tisdag 4 december 2018

Unfair working conditions behind Black Friday

People in Uppsala are willingly shopping during Black Friday, but lack information concerning the working conditions behind the goods. Customers in the clothing stores at the main shopping street would gladly spend a few extra Swedish crowns if that would ensure raised wages and improved conditions for the garment workers.

TEXT LILLY STEFANSSON, ANNA ELLSTRÖM, EMELIE HÖGBERG

In 2017, the Swedes were shopping for 5 billions Swedish crowns (SEK) during Black Friday. One third of the Swedes spent an average of 2290 SEK each on different products, according to PostNord’s survey. This year new sales records are predicted. The business trade organisation Svensk Handel estimates an increase of 18 to 25 percent, and that every other Swede will bargain-hunt goods for a total of 6,3 to 6,6 billions. This day has now turned into the second most important sales opportunity of the year.
The customers in Uppsala are pouring in and out of the clothing stores. Many of them see Black Friday as a good opportunity to find some bargains. One is CG, on her way out from Lindex.

- I´ve bought stuff I had planned to buy anyway. Now I got it cheaper.

KN is less fond of Black Friday.

- This day supports consumption. The problem, actually, is that every day is a shopping day here.

The Western world’s consumption has for a long time affected the planet’s environment, human well-being and quality of life. In 2015, the UN decided on 17 global goals to eradicate poverty and hunger, as well as to stop climate change by the year 2030. Goal number twelve is about achieving a sustainable consumption and production. It is a matter of the public gaining increased knowledge about sustainable lifestyles, but also of completely eliminating ”market disruptions” that encourage wasteful consumption patterns.

MM who we meet outside KappAhl believes that one of the reasons for today’s untenable shopping is the low prices.

- Actually, it would be better if the clothes were more expensive. Then I would be forced to consume less, since I no longer could afford shopping.

One of the backsides of the Western world’s consumption is the poor working conditions for the workers in the production. The days are often long and the wages below the subsistence level. This applies not least to those who manufacture our clothes.
According to the nonprofit organisation Fair Action, there are three main problems for the employees in the clothing industry, mostly women, in the countries where labour force is the cheapest: wages, working hours and safety. Despite working days of 10-12 hours or more, workers have a hard time getting the salary to meet their basic needs. In addition, the garment factories are often badly constructed with insufficient fire prevention.

In a recently published study, Fair Action interviewed eight garment workers employed by suppliers to KappAhl, Lindex and MQ in Bangladesh. Their average monthly income was around 760 SEK, a level implicating violation both against the companies own policies and international conventions for human rights. 760 SEK is less than half of what the workers would need to afford food, health care and accommodation. Overtime work due to low wages also limits the worker’s possibility to improve their situation, for example through union work.

Despite bad working conditions, purchases from the clothing companies involved keeps increasing each year.
One shopper, who just visited the newly opened H&M store on the shopping street, does not know much about the working conditions for the garment workers.

- The information is not easily accessible, but you can probably get it if you are dedicated to the problem. And I´m probably quite lazy, she says, and reflects on the fact that the production takes place in the hidden.
- If there were legal requirements for stores and chains to clearly inform who does the job, I think people would react more. Now, nobody knows if there are children or poor who work for nothing.

KN outside Lindex belongs to those who know that the conditions in the clothing industry are not good. For that reason she is trying to reduce her own purchases.

- A month ago, I decided to stop shopping clothes until New Year, and instead use what I have.

However, KN feels that it is difficult to influence the situation. But she is willing to pay more to guarantee better conditions in the factories. She would also like to see a label regarding working conditions for clothes.

In the report on garment workers in Bangladesh, Fair Action emphasizes the importance of the fashion industry sharing the costs of increased wages. They refer to an estimate made by the Fair Wear Foundation, which shows that it would not mean much higher costs for shopping Swedes.

- One percent extra on a t-shirt would be enough to raise the garment workers’ wages to a level they can live on, says Maria Sjödin at Fair Action.

When asked about their willingness to pay more for clothing to meet the needs of the workers, the Black Friday shoppers in Uppsala were unanimous:
- Yes, I would definitely do that. You know that it is bad for the workers, but not how to affect the process, one customer concludes.

onsdag 21 november 2018

Från Svenssonliv till hemlös

Karin Andersson levde ett vardagligt liv med heltidsjobb i läkemedelsindustrin och familj, med allt vad det innebär - matlagning, städning, lämning och hämtning på dagis och skidsemestrar. Helgerna tillbringades på Gränby centrum med shopping och fika; då och då ett teaterbesök eller en krogshow i Stockholm med svärmor. Men skilsmässan 2005 förändrade allt.

Karin är 54 år, men börjar äntligen känna igen sig som den hon var vid 30. Hon föddes i Luleå och har mycket släkt i Norrland, men är uppvuxen i Upplands Väsby.

– Jag gick på samma skola som Joey Tempest, han är ett år äldre än mig. Hela Europe kommer från Upplands Väsby, vet du.

Stockholmsdialekten är fortfarande märkbar, trots att hjärtat klappar mest för Uppsala. Karin är utbildad bioteknolog och lämnade storstan för exjobbet på Pharmacia 1988.

– Jag trivs så bra i den här stan, den är helt underbar. Vilket lyft det var att flytta hit, precis lagom stort. Börjar du prata med någon visar det sig alltid att man har gemensamma bekanta.

Karin är välkänd i Uppsala. Hon känner många med psykisk sjukdom i och med att hon har varit medlem i Lindormen, en RSMH-träffpunkt (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa). I drygt åtta år har hon också sålt Situation Stockholm, då stannar många till och pratar en stund. Även de som inte köper tidningen får en önskan om en trevlig dag.
Karin har varit hemlös i omgångar. Sommaren 2013 var läget kritiskt.

– Det var från dag till dag var jag sov någonstans. Veckan efter midsommar träffade jag en av mina två närmaste vänner. Vi var hemlösa tillsammans och bodde på konstiga ställen i Storvreta. Han, vi kan kalla honom för ”byggjobbarn”, fixade en lägenhet i andra hand på hösten och fick ett stabilt boende. Sedan dess har jag alltid kunnat vara hos honom.
Det är med värme i rösten som Karin talar om sin vän, byggjobbarn.

– Han brukar säga: ”Allting kan hända om du bara kliver upp, tar på dig kläderna och går ut. Ligger du kvar i sängen händer ingenting”. Och så är det ju, eller hur?

För fyra år sedan arbetade Karin på Hantverksslussen, var sambo och trodde att saker och ting skulle lösa sig. Men när hon väl kommit på fötter så rasade allt igen. Karin är bipolär och plötsligt slutade medicinen fungera.

– Jag hamnade på psyket för första gången på 20 år. Jag blev intagen på papper enligt LPT – lagen om psykiatrisk tvångsvård. Men jag träffade gudomliga, grekiska doktorer som gav mig en cocktail med tre nya mediciner som jag bara mår bättre och bättre av.

När Karin blev utskriven kom hon till ett härbärge. Under tiden där fick hon hjälp med det ekonomiska av en kontaktperson på kommunen, vilket innebar sjukersättning och förtidspension.

– I oktober för två år sedan fick jag ett socialkontrakt – en förstahandsetta i Stenhagen. Plötsligt var jag på banan igen med både inkomst och bostad. Vilken lättnad! Det är jätteskönt.

Ett par månader efter att hon fått lägenheten fick hon besök av en handläggare från kommunens socialpsykiatriska boendestöd.

– De ställde några frågor. Sen såg jag inte till dem nåt mer. Jag ringde inte efter hjälp heller. Jag har bott hemifrån sen jag var nitton år - tvätta, städa och diska är ju ingen konst – tycker inte jag i alla fall. Men man märker hur svårt det är för vissa personer att sköta elementära saker, som jag tycker är självklara, men det är kanske inte så jävla enkelt? Jag hade en jobbarkompis som hade hela garderoben på golvet i sin lägenhet, ingenting var rent och ingenting var smutsigt.

Pensionen drygar Karin ut med tidningsförsäljningen. Hälften av behållningen går till henne.

– Jag har alltid haft det att falla tillbaka på, alltid haft en sysselsättning.

Inga krav finns på att arbeta ett visst antal timmar eller under vissa tidpunkter vilket passar henne bra.

– Jag jobbar som jag själv vill och orkar. Om jag mår dåligt och behöver sova en hel eftermiddag så gör jag det. Jag behöver inte redovisa vad jag gör eller be om ursäkt.

Karins närmaste består av, förutom Byggjobbarn, den 21-åriga dottern, Exet (dotterns far) och bästa tjejkompisen ”75-åringen”. Karin klargör bestämt att deras namn inte ska nämnas. Dottern, som går på universitetet, träffar hon en timme varje söndag.

– Efter det tar jag bussen till Exet och träffar honom ett par timmar – vi är goda vänner. Vi kände varandra fem år innan vi blev ihop och har aldrig gjort nåt dumt mot den andre. Men han var naturligtvis inte så glad över skilsmässan.

Det var då, 2005, som mattan rycktes undan första gången. Karin hade träffat en annan, men ville inte vara otrogen. Därför valde hon att bryta upp. Hon flyttade hem till pojkvännens lägenhet i Gottsunda, men efter trekvarts år sprack också det förhållandet.

– Då blev jag hemlös. Jag hade en massa andrahandsbostäder och bodde hos pappa ett tag. Eftersom det var så struligt i privatlivet blev jag av med jobbet jag hade haft i sjutton år.

Karin hade länge kunnat kontrollera sin sjukdom. Nu bröt den ut med full kraft.

– Det gick inte att hålla den tillbaka längre. I nästan tio år hade jag haft jobb och familj, men nu tog den över.

Exet finns ändå kvar som nära vän. Bästa tjejkompisen har också funnits vid Karins sida under flera år. De lärde känna varandra på en sykurs.

– Vi fikar och pratar mycket. Hon hjälper mig med datorn. Väninnan säger att ”Karin är väldigt omtänksam, och snäll så hon är dum”.

Det stämmer väl in på hennes egen beskrivning.

– Jag är glad och hjälpsam, sover mycket och dricker ett glas vin varje kväll.
Min kompis säger att jag kommer att bli alkoholist. ”Det är jag väl redan” säger jag, ”som dricker varje kväll".

Men Karin ser sig inte som en missbrukare.

– Nej, jag tycker inte det. Jag kan sköta mina sociala…. Det inverkar inte på mitt liv. Jag dricker på kvällen. På morgonen går jag upp, glad och nykter. Jag står inte och skakar utanför systembolaget när de öppnar. Och jag har ingenting i mina papper om varken alkohol eller droger.

Karin lider däremot av ångest.

–Vinet hjälper mot det. Men man får inte öka dosen, dricka mer och mer, då får man ångest hela tiden. Alkohol funkar så. Medicinerna gör att jag inte tål nånting. Tack vare dem måste jag vara väldigt försiktig. Jag kan inte häva i mig en hel flaska, då blir jag helt borta. Ett glas i timmen, sen går jag och lägger mig.

Broderier och korsstygn är en hobby som hjälper Karin att mäta dagsformen.

– Jag får ett kvitto på i vilket psykiskt skick jag är. Mår jag bra kan jag brodera ett par timmar. Mår jag dåligt lägger jag ifrån mig det efter två stygn och tar en cigarett istället.

Många egentillverkade dukar och tavlor pryder hennes hem och efter 21 år ligger nivån på medelsvår. Men av ett lodjur fick hon erkänna sig besegrad.

– Sju nyanser av vitt. Sju! Min kompis fick brodera klart.

Karin tycker om att prata med folk. Dricka kaffe, röka och samtala. Men hon blir arg om de inte lyssnar när det är viktigt. Själv försöker hon bli bättre på det. Tiden som hemlös har gjort henne mindre lättlurad.

– Vissa är ju fenomenala, bara ljuger om allting. Dem är det ingen idé att prata med. Men jag tycker om människor som är lite konstiga, som inte stenhårt håller sig innanför ramarna.

Karin hoppas på att sälja tidningar i tio år till, att kroppen ska orka. Hon skulle gärna se något barnbarn också, även om det är för tidigt än.

– Nu får du nog till ett ganska bra porträtt, säger hon plötsligt. Jag orkar inte längre, börjar känna mig ganska matt. Har du någon slutfråga?

Lite överrumplad skummar jag igenom mina papper och försöker hitta den bästa frågan att ställa till en person jag skulle vilja veta mycket mer om.

Om du fick leva om ditt liv – vad skulle du gjort annorlunda?
– Då skulle jag ha fortsatt vara gift.

Karin Andersson heter egentligen något annat.

När skogen blir trädgård - publicerat i Syre Stockholm 16 november 2018

Det bubblar och fräser av odlingslust i stan. Fortfarande är små trädgårdsland på enskilda villatomter vanligast förekommande, men alternativa platser och sätt att odla är på stark frammarsch. Gemenskap, hållbarhet, glädje, biologisk mångfald och kolinbindning mässas likt ett buddhistiskt mantra på varje liten grön plätt.

En vanlig vardag i oktober ligger Rågdalens skogsträdgård öde. En man promenerar med sin hund. Änderna småpratar i Kräppladammen och bortanför skogen hörs bilarna susa förbi. Hade inte skördesäsongen börjat lida mot sitt slut skulle odlingen bjuda på många både vanliga och lite mer exotiska läckerheter – vinbär, aronia, gojibär, saskatoon, körsbär och ostronskivling. ”Först får skörda” gäller både människor och djur.

Havtornen verkar ingen bry sig om, de orangea bären lyser trotsigt mot det grågröna bladverket. Kanske är de helt enkelt för motsträviga för att plockas. Sänks blicken upptäcker man kvarblivet ätbart även i markskiktet – oregano, nässlor och ängssyra. Ett sömnigt Edens lustgård på gränsen mellan Stockholm och Huddinge kommun.

År 2009 studerade Margaretha Odberger permakultur på Södertörns högskola. Tillsammans med vänner ville hon göra något praktiskt för klimatet och kommande generationer genom att sätta matfrågan i fokus. Det resulterade i den gerillaodlade skogsträdgården Rågdalen och senare den laglydigare varianten på Stockholms universitet. Under Earth Week 2010 fick de i uppdrag att visa en tillfällig skogsträdgård på det sistnämnda stället, vilket innebar att växterna de sponsrades med aldrig grävdes ner. När evenemanget var över flyttades de till Rågdalen, nära Margaretha Odbergers hem.

– Vi fick ätbara perenner till ett värde av 20 000 kronor alldeles gratis. Vi satte dem vid dammen. Ur ett permakulturperspektiv är det ett väldigt bra läge. Man ska lätt kunna skörda eller vattna när man har vägarna förbi. Skogsträdgården blir en del av livsstilen, för oss ligger den på vägen till tunnelbana och matbutik.

Allt som planterats i ätbara skogar är inte menat att stoppas i munnen. En hel del som odlas är systemuppehållande och drar till sig pollinerare och andra nyttodjur. Tanken är att försöka efterlikna naturen – ju större mångfald, desto mer resilient är ekosystemet. Pesticider och konstgödsel är förbjudet i den här världen, insekter och djur bekämpas inte. Istället bjuds de in till lekfullt samarbete. Även den murknade ställningen, som tidigare upplät sina åldrade slanor åt störbönorna, fyller sitt syfte och får i takt med nedbrytningsprocessen ge nytt liv åt andra organismer. Hållbara ekosystem förbereds och balans uppnås utan hierarkier. Människan är ett verktyg, här för att hjälpa till. Också under mark arbetas det i det tysta, mikroorganismer bryter ner kvarlämnade växtdelar och rötter.

I skogsträdgårdar fokuserar man på system som sköter sig själva i så stor utsträckning som möjligt. Därför odlas buskar, träd, perenner och självsående annueller. Även ettåriga grönsaker går att hitta, framförallt i etableringsfasen då exempelvis pumpa och potatis är bra att fylla ut tom yta med. Den överblivna grönmassan, både trädens löv, knölarnas blast och förmultnande rötter blir sedan till fin kompost. Skogsträdgården blir självgödslande och har en hög kolinbindningsförmåga. Nedbrytningen blir högre ju mer syre som släpps in. Därför gräver man inte i jorden så kolet växtdelarna byggts upp av blir kvar. Det skapar en humus som likt en tvättsvamp suger åt sig fukt och näring, vilket gör att Rågdalen klarar även extremtorra somrar, som den nyss passerade, bra. Men myten att det lövskogsinspirerade ekosystemet skulle vara skötselfritt vill Margaretha Odberger slå hål på.

– Det finns många fördelar med skogsträdgårdsodling – den är hållbar, den biologiska mångfalden är stor, skördetiden är lång och sträcker sig från vår till höst och pågår i vissa fall även under vintern. Men att den skulle vara skötselfri… Nej, det stämmer inte. Det tar mycket tid att anlägga och planera. Har du använt dig av fel design kommer det att sluta med lika mycket jobb som i en vanlig köksträdgård.

Hon rekommenderar att gå en kurs om man är intresserad av ämnet. Kunskap, men också intresse och drivkraft, krävs. Som en gemensam stadsodling tycker hon att den lämpar sig allra bäst eftersom den då inte blir så tidskrävande. Men det gäller att anpassa planeringen efter var man är. I stadsmiljö är det till exempel viktigt att beskära rätt för att undvika att grenar dras ner. Om grenvinkeln är för brant uppstår då fläkskador och trädet dör. Universitets skogsträdgård har haft problem med att växter trampats ner och skördats för hårt. Man har hittat stöldgods och människor urinerar på det som är tänkt att ätas upp.

– Det är en utsatt miljö. Men ju finare vi gör det, desto mindre förstörelse blir det. Om folk känner sig hemma på platsen sköter de sig, säger hon.

Rågdalens skogsträdgård är idag en ideell förening och en del av Rågsveds naturreservat. Hit är alla välkomna enligt texten på anslagstavlan vid ingången. Man meddelar också att planer finns att utöka odlingarna och att platsen är till för alla så länge man respekterar den och skördar varsamt.

Nytt för i år är Naturskolan som i somras anordnades med hjälp av bidrag från Naturskyddsföreningens miljöfond. Grundidén med projektet är att knyta ihop bostadsområdena Rågsved och Huddinge för att överbrygga de sociala klyftorna. Att skapa en träffpunkt och kontakt mellan familjer med olika bakgrund. Odling var sekundärt och smögs in i samtalen. Samtidigt som halsband tillverkades av naturmaterial, nedfallna grenar täljdes och maten grillades delades kunskaper och tankar.

– Ungefär sextio personer slöt upp. Det är kul när folk upptäcker en ny värld som ligger så nära hemmet.

De sociala och pedagogiska aspekterna är, tillsammans med miljöperspektivet, viktigast för skogsträdgårdar på små arealer, menar Margaretha Odberger. Människor får en koppling till naturen på ett enkelt sätt genom att vistas i Rågdalen. För att kunna skörda krävs kunskap och utbildning om de olika arterna och deras roll i den ätbara skogen. En del växter, som kärleksört och myskmalva, är från början vilda fleråriga grönsaker som den oinvigde odlar för prydnad i rabatten. Många blir förvånade över att de går att äta. Rågdalen är till för alla och har handikappanpassats så gott det går. Gräset i gångarna klipps för att en rullstol lätt ska komma fram.

Rent utseendemässigt har Rågdalens och Stockholm universitets ätbara skogar inte mycket gemensamt. Skogsträdgårdar kan utformas på många sätt.
– Det är ingen skrivbordsprodukt. Man måste anpassa sig efter platsen, ingen är den andra lik. Universitetets odling sköter vi under juni och augusti då vi har sommarkurser. Folk kommer för att skörda på övriga tider, men ogräsrensning och annat prioriteras bort, säger Margaretha Odberger.

Designen här har blivit mer vildvuxen och koncentrerad på en ”våning”. Annars odlar man i olika nivåer, med växter som skiljer sig i höjd, för att så mycket solljus som möjligt ska nå de plantor som behöver det. Universitetets skogsträdgård syns också mer än Rågdalens.

– Folk vill ha en traditionell visningsträdgård och undrar varför det är så mycket maskrosor. De förstår inte att växterna har sin funktion och att det måste se stökigt ut. Vi behöver ha den designen eftersom vi inte har möjlighet att sköta om det bättre.

Gräset här är riktigt kortklippt, anpassat för studenter i stadskläder, och gångarna är bredare. Läget skiljer sig också. Universitetets odling ligger i söderslänt, på sina ställen i zon 1, medan Rågdalens är skuggigare och kallare. Till skillnad från den tjocka, styva leran där är jorden på universitetet lätt, sandig och varm.
Bara Gröna linjen binder dem samman kan tyckas. Men trots de många skillnaderna finns en gemensam grundtanke för dessa och övriga skogsträdgårdar – designen där människan är en del av helheten. Där omtanken om djur och miljö står i fokus. Där alla har en plats.

Skogsträdgårdar att besöka i Stockholm:
Bagarmossen
Vitabergsparken (ett skötselfritt ekosystem)
Tantolunden
Fisksätra

För den nyfikne:
Permaculture Stockholm på facebook - Här kan du få hjälp att hitta närmaste tillsammansodling
Studieförbunden - Många studieförbund anordnar kurser i ämnet skogsträdgård
Tillväxt.org - Nätverk som annonserar från olika odlingsgrupper i Stockholmsområdet. Anordnar kurser och träffar.

För den lässugne – litteratur anpassat efter svenska förhållanden:
”Skogsträdgården – odla ätbart överallt” av författarna Philipp Weiss och Annevi Sjöberg
Här finns bland annat tips på hur och var du etablerar din skogsträdgård. Boken innehåller över 400 olika växtporträtt.
Den lite mindre omfattande ”Fleråriga grönsaker: upptäck, odla, njut” också skriven av Philipp Weiss och Annevi Sjöberg, är föregångaren och en liten försmak till det större verket.

fredag 16 november 2018

Så förvandlar du kallskafferiet till ett kylskåp - publicerat i Land 17 oktober 2018

Hos Karin och Henrik hittar man under en stor del av året mjölken i skafferiet och sockret i kylskåpet. Anledningen är att kallskafferiet har byggts om och vintertid används som kylskåp. Kylskåpet får då agera skafferi.


Det började med att Henrik undrade varför man inte utnyttjar vårt kalla klimat för att kyla mat.
– Våra kylskåp står inomhus och drar en massa energi, bara decimeter från utomhuskylan.

Henrik sökte information om hur man bäst bygger ett klimatsmart kylskåp, men hittade mest fakta om hur man gjorde förr.
– Innan elen kom jobbade man mycket mer med årstidsväxlingarna i sättet att lagra kyla och värme med hjälp av jordkällare och kallskafferier, säger Karin.

Nyckeln till ett hållbart samhälle
För att bygga om ett kallskafferi behövs bara en liten datorfläkt och en termostat som håller temperaturen konstant. Den lilla fläkten sätts direkt på skafferiets ventil så suger den in kalluft utifrån. Här kombineras gamla, beprövade metoder med modern teknik, vilket Henrik menar är nyckeln till ett hållbart samhälle.
Rent ekonomiskt är vinsten bara några hundralappar per år. Men miljö- och energivinsten är desto större. Det ombyggda kallskafferiet har tio gånger lägre energiförbrukning än ett vanligt kylskåp, vilket motsvarar ett A med hela tretton plus!

Maten får inte bli dålig
Det gäller dock att ha stenkoll på utetemperaturen. Eftersom den kan skifta så mycket är det svårt att åka bort en vecka.
– Man kan be grannarna om hjälp med hönsen, men att flytta alla matvaror... säger Henrik.

Det viktigaste för Karin och Henrik är att inte maten förstörs. Behöver man slänga den är miljövinsten förlorad. Det är inte alltid så lätt att få ihop livspussel och miljötänk, ibland får matvarorna flytta tillbaka till den vanliga kylen även vintertid. Men de flesta vinterdagar snurrar fläkten i det fiffiga skafferiet - till många gästers förvirring och skratt när de öppnar kylskåpet och hittar vetemjölet där mjölken borde stå.

Miljönörden tar tåget - trots allt

Ett kort tåg rullar in på Vattholma station. Humöret sjunker. Givetvis finns inga sittplatser. Vid ankomsten till Storvreta ber tågvärden oss gå så långt in som möjligt för att fler resenärer ska få plats. En yngre man fräser åt folk som står i vägen när han tränger sig in. Alla har till slut knökats på och vi rullar vidare. Problemet med överfulla tåg har funnits sedan det blev snorbilligt för Gävleborna att åka Upptåg. Långa tåg går tydligen sönder också, därför är detta kort.
Vi närmar oss slutstationen, men i höjd med Svartbäcken tar det stopp. Jag ber att få komma närmare dörren eftersom jag ska med pendeln; ska göra ett jobb i Rågsved.
Andra rör på sig oroligt.
– Ska man behöva åka en timme tidigare för att ha marginal? säger en kvinna uppgivet till sina tre bekanta.
Goda marginaler är mina ledord när jag har tider att passa, men just inte denna gång.
Högtalarna börjar spraka. Vi får information om att en lastbil har fastnat på spåren, men att det nu är grönt att fortsätta. Kanske hinner jag. Tåget rullar på. I ungefär 200 meter. Sen stannar vi återigen. Rösten i högtalaren beklagar trängseln och talar om att han vet egentligen ingenting om någonting. Vi står några få hundra meter från slutstationen. Och pendeln väntar inte. Jag borde tagit bilen. Fast det är ju klimatsmart att åka kollektivt. Det är synd att behöva välja mellan komfort och miljö.
Jag kan inte röra mig, så mycket folk överallt. Jag försöker byta position, men någon extra yta finns inte. Golvet är fullt av fötter i grova höstskor och ryggsäckar för tunga att bäras länge. Min försöker jag skjuta in under ett säte för att skapa lite mer utrymme. Jag undviker de klaustrofobiska tankarna så gott det går, men det börjar bli varmt. Vi står som packade sillar och ångesten kommer krypande. Kan de inte bara öppna dörrarna och släppa av oss här?! Tonåringarna jag trängs med är i alla fall glada. Som det ser ut nu missar de halva mattelektionen.
– Det är bara bönder som drabbas, säger en av dem.
– Men vi då? säger en annan, men kommer på sig själv. Ja, vi bor ju i och för sig i Storvreta...
Rygg och fötter värker. Benen darrar. Mannen framför mig svettas i sin vinröda dunjacka. Själv tar jag av mig sjalen i merinoull, samtidigt som jag skänker en tacksam tanke åt att jag lämnade vinterjackan hemma.
Nästa gång tar tonåringarna bussen istället. De vuxna tycker det är synd att behöva ta bilen. Tåget är ju så smidigt – egentligen.
Stressen och värmen gör mig svimfärdig. Man kommer inte försent till en intervju, framförallt inte till en som man själv ska göra. Jag behöver dricka, men vill inte ta upp vattnet ur väskan. Jag är redan kissnödig och kommer inte fram till toaletterna. Vem vet hur länge vi blir kvar här? Jag har nu har missat två pendelavgångar.
Plötsligt hörs rösten i högtalaren igen, samtidigt som tåget börjar rulla. Jag hör inte vad som sägs eftersom tonåringarna reagerar med ett exalterat tjattrande. När vi äntligen får kliva av har jag tjugo minuter till godo inför nästa SL-tåg. Resan som normalt tar tolv minuter har sträckt ut sig till en timme. Det är skönt att få luft. Hade jag tagit bilen skulle jag enligt Eniro nästan vara framme hos intervjupersonen vid det här laget. Men jag gillar inte att köra där jag inte hittar. Och det är ju klimatsmart, att färdas på detta vis.
Resten av resan går skapligt. Jag är jäkligt nervös och det är skitjobbigt att vara så sen till en främmande person som avsatt tid för mig i ett troligtvis redan späckat schema. Några stationer från Stuvsta ringer jag och talar om att jag blir sen, och frågar om det kanske är bättre att jag dröjer ytterligare någon timme så hon får äta lunch i fred. Hon svarar med ett vänligt erbjudande om mat till mig också, hon har så det räcker åt oss båda.
Några timmar senare är intervjun avklarad och jag känner mig överväldigad, lättad och laddad för hemresan. Nu har jag inga tider att passa och med luft i kalendern kommer luft i lungorna. Tankarna på bilen är borta sedan länge. Men jag är en av miljönördarna. Jag kommer att fortsätta åka kollektivt, trots allt strul och tiden jag förlorar. Det är inte jag som behöver frälsas. Frågan är inte huruvida miljönördarna är trogna kollektivtrafiken – vi finns kvar. Men hur är det med de andra? De behöver sittplatser och tidtabeller som inte kraschar, helst innan de ger upp.

fredag 12 oktober 2018

Ett naturligt ekosystem i trädgården - publicerat i UNT bostadsguiden 12 oktober 2018

Elin Boström hade länge varit intresserad av ätbara perenner, men saknade litteratur inriktad på svenska förhållanden. Plötsligt öppnade möjligheterna upp sig och idag står hon med både odlingsbok och en egen skogsträdgård.

Jag står hemma hos Elin Boström på den lilla gården Bobrunna i Tensta, ett par mil norr om Uppsala, och ser ut över de tvåhundra kvadratmetrarna plöjd, harvad och gödslad mark. Det är dags att anlägga en skogsträdgård. Till sin hjälp har Elin Boström författarna Annevi Sjöberg och Philipp Weiss. De kom i våras ut med boken ”Skogsträdgården – odla ätbart överallt”.
Boken finansierades genom det webbaserade insamlingssystemet kickstarter, där olika objekt säljs ut i förväg. För 300 kronor skulle en signerad bok skickas hem, men Elin Boström nappade istället på det dyraste och mest exklusiva föremålet som var en skogsträdgård. Den skulle författarna själva komma och anlägga.

– Det var mitt dyraste impulsköp hittills. Men för 12 000 kronor får jag växter för ett värde av halva summan och dessutom Annevi och Philipps kunskap, säger Elin Boström.

Annevi Sjöberg är miljövetare och miljöingenjör och Philipp Weiss är civilingenjör och diplomerad permakulturdesigner. Båda bor i Stjärnsund i södra Dalarna och håller kurser i bland annat skogsträdgårdsodling. År 2016 släpptes deras första bok ”Fleråriga grönsaker: upptäck, odla, njut”. Den nya boken handlar om det mer övergripande odlingssystemet för skogsträdgårdar, vilket härmar naturliga ekosystem, och där nyckelordet är biologisk mångfald.

I skogsträdgården sätts ätliga träd och buskar. Allt från björnbär och krusbär till lite ovanligare minikiwi och pimpernöt har placerats ut på ungefär hälften av den iordningställda ytan. Elin Boström planerar att utöka skogsträdgården vartefter.

Det blåser mycket på den här platsen och det är viktigt med placeringen. Havtornen vill ha fullt solljus. Likaså björnbäret som även är väldigt vindtåligt. Därför ska det få klättra på det höga rådjursstängslet som omgärdar odlingen, för att så småningom bilda ett vindskydd åt känsligare växter som exempelvis stor rosenkvitten.
Eftersom det tar ett par år för de vedartade växterna att etablera sig väntar man lika länge med att plantera örtskiktet. Tillsammans med ett tjugotal träd och buskar ingår ett startpaket med örtartade moderplantor.

– Elin får sätta örtskiktet i pallkragar så länge, säger Annevi Sjöberg. Då lär hon känna växterna, hur de växer och vilka hon tycker om. Sedan kan hon föröka dem.

Hasse Kangasharju och Jenny Kangas från Järlåsa hade också velat köpa skogsträdgården.

– Den försvann på en gång. Vi fick köpa en konsultation istället. Och så fick vi komma hit och lära oss det praktiska här hos Elin, säger Jenny Kangas.

Hasse Kangasharju lägger till att Annevi Sjöberg och Philipp Weiss nyligen varit hem till dem och att de då fick en odlingsplan för sin blivande skogsträdgård.
Elin Boström gillar tanken på ett odlingssystem som så småningom ska kunna sköta sig självt.

– Jag är förförd av en arbetsfri odling, säger hon. Jag är lite lat av mig. Med perenna växter behöver jag inte hålla koll på jordtemperatur och nattfrost. Perennerna kommer dessutom år efter år, blir det ingen skörd ett år så blir det förhoppningsvis året därefter.

Annevi Sjöbergs och Philipp Weiss bästa tips till den som vill anlägga en egen skogsträdgård
1. Börja smått. Sätt inte fler träd och buskar än du klarar av och orkar ta hand om.
2. Tänk igenom etableringen ordentligt. Vattna och täck noggrant, satsa på nätkorgar om det finns risk för sork och se till att skapa ett bra mikroklimat för växterna.
3. Åk runt till andra som har anlagt skogsträdgårdar och se hur de har gjort. Ta också hjälp av växternas naturliga miljö, mycket inspiration går att hitta i vanliga skogsbryn.

Kickstarter
Kickstarter är ett webbaserat finansieringsverktyg som används för att samla ihop pengar till olika projekt. Tanken med insamlingssystemet är att initiativtagaren ska få en trygg ekonomisk utgångspunkt. Vem som helst kan köpa in sig på en idé man tror på eller vill stötta. Betalning sker först när insamlingen har nått ett förbestämt mål, vilket också är garantin för att projektet blir av. Systemet kallas även för crowdfunding, gräsrotsfinansiering, folkfinansiering och massfinansiering.

Energispara smart och förena nytta med nöje - publicerat i Land 9 augusti 2018

Henrik och Karin sparar energi främst för att minska belastningen på miljön. Det har med tiden blivit en kul grej, ett projekt som aldrig tar slut. Men det är viktigt att inte tumma på levnadsstandarden – något som är högst individuellt.

Energimyndigheten rekommenderar att sänka inomhustemperaturen för att spara energi. Karin och Henrik går steget längre och får mys framför brasan på köpet.
Vintertid har de 18-gradig elvärme på timer i sovrummet. Övriga rum eldar de i när de befinner sig där. Genom hårt arbete har Karin och Henrik sänkt sin elförbrukning från genomsnittliga 25 000 kwh per år till ynka 2 700. Det känns bra för både plånbok och miljö. Karin tycker att man ska börja med de viktigaste sakerna, till exempel att byta ut energitjuvar.

– Det är viktigare att byta ut varmvattenberedaren från 1955 än att dra ur mobilladdaren. Och köper man begagnade vitvaror kan man spara tusenlappar och ändå få nästan nytt.

Karin och Henrik har ingen TV. Det sparar inte många watt, men däremot tid. Tid de kan lägga på nya miljösatsningar eller brädspel med familj och vänner. Båda tycker att det är viktigt att upprätthålla levnadsstandarden, men att göra det miljövänligt. Gärna med hjälp av tekniken.

– Ska du lägga om taket? Lägg solcellstak! säger Henrik.

De poängterar att var och en måste se till sina egna möjligheter och behov.

– Alla kan inte tilläggsisolera taket men det är lätt och billigt att sätta tätningslister i fönstren. Är det svårt att sänka elförbrukningen kan man kanske istället byta till miljömärkt el. Och om jägaren sparar sitt älgkött i en gammal energislukande frysbox är det bättre för miljön än att hen köper nötkött i affären, säger Karin.

Karin och Henrik försöker att ha en helhetssyn och tänka utanför boxen. Henrik roas av sin gratisapp för energibesparing, Karin lever gärna utan hårtork och torktumlare. Och båda tycker de att frukost på en fäll framför brasan funkar mer än bra – om än resten av huset är lite kallt.

Den miljövänliga toaletten - publicerad i Land 17 augusti 2018

Alternativa toalettlösningar förknippar man ofta med fritidshus. Under semestern sitts det gärna på dass, i vardagen är det bekvämt med vattentoalett. Karin och Henrik har dock en separett som åretruntlösning och ger den en sjua i snittbetyg.
TEXT EMELIE HÖGBERG

1920 introducerades vattentoaletten i Sverige. Till en början spolades fekalier och urin ut i floder och vattendrag med allvarliga miljökonsekvenser som följd. Idag finns bättre reningsverk och slammet tas tillvara på bland annat i jordbruket. Men många anser fortfarande att torrdasset är den miljövänligaste lösningen.
- Det går åt ungefär 5 liter dricksvatten per spolning i en vattentoalett. Helt galet, säger Karin.

Modern variant av ett torrdass
Karin och Henriks toalett separerar urinen från fekalierna som leds till en stor enkubikstank. Tanken är isolerad så att inte urinet ska frysa på vintern. På våren sprids kisset ut på den närliggande ängen.
– Gör man det innan det regnar slipper man att det luktar urin på tomten i flera dagar, säger Henrik.
Det är inte bara den egna gården och dess odlingar som får nytta av näringsämnena. Kompisar kommer och hämtar urin till sina stadsodlingar också.

Svårare att städa
Henrik poängterar att man måste vara noga med hygienen. Fekaliehinken töms en gång i veckan i en större kompostbehållare. Behållaren har ännu inte hunnit bli full under de år de har bott här, men sedan kommer de komposterade fekalierna att spridas runt bärbuskar och fruktträd.
För att få kompostera fekalierna måste man ha tillstånd från miljöförvaltningen, men det brukar vara lätt att få eftersom kommunen uppmuntrar lösningen. Reglerna kan dock skilja från kommun till kommun, hör med din egen kommun vad som gäller.
– Vår toalett är bra för miljön och vi kan använda resurserna till odlingarna, säger Karin.
Något missöde och lite krångel till trots är de överlag nöjda med sin separett.

tisdag 31 juli 2018

Fixa solenergi med begagnade solceller - publicerat i Land 30 juli 2018

Karin och Henrik producerar lika mycket energi som de gör av med. De 12 solcellerna köpte de begagnade och arbetet har de till största delen gjort själva. Här är deras bästa tips på hur du enkelt fixar solenergi.

Ställ dig i kön för solcellsbidrag
Kötiden för solcellsbidrag kan sträcka sig från två månader till ett par år. Ställ dig därför i kön redan innan du börjar investera.

Var inte rädd för begagnat
Solceller håller i minst 25 år och tappar ytterst lite effekt varje år. En solcellsanläggning handlar om enkel teknik som inte går sönder.

Gör det enkelt för dig
Om du inte har någon byggställning eller är höjdrädd – sätt solpanelerna på marken istället för på ett tak.

Använd solplaneringsappar
Solplaneringsappar räknar ut var den bästa platsen ligger för din anläggning för att du ska få så stor nytta som möjligt av den under hela året.

Gör det mesta av jobbet själv
En solcellsanläggning är oerhört enkel att bygga. Det räcker med att kunna använda tumstock och skruvdragare. När solpanelerna monteras på en ställning på marken är det viktigt att de förankras ordentligt så att de inte förvandlas till ett vindfång. Grävning och eldragningar kan man lätt göra själv.

Ta hjälp av certifierad elektriker
En certifierad elektriker behövs för att koppla in anläggningen. Elektrikern är också behjälplig med var man bör placera omvandlaren och sköter det nödvändiga pappersarbetet. Be din elektriker att sätta solcellsinstallationen på den elfas där du har mest förbrukning, exempelvis på varmvattenberedaren.

Låt din elleverantör ta hand om elcertifikaten
Elcertifikaten innebär att du som producent av förnybar energi får några få öre i bonus per kilowattimme som du producerar. Pappersarbetet för detta är krångligt – låt elleverantören ta hand om detta. Ofta får du en liten ersättning från dem istället.

Köp inte en större anläggning än du behöver
Producerar du mer energi än du gör av med totalt under ett år får du inget skatteavdrag. Det är alltså än så länge onödigt att producera mer energi än du behöver.

De byggde altan för tusen kronor - publicerat i Land 24 juli 2018

Karin och Henrik ville ha en altan för sommarens umgänge. Istället för att låta en hantverkare bygga den gjorde de det själva på två dagar med återvunna lastpallar. Tricket var att sänka ambitionsnivån och att bygga en enkel grund. Kostnaden slutade på en tiondel av normalpriset.

Hoppa över den svåra grunden
När vinterns tjäle hade släppt började Karin och Henrik konstruera sommarens nya uteplats. Först grävdes en liten bit jord bort för att få ett jämnt underlag att lägga markstenar på. På markstenarna lades lastpallar som de hade fått gratis. Jämfört med att gjuta en grund med plintar sparade denna konstruktion mycket arbetstid och pengar. Återvunna delar gör också bygget mer miljövänligt.

Materialval
Med hjälp av youtube, vattenpass och en skruvdragare skapade de ett miljövänligt sällskapsrum utomhus. Men det tryckimpregnerade altangolvet var ett dilemma.
– Tryckimpregnerat är inte bra ur miljösynpunkt, men det är det inte att behöva byta ut virket ofta heller. Vi valde det som skulle hålla längst, säger Henrik.
Brädorna visade sig vara precis så långa som krävdes för att täcka lastpallarna. De slapp kapningen och kunde skruva fast brädorna direkt.
– Det var rent flyt att virket passade så bra med lastpallarna, säger Henrik.

Sänk ambitionsnivån
Karin och Henrik är nöjda med sin altan. Den har klarat en vinter och ser fortfarande bra ut.
– Sjuttio procent bra räcker för att bli hundra procent nöjd. Vi har verkligen nytta av altanen och har använt den många vår- och sommardagar, säger Henrik. Trappen var slarvigt gjord, men fyller sin funktion. Den lagar vi när det behövs.

Alla kan bygga
Henrik menar att alla kan bygga en enklare konstruktion. Han syftar på att det var Karin som gjorde den absolut största delen av jobbet utan att ha någon snickarerfarenhet sedan tidigare. Kanske håller den några år färre än ett proffsbygge, men det hade tagit längre tid och kostat mer. Nu betalade de totalt tusen kronor för skruv, virke och markstenar.

Självhushållaren Henrik - publicerat i Land 19 april 2018

Henrik Andersson bor i det lilla samhället Skyttorp sedan fyra år tillbaka. Här har han byggt upp ett självhushåll med hjälp av odlingar, höns och social gemenskap. Hans livsstil är noga planerad - konsumtion, grönsaksland och miljöpåverkan – allt är räknat på in i minsta detalj.


Hemma hos Henrik täcker en gammal filt trappen upp till övervåningen. På toalettdörrens insida sitter ett gäng A4:or med handskrivna diagram och kurvor över olika metoder att spara energi. En av dem visar huruvida filten fyller sitt syfte att hålla värmen kvar på nedervåningen. I Henriks hem är det mesta begagnat eller gåvor.

– Alla kläder jag har på mig nu är second hand, säger han. Kaminens fläkt är nyköpt. Det är en dyrare variant och viktig för värmen i huset.

I trädgården står en äldre husvagn som istället för att inhysa mänskliga varelser i dag har blivit bostad till Henriks kraftigt reducerade antal hönor. Utegården är på väg att få nättak efter ett flertal besök av höken. De fem överlevande kom till gården för ett år sedan och är ett uppskattat tillskott i hushållet.

– De omvandlar komposten till proteiner, är bra för miljön och ger mig ägg, säger Henrik. Rent ekonomiskt är det mer effektivt att skaffa höns än solpaneler. Både höns och grönsaker är bra för min lilla hushållsekonomi.

Henrik lönearbetar två dagar i veckan på Hela Sverige ska leva, resten av tiden är han självhushållare. Ekonomiskt klarar han sig bra. Han odlar ungefär hälften av sin egen mat, handlar nästan uteslutande second hand och sparar energi genom att bland annat sätta timer på varmvattenberedaren.

– Jag har jobbat metodiskt och långsiktigt med alla utgifter, säger han. Man sparar jättemycket på att inte vara med i konsumtionssnurren. Allt handlar om summan av inkomster minus utgifter, fortsätter han. Man blir inte rik på att vara självhushållare, men det kapar utgifter.

Vill dela med andra
Bortanför husvagnen står några bisamhällen som tillhör vänner till Henrik. Ved har han fått av en granne. Själv byter och skänker han gärna grönsaker. Självhushållning på heltid är inte något han eftersträvar. Det skulle innebära att han ensam måste stå för alla kunskaper och maskiner som krävs. Dessutom är Henrik en social själ. Samarbete och goda relationer är grundbultar i hans livsfilosofi. Han förespråkar en form av delningsekonomi - han skulle kunna tillhandahålla el genom solpaneler, en annan kunde stå för potatisen och en tredje för fläsket.

– Det är smartare och mer rationellt att dela med varandra och att hjälpas åt. Var och en kan skapa ett överskott på någonting som den är duktig på och gillar att göra. Det tror jag blir bra, säger han.

En vän till Henrik har under hösten fördubblat gårdens odlingsyta för att odla sina grönsaker här. För att få nära till odlingarna kommer han eventuellt också att bo här under sommaren.

– Det blir mer av det roliga, säger Henrik.

Gratisnöjen har minimal miljöpåverkan
Rik är den vars nöjen kostar minst – den amerikanske filosofen Henry David Thoreau och Henrik Andersson har en gemensam syn på livet. Henrik menar att vi behöver hitta sätt att bli lyckliga på utan att förstöra planeten. Hans förslag är att sluta konsumera och lägga krutet på sociala aktiviteter och umgänge istället.

– Det finns ett enkelt samband mellan hur mycket pengar man gör av med varje månad och hur dålig man är för miljön, säger han.

Henrik undviker konsumtionsaktiviteter. Men han talar varmt om cykelutflykter, fotboll, musik, knytkalas och andra aktiviteter som han och sonen Ossian brukar hitta på tillsammans med andra.

Oberoende och fri – men drivkraften är rädsla
Henriks livsstil gör att han kan leva på sin gård utan att vara beroende av någon större inkomst. Utan huslån och med låga omkostnader i övrigt känner sig Henrik fri. Ändå drivs han av rädsla. En rädsla för ensamhet i en hänsynslös kapitalistisk värld och för att välfärdssystemen kan krascha. Därför vill han inte vara beroende av systemen för att överleva. När det gäller pensionen och ålderdomen har han sin plan klar.

– Jag kan leva här på väldigt lite pengar. När kroppen inte orkar längre kommer jag att dö på potatisåkern med grepen i näven, säger han och skrattar.

Han blir allvarlig igen och lägger till att det är viktigt att tänka långsiktigt, men också att vi inte vet hur framtiden kommer att se ut.

Problematiskt med flygresor
I julas flög Henrik till Egypten. Han medger att hans resa har stor negativ miljöpåverkan, men tänker klimatkompensera genom att köpa fler solpaneler till dem han redan har. Självklart har han räknat ut hur många som krävs för att kompensera flygresan.

– Det är en fantastisk upplevelse att resa och därför svårt att sluta med, säger han. Det är konstigt att det är tillåtet att förstöra världen på det här sättet. Vi behöver lagstiftning som reglerar vårt flygande.

Samtidigt tror Henrik på varje enskild individs förmåga att påverka och göra skillnad.

– Hela mitt liv är en inspiration av andra människor. Då borde ju även jag kunna inspirera andra, säger han.

På facebook visar Henrik sina 654 vänner att han lever som han lär. Genom medvetna val, ärlighet och en smittande entusiasm lämnar han ingen oberörd. Nog kan han inspirera alltid.


Namn: Henrik Andersson
Bor: Skyttorp
Ålder: 43 år
Yrke: Webbadministratör, självhushållare
Familj: sonen Ossian och partnern Karin
Drivs av: lust, gemenskap och rädsla
Intressen: musik, fotboll och social gemenskap



Henriks bästa klimatsmarta tips

1. Odla egna grönsaker, laga storkok och frys in
2. Köp ingenting eller bara second hand
3. Spara energi
4. Välj cykel och god hälsa, välj bort bilen
5. Säg nej till konsumtionsaktiviteter
6. Säg ja till livskvalitet, glädje och gemenskap


Skyttorp
Skyttorp är en liten tätort i Uppland, 30 km norr om Uppsala. De knappt 650 invånarna har tillgång till tågstation, skola F-5, idrottsförening och en aktiv kyrkoverksamhet.

torsdag 22 februari 2018

Lustdriven och längtandes

Jag drivs av lust. Så länge jag tycker att något är roligt och värdefullt så brinner jag. Känslan när jag får använda min kompetens och får utlopp för min kreativitet är fantastisk. Att få gräva ner sig riktigt djupt i något är underbart. Då brinner jag som mest, då är jag som bäst.
Jobbmässigt är jag precis där, precis just nu. Jag får den utveckling jag så länge har längtat efter och självförtroendet växer. Det är kul att gå till jobbet igen. Jag har hittat rätt.

Ändå är det något som skaver. Vissa dagar kryper den på mig, den där olustiga känslan av rastlöshet och oro. Den där känslan att något inte är riktigt som det ska. Jag vet precis vad det handlar om. Det handlar om att jag, trots mitt härliga jobb, inte äger min tid. Jag bestämmer inte själv hur jag ska disponera den. Min tid, trots flextimmar och med möjlighet till hemarbete, ägs av någon annan. Jag är anställd.

Jag blir alltid lika inspirerad när jag träffar människor som går sin egen väg, som hoppar av ekorrhjulet och som väljer en annan väg. Och som gör det av skälet att få mer tid. Mer tid för familj, vänner, nöjen, livet. Längtande lyssnar jag, längtande samlar på mig av deras erfarenheter och tankar. Min tid kommer den också. Jag är redan en bit på väg.

Idag fick jag mejl från en tidigare kursare. Hon är väldigt bra på det hon gör och är en stor inspirationskälla. Jag kontaktade henne för jag ville ha lite tips och goda råd på hur man kommer dit hon har kommit. Såhär säger hon om att disponera sin egen tid:

Just det här med att vara sin egen och få bestämma själv tycker jag är helt fantastiskt. Det passar mig så himla bra, och särskilt just nu i livet med små barn då jag kan bestämma mina arbetstider själv, och inte behöver jobba så långa dagar. Jag kan också vara flexibel och försöka vara ledig när maken och dottern är lediga, och vice versa. Också att jag kan vara effektiv och jobba på, och sedan vara ledig. När jag var anställd handlade det mycket om att fylla ut tiden, och man tjänade sällan på att vara snabb. Helt galet.

Huvudet på spiken! Jag älskar hennes svar! Det är ju precis det där jag vill åt.

Längtande planerar jag, längtande längtar jag. Och lusten är i allra högsta grad närvarande.

söndag 18 februari 2018

Lusten, orken och tiden räcker inte alltid till

Nu har det varit tyst på bloggen ett tag. Efter nyår började jag på nytt jobb vilket har tagit mycket av tiden och orken att skriva för skojs skull. Jobbet är kul, äntligen får jag arbeta med något som har anknytning till min utbildning! Jag översätter, mottagaranpassar, korrläser och textredigerar - en språknörds dröm. Tyvärr blir det inte mycket skrivande kreativitet kvar till kvällen. Ej heller är jag speciellt sugen att fortsätta knappa på datorn efter ett gäng timmars arbete på skärmen. Nu när det börjar dra ihop sig till odlingssäsong lägger jag min privata tid, lust och återhämtning på fröer, försådder och trädgårdsplanering istället. Och givetvis får familjen sin beskärda del av min tid.
När lusten, motivationen och framförallt tiden finns dyker jag upp här igen.

På återseende!