinken skulle gå åt, men när jag var nöjd (och utan fusk!) hade jag gjort av med en tredjedel av hinken. Det är alltså lite drygt 3 liter. Det är ju en enorm skillnad! Vill eller kan man inte använda regnvatten kan man ju alltid hälla upp en hink från kranen, man sparar ju fortfarande massor med vatten. Fortsättning följer, men härmed flyttar jag ut; projekt spara-vatten har startat!

Spara-vatten tips:
1. vattna med regnvatten, på köpet får du motion och behöver inte gå på gym
2. utnyttja dasset om du har ett, rena terapin (på köpet får du motion…)
3. tvätta dig genom skopning, gärna i regnvatten om det inte har stått för länge. Kylan är dessutom härligt uppfriskande!

Sjukdom föder kreativitet

Efter magsjuka i dagarna två börjar kroppen så sakta vakna till liv igen. Med det även kreativiteten och lusten, idéerna flödar men orken tryter. Jag vill plantera träd och buskar, jag funderar över hur vi ska ta rätt på regnvattnet på bästa sätt (vattnet i gårdsbrunnen kommer inte att räcka långt i år), jag planerar en utedusch, jag vill ha en massa kalas och jag vill börja jogga igen. Jag vet inte vad det beror på. Kanske handlar det om att jag får en ofrivillig, men antagligen välbehövlig, paus från vardagssysslor och jobb och att jag inte orkar så mycket annat än att ligga still i sängen och fundera. Eller om jag, när jag börjar piggna på mig, blir uttråkad och lite stressad av att just inte kunna göra något annat än att vila och tänka. Det är kanske en kombination av båda. Att våren sedan är här på riktigt spär ju på den sistnämnda teorin, det finns ju hur mycket roligt som helst att göra den här årstiden! Men vem orkar sätta potatis (trots att jag kunde ha gjort det för två grader sedan), så morötter och springa en mil på endast lite blåbärssoppa i kroppen? Någon dag till får jag nog nöja mig med att drömma och planera, den tiden är också värdefull, men sen kör vi!

Jag har blivit min gammelfarmor

Ni vet den där märkliga tanten på andra sidan byn, den där som kallar russin för godis? Den där som ger bort hemgjorda saker i present, sparar på gammalt presentpapper för att återanvända det, gråter när hon upptäcker att plommonträdet håller på att gå mitt itu och ropar högt av glädje när hon hittar en gammal picknickkorg på loppis. Den tanten är jag. Vi har en liten rolig historia i vår familj som vi har fnissat åt i alla år. Den handlar om när min familj en gång hälsade på min morfarsmor och morfarsfar. När besöket började lida mot sitt slut plockade min morfarsmor fram en bunt med använda, urdiskade pajformar i folie och gav till min mor. Av artighet tog hon såklart emot gåvan och formarna fick följa med hem. Vad som sedan hände med dem är det nog ingen som riktigt minns. Troligtvis åkte de i soporna. Vi har alltid tyckt att den här historien har varit lite rolig. Vem vill ha gamla, använda folieformar? Men idag fnissar jag inte längre. Jag har blivit min gammelfarmor och jag är otroligt stolt över att det finns lite av henne kvar i mig. Och när jag tänker på de där russinpaketen som jag och min syster alltid fick istället för godis värmer det i hjärtat.

Jordad - enklare liv i kollapsens skugga

Efter att ha läst Kollaps - livet vid civilisationens slut av David Jonstad, drog jag mig länge för att läsa efterföljaren Jordad - enklare liv i kollapsens skugga av samme författare. Den förstnämnda av de två böckerna läste jag som kurslitteratur för drygt ett år sedan då jag gick en odlingskurs på Färnebo folkhögskola. Hade jag inte varit tvungen att läsa den hade jag heller inte läst ut den. Den var extremt ångestframkallande och känslan av hopplöshet tog tid att sudda ut. Som titlarna antyder handlar böckerna om klimathotet, hur vi har förstört vår värld, att oljan snart är slut och vad det kommer att innebära för oss. Det var alltså med stor tveksamhet jag öppnade Jordads pärmar. Det var först efter att en tidigare kurskamrat talat om att "men det är ju i den här boken vi får tillbaka hoppet" som jag vågade mig på den. Hen har delvis rätt; boken är absolut hoppfull, men det beror på vilka förväntningar man har. Sätter man sitt hopp till att olja säkert går att utvinna någonstans ifrån och att vi kommer att kunna fortsätta som vanligt, ja då är denna bok allt annat än hoppfull. Är man däremot beredd att ta till sig boken, att tänka om, att se ett nytt sätt att leva som en spännande möjlighet och ett äventyr - då är boken rena terapin. Jordad är spännande att läsa, vi får följa vår civilisation och industrialismen från födelse till dagens dödsdans. De sista kapitlen är mest intressanta; där beskrivs exempel på alternativa levnadssätt och hoppet kommer åter. Klart läsvärd!

Glada hönor och en lycklig odlare

Skyddsnivån för fågelinfluensan har sänkts från 2 till 1, vilket innebär att våra höns får komma ut i solen och möta våren. Hurra! Det har de (och vi) längtat efter.
Idag skördas även första spenaten till kvällens middag. Så tidigt har vi aldrig haft egenodlat grönt tidigare. Idag är livet på en grön pinne!

Bokashi del 2

Nu har första omgången av bokashi hällts ut ur kompostbehållaren och ner i en murarbalja. Jag fyllde på med gammal tomatjord och ställde i växtskåpet på baksidan av ladugården. Tur var det väl att jag inte hade tänkt förvara det i uterummet eller i direkt anslutning till huset. Lukten från denna bokashi var obeskrivlig; gammal sur spya är det närmaste jag kan komma en beskrivning. Jag måste ha misslyckats med något, men vet inte riktigt med vad. Tyvärr misstänker jag att även nästa omgång kommer att sprida samma obehagliga odör eftersom lakvattnet från denna stinker lika illa som den första bokashin. Positivt är iallafall att så fort man har fått på jord så luktar det inte längre, förhoppningsvis blir det näringsrik jord oavsett stank.
Tidigare har vi ju slängt alla våra kompostsopor i en plastpåse som sedan har fått åka ner i en tunna och därefter forslats vidare in till staden för att bli biogas. Jag har som bekant funderat länge på vad som är det bästa sättet att ta hand om våra egna sopor och beslöt mig för att prova bokashi. Jag vet ännu inte vad jag tycker om det eftersom jag inte har sett något resultat än. Oavsett så kommer jag ändå vilja komma ifrån kostnaden det innebär att köpa strö till bokashin. Ett alternativ är att snöa in ordentligt på den här formen av sophantering och därmed försöka sig på att göra sitt eget strö. Det känns inte superspännande, kanske är då en hembyggd varmkompost bättre trots allt? Fortsättning följer.

Hej härliga söndag!

Jag älskar tidiga helgmorgnar, speciellt söndagar som denna. Först upp, strax innan solen har gått upp, får jag ibland några minuter för mig själv innan storstök, lillbök och arga snickaren vaknar. Denna morgon exploderar himlen av färger; rosa, orange, lila och guld, himlen brinner. Vårfåglarna sjunger för full hals, avslappningen är total. Kanske har det med saken att göra att jag på jobbet äntligen har tagit beslutet att gå ner så mycket jag kan i tid. Nu kör jag på 75% och som det känns precis just nu blir det aldrig mera heltid. Livet är för kort för det. Och jag är alldeles för mycket lantis för att åka in till stan fem dagar i veckan. Likt Ferdinand trivs jag bättre här, där jag kan lukta på mina blommor.

Jag tjatar inte, jag odlar

Igår välkomnade jag våren genom att få ner försådd sallad, ruccola och spenat i den misslyckade varmbänken som blev en lyckad kallbänk. Jag satte även lite morötter, dill och bladkål för att få en tidig start på dem.



Det är fortfarande fruset i backen och idag hade jag tänkt plocka av löv och annat täckmaterial från odlingslanden för att hjälpa våren på traven lite. Vädergudarna tyckte annat och gav oss vinter och snö. Inspirerad av Björndahls eko tillbringas dagen istället med att så mer grönt och att plantera om tomater. Det extra ljuset som växtlamporna ger gör verkligen skillnad. Tidigare år har de små plantorna varit långa, taniga och svåra att hantera. I år är de knubbiga och fina.



Var ska jag då få plats med allt det gröna? Tidigare år har trappen successivt fyllts med plantor av olika slag. De få söderfönster vi har har belamrats med små krukor och förra året tror jag att jag gick lite över gränsen när jag slet bort insynsskyddet i badrumsfönstret för att jag behövde platsen. Snickarmaken har fått nog och i år jobbas det febrilt mot tiden, min rosa punschveranda börjar ta form. Förhoppningsvis är den klar innan plantorna har blivit alltför stora. Och bara så att ni vet; jag tjatar inte, jag odlar...

Leasa elbil eller köra slut på den bensinare vi har?

Idag lämnade jag återigen in vår gamla bil på reparation. Denna bil börjar kosta mycket pengar för att hållas rullande. Och nu står jag i valet och kvalet inför att byta bil eller köra slut på den vi har. Att köpa en ny bil är inget alternativ, vare sig den är helt ny eller begagnad, det är inget vi prioriterar just nu. Som nästa bil vill jag dessutom ha en eldriven och jag vill då vänta ett par år till med bilköp tills tekniken ytterligare har gått framåt. Ett alternativ skulle ju vara att leasa istället. Slår jag ut vad vår bil kostar idag, så skulle det bli billigare att leasa en elbil. Tyvärr går dessa (i vår prisklass) inte tillräckligt långt för att jag ska klara mig på en rent eldriven bil. Som pendlarbil skulle det fungera alldeles utmärkt, men för sommarens utflykter räcker inte laddningen till de sträckor vi kommer att vilja köra. Inte utan att ha planerat färdsträckan in i minsta detalj, eventuella avstickare lär det inte bli tal om. Planlösa utflykter och spontanitet är inget jag vill offra, men väntar jag ett par år behöver jag kanske inte det heller.
Jag funderar även på hur klimatsmart det verkligen är att byta bil, även om det skulle vara till en 100% eldriven. Borde jag inte bara köra slut på den jag redan har innan jag skaffar en ny? Visst kan jag sälja den till någon annan som kan köra den "tills döden skiljer dem åt" (för att citera min gode vän tekniknörden och tillika miljökämpen), men jag vet inte jag. Hen förutspår också att det snart kommer att hända mycket på elbilsfronten och att det kan vara en god idé att vänta in ett alternativ som passar oss bättre. Det lutar mot det senare. Till saken hör att jag verkligen gillar min gamla bil och att den täcker de behov vi har idag. Den kostar en hel del i reparationer, men är pålitlig och har alltid gått att starta. Det är en säker bil som rymmer mycket, jag kör allt från sopor och halmbalar till hönsfoder och hockeytrunkar i den. På minussidan ligger ju att det är just bensin den går på och att den kanske kostar mer än den smakar. En elbil å andra sidan skulle hjälpa mig i mitt mission att rädda världen - billigt och med ett fläckfritt samvete skulle jag kunna ta bilen varje dag till jobbet. Spontanitetsutflykter skulle dock få ge vika. Hursom, min gamla goding får bli kvar ett tag till. Men drömmen om Teslan lever!

Sönderhackade ägg och nya försvinningsreden

Under ett par månader har vi haft stora problem med hönor som hackar sönder och äter upp ägg. Vi misstänker någon eller några av våra gamla leghorn, men har inte helt kunnat identifiera individen. Ägghackning brukar oftast bero på att de inte får tillräckligt med kalk i sig, det brukar ske när vi inte har upptäckt i tid att snäckskalen har tagit slut. Så kan det vara även denna gång, men nu verkar de ha fått smak på det och fortsätter att äta ägg trots fri tillgång till snäckskal. Nu har vi tröttnat på äggsmet i hönshuset och snickarmaken har byggt och satt upp nya reden. Den här gången testar vi försvinningsreden och hoppas att det funkar. Tanken med dessa är att äggen ska rulla undan så snart hönorna har värpt och att de sedan inte ska kunna komma åt dem. För det krävs en 15-gradig lutning av golvet i redena. Vi testade ett par äggrullningar igår (tills testägget sprack). De får ganska bra fart om de rullas från högsta punkt. Hönorna borde inte värpa därifrån, men för säkerhets skull satte vi en mjuk matta i ryggen på ägglådan och hoppas att det ska lindra smällen. Sittpinnen framför redena går att fälla upp för att förhindra hönorna att sova där under natten. Man vill inte ha sovande höns i redena eftersom de gör mycket av sina behov under natten. Tidigare har vi haft en skiva att sätta för, men det här blir mycket smidigare.

Ägglådan som äggen hamnar i
Nu kan vi plocka ägg utan att gå in i hönshuset och slipper därmed störa värpande hönor. De blir rätt sura om man lyfter på dem och försöker ta äggen under dem. En hackning av en sur hönas näbb gör ondare än vad man kan tro.

Mer odlingsyta till våren

Eftersom hönsen i år ska få ingå i odlingsföljden så blir jag av med ett land på ungefär 40 kvadratmeter (mer om höns i odlingsföljd utlovas senare i vår). Då gäller det att skapa mer yta åt grönsakerna. I år vet jag dock inte om det kommer att bli grönsaker här, kanske är hönsdyngan fortfarande för stark för att användas som odlingsjord åt dem. Istället blir det nog en plats för sommarblommor.
Här har jag täckt gräsmattan med kartonger och tidningspapper och därefter ställt en pallkrage modell större ovanpå. Runt om pallkragen har jag täckt kartong och tidningar med gammalt ensilage som får bli en gång att gå på. Så småningom är tanken att pallkragen tas bort och att det istället kommer att vara upphöjda bäddar här.
Det passade bra att hönshuset städades idag. Allt strö (kutterspån) som hönorna har gått i är ordentligt uppblandat med hönsskit och kommer att bli finfin jord så småningom. Ströet fyllde upp hela pallkragen, men eftersom det kommer att sjunka så småningom och för att det ännu inte doftar rosor om denna bädd, täckte jag den med löv. Hela bänken toppades sedan med ensilage. Det behövdes denna blåsiga dag för att kutterspån och löv skulle ligga kvar i bänken.

Misslyckad varmbänk, skiten brinner inte

Jag får nog se mitt första försök till varmbänk som misslyckat. Misslyckat i den bemärkelse att högen tog runt fem dagar på sig att komma upp i 15 grader, för att sedan sjunka till 11. När jag efter en dag på jobbet såg att den sjunkit till 13 grader istället för att stiga ytterligare gav jag upp och lät den vara. Skiten vill helt enkelt inte brinna. 11 grader är i och för sig helt ok om det håller sig där, jag hoppas på att det inte sjunker mer. Oavsett så kommer jag att kunna använda varmbänken till kallbänk och planen är att så olika sorters gröna blad och rädisor under helgen. Jag tänkte även ställa ut försådderna i bänken under glas för att få ut dem från huset. Tomatplantorna kommer snart att behöva mer plats inomhus och fler sådder är på gång. I år går jag all in på försådderna, framförallt vad gäller ljuset. Tidigare har det funkat skapligt att bara ställa dem i fönstret, men i år pysslar jag om dem lite extra och har skaffat växtbelysning. När varmbänken som blev kallbänk har gjort sitt som salladsbar, kommer där tomater att planteras ut. Oavsett om denna varmbänk räknas som misslyckad eller inte så kommer den ändå att fylla flera syften, och jag har haft kul under tiden. Jag tar med mig erfarenheterna till nästa år, då gör vi ett nytt försök!

Ledsna hönor

Fågelinfluensan närmar sig våra trakter. För ett par veckor sedan upptäcktes en smittad hönsbesättning i Stockholms skärgård och redan sedan tidigare gäller skyddsnivå 2. Denna nivå 2 innebär att även hobbybesättningar ska hållas instängda inomhus. Under vintern är det väl inget större problem att hålla våra höns inomhus, de vill ändå inte ut i kylan och blåsten. Men vintrar, och framförallt dagar, som denna känns det hårt att inte släppa ut dem. I en gammal ladugård som vår är fönstren små och dagsljuset som kämpar sig in är obefintligt. Idag är det inte roligt att vara höna.

Grönkål - en storfavorit

Nu när kylan är åter känns det extra lyxigt att fortfarande kunna ta in grönsaker direkt från landet. Sju minusgrader och nyskördad grönkål till middag gör denna grönsak till en riktig favorit. Jag odlar all min kål under fiberduk, det funkar skapligt. En del angrepp av kålfjäril och kålmal har jag fått, framförallt på vitkålen, men grönkål verkar de inte riktigt gilla. Problemet med fiberduk är att åkersniglarna trivs otroligt bra därunder, och för att hålla dem i schack har jag använt mig av Ferramol som är godkänt för ekologisk odling. Tyvärr måste man lyfta på fiberduken för att slänga in Ferramolen och då passar kålfjärilarna på. Lite moment 22, men som sagt grönkålen har ändå klarat sig riktigt bra. Till årets säsong vet jag inte om jag ska testa Turex (också godkänt för ekologisk odling) eller om jag helt enkelt bara ska odla mer och offra några kantplantor till odjuren. Vi äter mycket kål och jag skulle gärna se att vi får lite mer av den varan, både i antal och sorter.

Sara Bäckmo och Skillnadens trädgård

I helgen var jag på en föreläsning med Sara Bäckmo och hennes Skillnadens trädgård. Föreläsningen anordnades av Uppsala trädgårdssällskap som jag nyligen upptäckt och blivit medlem i. Jag har följt Skillnadens trädgård under ett par års tid nu och det kändes väldigt roligt att få se och höra henne live. Detta trots att jag misstänkte att jag skulle gå därifrån med grym prestationsångest och mindervärdeskomplex. Hur sjutton gör hon?! Med jobb, barn och så denna fantastiska köksträdgård… Själv hinner jag inte hälften av det hon gör och då har jag ändå bara hälften antal barn i jämförelse. Sara började med att säga det kan tyckas en aning provocerande att hålla en föreläsning om enkel odling när man odlar så mycket mat som hon gör. Jag kände mig träffad, min känsla rakt av. När hon sedan talade om vad hon menade med enkel odling gick det upp ett ljus för mig. Hon jobbar ju stenhårt med sin trädgård, givetvis rent praktiskt men även med att förenkla odlandet. Fantastiska tips radades upp. Bland annat ska man strunta i odlingsbeskrivningarna på fröpåsarna (perfekt, då kan jag ju satsa på Runåbergs estetik istället för Lindbloms info). Dock enklare sagt än gjort för en som har arbetat efter instruktioner och rutiner under i stort sett hela sitt yrkesliv. Något att jobba på alltså. Tvärtemot vad alla andra säger ska man enligt Sara även börja stort, för det är först då man märker den stora skillnaden. Det var det första jag talade om för maken när jag kom hem; vi har för lite odlingsyta, vi måste utöka stort! Inte helt överraskande krävs det lite mer övertalning, men snart är jag där.

Något jag absolut kommer att ta med mig till årets odlingssäsong är att göra ofta och lite, snarare än sällan och mycket. Man behöver inte göra klart på en och samma dag, saker får ta tid. Och att prioritera det arbete som genererar mat, det är ju riktigt vettigt. Det estetiska kanske då får stå åt sidan lite. Jag förstår vad hon menar. Huvudsaken är att man odlar och att man koncentrerar sig på det arbete som i slutändan ger utdelning i form av läckra grönsaker, inte att man har en toppsnygg trädgård (vilket jag i och för sig tycker att man får på köpet med en prunkande köksträdgård). Efterföljande frågestund avslutades med att Sara rev ner både applåder och jubel när hon kaxigt, men vänligt, talade om för trädgårdsgurun Maj-Lis Pettersson (som ifrågasatte varför man ska mixtra med växternas naturliga förutsättningar) att hemma hos henne är det hon som bestämmer, inte grönsakerna. Peppad gick jag därifrån, helt utan prestationsångest och höga odlingskrav på mig själv. Full av inspiration, med massor av nya tankar och idéer, är jag otroligt taggad inför årets odlingssäsong.

Presentpapper och snören

Idag var det dags för kalas igen, denna gång äldste sonens tur. Jag gillar att slå in presenter, men jag gillar inte att köpa papper och snören för att kunna göra det. Så när vi i familjen får presenter sparar jag alltid det som inte rivits eller klippts sönder. Barnens iver över att öppna paket är inget som jag varken kan eller vill stoppa, så det är inte alltid det går att återanvända omslagen. Men så får det vara. Idag hade vi inget gammalt omslagspapper så det fick bli överbliven tapet från matrummet. Ibland använder vi istället tidningspapper eller fina papperspåsar. Snörena på just detta paket är tygremsor som kommer från ett paket som maken fick häromveckan. Dessa tygremsor är nu inne på sitt tredje liv, minst. Jag tycker att det blir både vackert och personligt med de återvunna materialen. Och så drar jag ett litet, litet strå till minska-konsumtionen stacken...

Bokashi

Jag funderar fortfarande på det här med kompostering och att ta hand om sina egna sopor. Den här gången är det bokashi som är föremål för funderingarna. Bokashi är en form av kompostering där man "syrar" sina kompostsopor. Det ska vara väldans bra för odlingsjorden och kommande grönsaker. Många använder sig av metoden och är mycket nöjda med den. Det låter enklare att kompostera med bokashi än på traditionellt sätt i en hushållskompost. Istället för att vintertid dagligen (eller kanske varannan dag) pulsa i djup snö i beckmörker för att tömma lite sopor, kan man stanna inne i värmen och ha allting nära och lättillgängligt. Och istället för att flytta matavfall från tallrik till liten kompostbehållare i köket till större kompost ute som sedan ska bli till jord som sedan flyttas till odlingarna.... så hoppar man över ett steg och går från kompostbehållare i köket direkt till odlingslanden. Sedan kan man ju såklart efterkompostera det i den traditionella komposten (om man har någon), men det verkar ju onödigt arbetskrävande. Man behöver alltså inte vänta på att det ska bli till jord innan man kan använda det i landen. Det jag funderar lite över är hur man gör vintertid med förvaringen när marken är frusen, och huruvida det luktar om matavfallet. Bokashifolket verkar hur som helst närmast lyriska och varken råttor eller odör ser ut att kunna minska deras bokashianda. Och för mig blev det ett besök på bokashi.se till frukost och ett startset är nu beställt. Så bokashifolket, vilka är era erfarenheter? För- och nackdelar? Vad bör jag tänka på?

Försådder till kommande varmbänk

I helgen sattes de första försådderna igång, dessa är tänkta till kommande varmbänk. När jag gick igenom förra årets fröer upptäckte jag att jag måste dementera mitt tidigare påstående om Lindbloms snygga fröpåsar. De är informativa, men inte så särskilt snygga. Däremot har Runåbergs väldigt fina fröpåsar, men tyvärr helt utan information (mer än firmanamn och sortnamn). Men, men.. Man kan inte få allt. Hur som helst blev det plågsamt tydligt att det är lite bråttom att beställa fröer till senvinterns sådder. Jag trodde att jag hade mer frön kvar än jag hade och planen var att få ner en hel del frön i jorden till helgen. Det får skjutas upp lite eftersom jag har akut fröbrist. Lindbloms talade om i sitt förord till katalogen att man eventuellt får räkna med fördröjda leveranser, och därmed halkar de neråt i min favoritlista. Första fröbeställningen kommer att gå till Impecta, de har ett trevligt utbud av kulturarvsväxter och ekologiskt. Och fröpåsarna är estetiskt tilltalande och informativa! Jag försöker i största möjliga mån köpa ekologiska fröer och undviker hybridfröerna (som är uppmärkta med F1). Förra årets nyhet blir en favorit i repris, svartkål (eller palmkål), ska det odlas mycket av. Även majs är nytt för mig sedan förra året och blev uppskattat hos både små och stora i familjen. I år ska jag även testa trädgårdsportlak och sojabönor. Spännande!

Studiebesök kompostbygge

Häromdagen var jag på studiebesök hos ett par vänner för att titta på hur de har byggt sin hushållskompost. Jag har kikat en del på nätet, där jag bland annat hittade en beskrivning med samma princip som mina vänner använt sig av. Hushållskomposter i allmänhet, oavsett material, har fått både ros och ris och jag ville se hur mina vänner löst det rent praktiskt med placering och skötsel. Jag gillar kretsloppstänket, att faktiskt kunna utnyttja mina egna sopor för att skapa fin jord till odlingarna och att inget går till spillo. Konstruktionen som mina vänner använt var enkel och funktionell med lecablock till väggar, ett finmaskigt nät i botten för att hindra råttor att ta sig in och rejäla lock som tål stormbyar. Jag vill helst inte köpa en kompost i plast, naturmaterial är roligare att jobba med och betydligt mycket snyggare. Dessutom har jag förstått att råttorna inte drar sig för att tugga sig in i plastkomposter och att dessa behållare kostar en del i inköp. De jag har tittat på går på minst 1500kr/st, och man behöver två stycken för att kunna utnyttja komposteringsprocessen till fullo. Ett hemmabygge med två fack skulle gå på runt tusenlappen. Mina vänner var mycket nöjda med sin kompost som de haft i drygt ett år och de har inte märkt av några ovälkomna gäster. Jag är laddad för kompostbygge, fortsättning följer!

Stäng av och kramas istället

Det sa pang så satt den där. Käftsmällen. Just den här var inte menad för mig, men den gör ont ändå. Egentligen skulle jag bara skriva om grönsaker och hur vi alla kan dra vårt strå till stacken för en bättre värld. Men idag känns det oviktigt. Att skriva om försådder och längtan till våren känns inte bra idag. Inte när min älskade vän drabbats så hårt. Jag börjar tänka på vad som faktiskt är viktigt för mig; vänner, familj, tid… Tid med barnen, tid för fritid, tid för mina nära och kära. Allt annat känns oviktigt idag. Så stäng av datorn och kramas istället, kramas så mycket ni orkar. Det ska jag göra.

Frökatalogernas tid är här!

En av mina stora favoriter när det gäller fröer och frökataloger är Lindbloms frö. Att läsa deras katalog (precis, den här läser man, bilder är överflödigt) är som att läsa en roman. I den korta inledningen får vi till exempel veta att 2016 års säsong var framgångsrik, att den med högst kontorsansvar tyvärr har sagt upp sig, att en nyanställd äldre herre inte skötte sitt jobb och agerade aggressivt vid kritik, att trippelarbete tog hårt på hälsan och så vidare. När det gäller fröerna och dess utvecklingsstadier beskrivs de utförligt och personligt. I delen för odlingstillbehör får vi veta var fiberdukarna är tillverkade och varför vissa är lite dyrare än andra. Den är otroligt detaljrik och informativ och framförallt är den som sagt personlig. Det är nog det jag tycker mest om med den. Det är tydligt att Leif Lindblom är en person som brinner för sina fröer och sin katalog, om än lite otursförföljd. Ett stort plus är även att all nödvändig information är tryckt på fröpåsarna, vilket är en stor fördel när man står ute i landet med byxfickorna fulla av fröer som ska ner i jorden och man samtidigt har blandat ihop radavstånd med plantavstånd och sådjup. Och påsarna är galet snygga!

Kärlek i en liten ask

Imorgon ska yngste sonen på kalas. Det här med presenter är alltid lite problematiskt. Det är svårt att hitta bra presenter för en rimlig summa. Med bra presenter menar jag giftfria gåvor i bra material och som ändå kan glädja födelsedagsbarnet, i det här fallet en sexåring. Vi har löst det på så sätt att vi bunkrar presenter, exempelvis från loppisar. När det lokala biblioteket i somras sålde ut 2015 års Bamsetidningar för 2 kronor styck köpte vi hela bunten. Dessa är nu perfekta att plocka fram och ge bort i present. Sonen fyllde själv år nyligen och fick då ett set där man kan dekorera små askar. Till morgondagens present ingår även en av dessa förädlade askar. Den fyller vi med kärlek.