Karin Andersson levde ett vardagligt liv med heltidsjobb i läkemedelsindustrin och familj, med allt vad det innebär - matlagning, städning, lämning och hämtning på dagis och skidsemestrar. Helgerna tillbringades på Gränby centrum med shopping och fika; då och då ett teaterbesök eller en krogshow i Stockholm med svärmor. Men skilsmässan 2005 förändrade allt.
Karin är 54 år, men börjar äntligen känna igen sig som den hon var vid 30. Hon föddes i Luleå och har mycket släkt i Norrland, men är uppvuxen i Upplands Väsby.
– Jag gick på samma skola som Joey Tempest, han är ett år äldre än mig. Hela Europe kommer från Upplands Väsby, vet du.
Stockholmsdialekten är fortfarande märkbar, trots att hjärtat klappar mest för Uppsala. Karin är utbildad bioteknolog och lämnade storstan för exjobbet på Pharmacia 1988.
– Jag trivs så bra i den här stan, den är helt underbar. Vilket lyft det var att flytta hit, precis lagom stort. Börjar du prata med någon visar det sig alltid att man har gemensamma bekanta.
Karin är välkänd i Uppsala. Hon känner många med psykisk sjukdom i och med att hon har varit medlem i Lindormen, en RSMH-träffpunkt (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa). I drygt åtta år har hon också sålt Situation Stockholm, då stannar många till och pratar en stund. Även de som inte köper tidningen får en önskan om en trevlig dag.
Karin har varit hemlös i omgångar. Sommaren 2013 var läget kritiskt.
– Det var från dag till dag var jag sov någonstans. Veckan efter midsommar träffade jag en av mina två närmaste vänner. Vi var hemlösa tillsammans och bodde på konstiga ställen i Storvreta. Han, vi kan kalla honom för ”byggjobbarn”, fixade en lägenhet i andra hand på hösten och fick ett stabilt boende. Sedan dess har jag alltid kunnat vara hos honom.
Det är med värme i rösten som Karin talar om sin vän, byggjobbarn.
– Han brukar säga: ”Allting kan hända om du bara kliver upp, tar på dig kläderna och går ut. Ligger du kvar i sängen händer ingenting”. Och så är det ju, eller hur?
För fyra år sedan arbetade Karin på Hantverksslussen, var sambo och trodde att saker och ting skulle lösa sig. Men när hon väl kommit på fötter så rasade allt igen. Karin är bipolär och plötsligt slutade medicinen fungera.
– Jag hamnade på psyket för första gången på 20 år. Jag blev intagen på papper enligt LPT – lagen om psykiatrisk tvångsvård. Men jag träffade gudomliga, grekiska doktorer som gav mig en cocktail med tre nya mediciner som jag bara mår bättre och bättre av.
När Karin blev utskriven kom hon till ett härbärge. Under tiden där fick hon hjälp med det ekonomiska av en kontaktperson på kommunen, vilket innebar sjukersättning och förtidspension.
– I oktober för två år sedan fick jag ett socialkontrakt – en förstahandsetta i Stenhagen. Plötsligt var jag på banan igen med både inkomst och bostad. Vilken lättnad! Det är jätteskönt.
Ett par månader efter att hon fått lägenheten fick hon besök av en handläggare från kommunens socialpsykiatriska boendestöd.
– De ställde några frågor. Sen såg jag inte till dem nåt mer. Jag ringde inte efter hjälp heller. Jag har bott hemifrån sen jag var nitton år - tvätta, städa och diska är ju ingen konst – tycker inte jag i alla fall. Men man märker hur svårt det är för vissa personer att sköta elementära saker, som jag tycker är självklara, men det är kanske inte så jävla enkelt? Jag hade en jobbarkompis som hade hela garderoben på golvet i sin lägenhet, ingenting var rent och ingenting var smutsigt.
Pensionen drygar Karin ut med tidningsförsäljningen. Hälften av behållningen går till henne.
– Jag har alltid haft det att falla tillbaka på, alltid haft en sysselsättning.
Inga krav finns på att arbeta ett visst antal timmar eller under vissa tidpunkter vilket passar henne bra.
– Jag jobbar som jag själv vill och orkar. Om jag mår dåligt och behöver sova en hel eftermiddag så gör jag det. Jag behöver inte redovisa vad jag gör eller be om ursäkt.
Karins närmaste består av, förutom Byggjobbarn, den 21-åriga dottern, Exet (dotterns far) och bästa tjejkompisen ”75-åringen”. Karin klargör bestämt att deras namn inte ska nämnas. Dottern, som går på universitetet, träffar hon en timme varje söndag.
– Efter det tar jag bussen till Exet och träffar honom ett par timmar – vi är goda vänner. Vi kände varandra fem år innan vi blev ihop och har aldrig gjort nåt dumt mot den andre. Men han var naturligtvis inte så glad över skilsmässan.
Det var då, 2005, som mattan rycktes undan första gången. Karin hade träffat en annan, men ville inte vara otrogen. Därför valde hon att bryta upp. Hon flyttade hem till pojkvännens lägenhet i Gottsunda, men efter trekvarts år sprack också det förhållandet.
– Då blev jag hemlös. Jag hade en massa andrahandsbostäder och bodde hos pappa ett tag. Eftersom det var så struligt i privatlivet blev jag av med jobbet jag hade haft i sjutton år.
Karin hade länge kunnat kontrollera sin sjukdom. Nu bröt den ut med full kraft.
– Det gick inte att hålla den tillbaka längre. I nästan tio år hade jag haft jobb och familj, men nu tog den över.
Exet finns ändå kvar som nära vän. Bästa tjejkompisen har också funnits vid Karins sida under flera år. De lärde känna varandra på en sykurs.
– Vi fikar och pratar mycket. Hon hjälper mig med datorn. Väninnan säger att ”Karin är väldigt omtänksam, och snäll så hon är dum”.
Det stämmer väl in på hennes egen beskrivning.
– Jag är glad och hjälpsam, sover mycket och dricker ett glas vin varje kväll.
Min kompis säger att jag kommer att bli alkoholist. ”Det är jag väl redan” säger jag, ”som dricker varje kväll".
Men Karin ser sig inte som en missbrukare.
– Nej, jag tycker inte det. Jag kan sköta mina sociala…. Det inverkar inte på mitt liv. Jag dricker på kvällen. På morgonen går jag upp, glad och nykter. Jag står inte och skakar utanför systembolaget när de öppnar. Och jag har ingenting i mina papper om varken alkohol eller droger.
Karin lider däremot av ångest.
–Vinet hjälper mot det. Men man får inte öka dosen, dricka mer och mer, då får man ångest hela tiden. Alkohol funkar så. Medicinerna gör att jag inte tål nånting. Tack vare dem måste jag vara väldigt försiktig. Jag kan inte häva i mig en hel flaska, då blir jag helt borta. Ett glas i timmen, sen går jag och lägger mig.
Broderier och korsstygn är en hobby som hjälper Karin att mäta dagsformen.
– Jag får ett kvitto på i vilket psykiskt skick jag är. Mår jag bra kan jag brodera ett par timmar. Mår jag dåligt lägger jag ifrån mig det efter två stygn och tar en cigarett istället.
Många egentillverkade dukar och tavlor pryder hennes hem och efter 21 år ligger nivån på medelsvår. Men av ett lodjur fick hon erkänna sig besegrad.
– Sju nyanser av vitt. Sju! Min kompis fick brodera klart.
Karin tycker om att prata med folk. Dricka kaffe, röka och samtala. Men hon blir arg om de inte lyssnar när det är viktigt. Själv försöker hon bli bättre på det. Tiden som hemlös har gjort henne mindre lättlurad.
– Vissa är ju fenomenala, bara ljuger om allting. Dem är det ingen idé att prata med. Men jag tycker om människor som är lite konstiga, som inte stenhårt håller sig innanför ramarna.
Karin hoppas på att sälja tidningar i tio år till, att kroppen ska orka. Hon skulle gärna se något barnbarn också, även om det är för tidigt än.
– Nu får du nog till ett ganska bra porträtt, säger hon plötsligt. Jag orkar inte längre, börjar känna mig ganska matt. Har du någon slutfråga?
Lite överrumplad skummar jag igenom mina papper och försöker hitta den bästa frågan att ställa till en person jag skulle vilja veta mycket mer om.
Om du fick leva om ditt liv – vad skulle du gjort annorlunda?
– Då skulle jag ha fortsatt vara gift.
Karin Andersson heter egentligen något annat.
onsdag 21 november 2018
När skogen blir trädgård - publicerat i Syre Stockholm 16 november 2018
Det bubblar och fräser av odlingslust i stan. Fortfarande är små trädgårdsland på enskilda villatomter vanligast förekommande, men alternativa platser och sätt att odla är på stark frammarsch. Gemenskap, hållbarhet, glädje, biologisk mångfald och kolinbindning mässas likt ett buddhistiskt mantra på varje liten grön plätt.
En vanlig vardag i oktober ligger Rågdalens skogsträdgård öde. En man promenerar med sin hund. Änderna småpratar i Kräppladammen och bortanför skogen hörs bilarna susa förbi. Hade inte skördesäsongen börjat lida mot sitt slut skulle odlingen bjuda på många både vanliga och lite mer exotiska läckerheter – vinbär, aronia, gojibär, saskatoon, körsbär och ostronskivling. ”Först får skörda” gäller både människor och djur.
Havtornen verkar ingen bry sig om, de orangea bären lyser trotsigt mot det grågröna bladverket. Kanske är de helt enkelt för motsträviga för att plockas. Sänks blicken upptäcker man kvarblivet ätbart även i markskiktet – oregano, nässlor och ängssyra. Ett sömnigt Edens lustgård på gränsen mellan Stockholm och Huddinge kommun.
År 2009 studerade Margaretha Odberger permakultur på Södertörns högskola. Tillsammans med vänner ville hon göra något praktiskt för klimatet och kommande generationer genom att sätta matfrågan i fokus. Det resulterade i den gerillaodlade skogsträdgården Rågdalen och senare den laglydigare varianten på Stockholms universitet. Under Earth Week 2010 fick de i uppdrag att visa en tillfällig skogsträdgård på det sistnämnda stället, vilket innebar att växterna de sponsrades med aldrig grävdes ner. När evenemanget var över flyttades de till Rågdalen, nära Margaretha Odbergers hem.
– Vi fick ätbara perenner till ett värde av 20 000 kronor alldeles gratis. Vi satte dem vid dammen. Ur ett permakulturperspektiv är det ett väldigt bra läge. Man ska lätt kunna skörda eller vattna när man har vägarna förbi. Skogsträdgården blir en del av livsstilen, för oss ligger den på vägen till tunnelbana och matbutik.
Allt som planterats i ätbara skogar är inte menat att stoppas i munnen. En hel del som odlas är systemuppehållande och drar till sig pollinerare och andra nyttodjur. Tanken är att försöka efterlikna naturen – ju större mångfald, desto mer resilient är ekosystemet. Pesticider och konstgödsel är förbjudet i den här världen, insekter och djur bekämpas inte. Istället bjuds de in till lekfullt samarbete. Även den murknade ställningen, som tidigare upplät sina åldrade slanor åt störbönorna, fyller sitt syfte och får i takt med nedbrytningsprocessen ge nytt liv åt andra organismer. Hållbara ekosystem förbereds och balans uppnås utan hierarkier. Människan är ett verktyg, här för att hjälpa till. Också under mark arbetas det i det tysta, mikroorganismer bryter ner kvarlämnade växtdelar och rötter.
I skogsträdgårdar fokuserar man på system som sköter sig själva i så stor utsträckning som möjligt. Därför odlas buskar, träd, perenner och självsående annueller. Även ettåriga grönsaker går att hitta, framförallt i etableringsfasen då exempelvis pumpa och potatis är bra att fylla ut tom yta med. Den överblivna grönmassan, både trädens löv, knölarnas blast och förmultnande rötter blir sedan till fin kompost. Skogsträdgården blir självgödslande och har en hög kolinbindningsförmåga. Nedbrytningen blir högre ju mer syre som släpps in. Därför gräver man inte i jorden så kolet växtdelarna byggts upp av blir kvar. Det skapar en humus som likt en tvättsvamp suger åt sig fukt och näring, vilket gör att Rågdalen klarar även extremtorra somrar, som den nyss passerade, bra. Men myten att det lövskogsinspirerade ekosystemet skulle vara skötselfritt vill Margaretha Odberger slå hål på.
– Det finns många fördelar med skogsträdgårdsodling – den är hållbar, den biologiska mångfalden är stor, skördetiden är lång och sträcker sig från vår till höst och pågår i vissa fall även under vintern. Men att den skulle vara skötselfri… Nej, det stämmer inte. Det tar mycket tid att anlägga och planera. Har du använt dig av fel design kommer det att sluta med lika mycket jobb som i en vanlig köksträdgård.
Hon rekommenderar att gå en kurs om man är intresserad av ämnet. Kunskap, men också intresse och drivkraft, krävs. Som en gemensam stadsodling tycker hon att den lämpar sig allra bäst eftersom den då inte blir så tidskrävande. Men det gäller att anpassa planeringen efter var man är. I stadsmiljö är det till exempel viktigt att beskära rätt för att undvika att grenar dras ner. Om grenvinkeln är för brant uppstår då fläkskador och trädet dör. Universitets skogsträdgård har haft problem med att växter trampats ner och skördats för hårt. Man har hittat stöldgods och människor urinerar på det som är tänkt att ätas upp.
– Det är en utsatt miljö. Men ju finare vi gör det, desto mindre förstörelse blir det. Om folk känner sig hemma på platsen sköter de sig, säger hon.
Rågdalens skogsträdgård är idag en ideell förening och en del av Rågsveds naturreservat. Hit är alla välkomna enligt texten på anslagstavlan vid ingången. Man meddelar också att planer finns att utöka odlingarna och att platsen är till för alla så länge man respekterar den och skördar varsamt.
Nytt för i år är Naturskolan som i somras anordnades med hjälp av bidrag från Naturskyddsföreningens miljöfond. Grundidén med projektet är att knyta ihop bostadsområdena Rågsved och Huddinge för att överbrygga de sociala klyftorna. Att skapa en träffpunkt och kontakt mellan familjer med olika bakgrund. Odling var sekundärt och smögs in i samtalen. Samtidigt som halsband tillverkades av naturmaterial, nedfallna grenar täljdes och maten grillades delades kunskaper och tankar.
– Ungefär sextio personer slöt upp. Det är kul när folk upptäcker en ny värld som ligger så nära hemmet.
De sociala och pedagogiska aspekterna är, tillsammans med miljöperspektivet, viktigast för skogsträdgårdar på små arealer, menar Margaretha Odberger. Människor får en koppling till naturen på ett enkelt sätt genom att vistas i Rågdalen. För att kunna skörda krävs kunskap och utbildning om de olika arterna och deras roll i den ätbara skogen. En del växter, som kärleksört och myskmalva, är från början vilda fleråriga grönsaker som den oinvigde odlar för prydnad i rabatten. Många blir förvånade över att de går att äta. Rågdalen är till för alla och har handikappanpassats så gott det går. Gräset i gångarna klipps för att en rullstol lätt ska komma fram.
Rent utseendemässigt har Rågdalens och Stockholm universitets ätbara skogar inte mycket gemensamt. Skogsträdgårdar kan utformas på många sätt.
– Det är ingen skrivbordsprodukt. Man måste anpassa sig efter platsen, ingen är den andra lik. Universitetets odling sköter vi under juni och augusti då vi har sommarkurser. Folk kommer för att skörda på övriga tider, men ogräsrensning och annat prioriteras bort, säger Margaretha Odberger.
Designen här har blivit mer vildvuxen och koncentrerad på en ”våning”. Annars odlar man i olika nivåer, med växter som skiljer sig i höjd, för att så mycket solljus som möjligt ska nå de plantor som behöver det. Universitetets skogsträdgård syns också mer än Rågdalens.
– Folk vill ha en traditionell visningsträdgård och undrar varför det är så mycket maskrosor. De förstår inte att växterna har sin funktion och att det måste se stökigt ut. Vi behöver ha den designen eftersom vi inte har möjlighet att sköta om det bättre.
Gräset här är riktigt kortklippt, anpassat för studenter i stadskläder, och gångarna är bredare. Läget skiljer sig också. Universitetets odling ligger i söderslänt, på sina ställen i zon 1, medan Rågdalens är skuggigare och kallare. Till skillnad från den tjocka, styva leran där är jorden på universitetet lätt, sandig och varm.
Bara Gröna linjen binder dem samman kan tyckas. Men trots de många skillnaderna finns en gemensam grundtanke för dessa och övriga skogsträdgårdar – designen där människan är en del av helheten. Där omtanken om djur och miljö står i fokus. Där alla har en plats.
Skogsträdgårdar att besöka i Stockholm:
Bagarmossen
Vitabergsparken (ett skötselfritt ekosystem)
Tantolunden
Fisksätra
För den nyfikne:
Permaculture Stockholm på facebook - Här kan du få hjälp att hitta närmaste tillsammansodling
Studieförbunden - Många studieförbund anordnar kurser i ämnet skogsträdgård
Tillväxt.org - Nätverk som annonserar från olika odlingsgrupper i Stockholmsområdet. Anordnar kurser och träffar.
För den lässugne – litteratur anpassat efter svenska förhållanden:
”Skogsträdgården – odla ätbart överallt” av författarna Philipp Weiss och Annevi Sjöberg
Här finns bland annat tips på hur och var du etablerar din skogsträdgård. Boken innehåller över 400 olika växtporträtt.
Den lite mindre omfattande ”Fleråriga grönsaker: upptäck, odla, njut” också skriven av Philipp Weiss och Annevi Sjöberg, är föregångaren och en liten försmak till det större verket.
En vanlig vardag i oktober ligger Rågdalens skogsträdgård öde. En man promenerar med sin hund. Änderna småpratar i Kräppladammen och bortanför skogen hörs bilarna susa förbi. Hade inte skördesäsongen börjat lida mot sitt slut skulle odlingen bjuda på många både vanliga och lite mer exotiska läckerheter – vinbär, aronia, gojibär, saskatoon, körsbär och ostronskivling. ”Först får skörda” gäller både människor och djur.
Havtornen verkar ingen bry sig om, de orangea bären lyser trotsigt mot det grågröna bladverket. Kanske är de helt enkelt för motsträviga för att plockas. Sänks blicken upptäcker man kvarblivet ätbart även i markskiktet – oregano, nässlor och ängssyra. Ett sömnigt Edens lustgård på gränsen mellan Stockholm och Huddinge kommun.
År 2009 studerade Margaretha Odberger permakultur på Södertörns högskola. Tillsammans med vänner ville hon göra något praktiskt för klimatet och kommande generationer genom att sätta matfrågan i fokus. Det resulterade i den gerillaodlade skogsträdgården Rågdalen och senare den laglydigare varianten på Stockholms universitet. Under Earth Week 2010 fick de i uppdrag att visa en tillfällig skogsträdgård på det sistnämnda stället, vilket innebar att växterna de sponsrades med aldrig grävdes ner. När evenemanget var över flyttades de till Rågdalen, nära Margaretha Odbergers hem.
– Vi fick ätbara perenner till ett värde av 20 000 kronor alldeles gratis. Vi satte dem vid dammen. Ur ett permakulturperspektiv är det ett väldigt bra läge. Man ska lätt kunna skörda eller vattna när man har vägarna förbi. Skogsträdgården blir en del av livsstilen, för oss ligger den på vägen till tunnelbana och matbutik.
Allt som planterats i ätbara skogar är inte menat att stoppas i munnen. En hel del som odlas är systemuppehållande och drar till sig pollinerare och andra nyttodjur. Tanken är att försöka efterlikna naturen – ju större mångfald, desto mer resilient är ekosystemet. Pesticider och konstgödsel är förbjudet i den här världen, insekter och djur bekämpas inte. Istället bjuds de in till lekfullt samarbete. Även den murknade ställningen, som tidigare upplät sina åldrade slanor åt störbönorna, fyller sitt syfte och får i takt med nedbrytningsprocessen ge nytt liv åt andra organismer. Hållbara ekosystem förbereds och balans uppnås utan hierarkier. Människan är ett verktyg, här för att hjälpa till. Också under mark arbetas det i det tysta, mikroorganismer bryter ner kvarlämnade växtdelar och rötter.
I skogsträdgårdar fokuserar man på system som sköter sig själva i så stor utsträckning som möjligt. Därför odlas buskar, träd, perenner och självsående annueller. Även ettåriga grönsaker går att hitta, framförallt i etableringsfasen då exempelvis pumpa och potatis är bra att fylla ut tom yta med. Den överblivna grönmassan, både trädens löv, knölarnas blast och förmultnande rötter blir sedan till fin kompost. Skogsträdgården blir självgödslande och har en hög kolinbindningsförmåga. Nedbrytningen blir högre ju mer syre som släpps in. Därför gräver man inte i jorden så kolet växtdelarna byggts upp av blir kvar. Det skapar en humus som likt en tvättsvamp suger åt sig fukt och näring, vilket gör att Rågdalen klarar även extremtorra somrar, som den nyss passerade, bra. Men myten att det lövskogsinspirerade ekosystemet skulle vara skötselfritt vill Margaretha Odberger slå hål på.
– Det finns många fördelar med skogsträdgårdsodling – den är hållbar, den biologiska mångfalden är stor, skördetiden är lång och sträcker sig från vår till höst och pågår i vissa fall även under vintern. Men att den skulle vara skötselfri… Nej, det stämmer inte. Det tar mycket tid att anlägga och planera. Har du använt dig av fel design kommer det att sluta med lika mycket jobb som i en vanlig köksträdgård.
Hon rekommenderar att gå en kurs om man är intresserad av ämnet. Kunskap, men också intresse och drivkraft, krävs. Som en gemensam stadsodling tycker hon att den lämpar sig allra bäst eftersom den då inte blir så tidskrävande. Men det gäller att anpassa planeringen efter var man är. I stadsmiljö är det till exempel viktigt att beskära rätt för att undvika att grenar dras ner. Om grenvinkeln är för brant uppstår då fläkskador och trädet dör. Universitets skogsträdgård har haft problem med att växter trampats ner och skördats för hårt. Man har hittat stöldgods och människor urinerar på det som är tänkt att ätas upp.
– Det är en utsatt miljö. Men ju finare vi gör det, desto mindre förstörelse blir det. Om folk känner sig hemma på platsen sköter de sig, säger hon.
Rågdalens skogsträdgård är idag en ideell förening och en del av Rågsveds naturreservat. Hit är alla välkomna enligt texten på anslagstavlan vid ingången. Man meddelar också att planer finns att utöka odlingarna och att platsen är till för alla så länge man respekterar den och skördar varsamt.
Nytt för i år är Naturskolan som i somras anordnades med hjälp av bidrag från Naturskyddsföreningens miljöfond. Grundidén med projektet är att knyta ihop bostadsområdena Rågsved och Huddinge för att överbrygga de sociala klyftorna. Att skapa en träffpunkt och kontakt mellan familjer med olika bakgrund. Odling var sekundärt och smögs in i samtalen. Samtidigt som halsband tillverkades av naturmaterial, nedfallna grenar täljdes och maten grillades delades kunskaper och tankar.
– Ungefär sextio personer slöt upp. Det är kul när folk upptäcker en ny värld som ligger så nära hemmet.
De sociala och pedagogiska aspekterna är, tillsammans med miljöperspektivet, viktigast för skogsträdgårdar på små arealer, menar Margaretha Odberger. Människor får en koppling till naturen på ett enkelt sätt genom att vistas i Rågdalen. För att kunna skörda krävs kunskap och utbildning om de olika arterna och deras roll i den ätbara skogen. En del växter, som kärleksört och myskmalva, är från början vilda fleråriga grönsaker som den oinvigde odlar för prydnad i rabatten. Många blir förvånade över att de går att äta. Rågdalen är till för alla och har handikappanpassats så gott det går. Gräset i gångarna klipps för att en rullstol lätt ska komma fram.
Rent utseendemässigt har Rågdalens och Stockholm universitets ätbara skogar inte mycket gemensamt. Skogsträdgårdar kan utformas på många sätt.
– Det är ingen skrivbordsprodukt. Man måste anpassa sig efter platsen, ingen är den andra lik. Universitetets odling sköter vi under juni och augusti då vi har sommarkurser. Folk kommer för att skörda på övriga tider, men ogräsrensning och annat prioriteras bort, säger Margaretha Odberger.
Designen här har blivit mer vildvuxen och koncentrerad på en ”våning”. Annars odlar man i olika nivåer, med växter som skiljer sig i höjd, för att så mycket solljus som möjligt ska nå de plantor som behöver det. Universitetets skogsträdgård syns också mer än Rågdalens.
– Folk vill ha en traditionell visningsträdgård och undrar varför det är så mycket maskrosor. De förstår inte att växterna har sin funktion och att det måste se stökigt ut. Vi behöver ha den designen eftersom vi inte har möjlighet att sköta om det bättre.
Gräset här är riktigt kortklippt, anpassat för studenter i stadskläder, och gångarna är bredare. Läget skiljer sig också. Universitetets odling ligger i söderslänt, på sina ställen i zon 1, medan Rågdalens är skuggigare och kallare. Till skillnad från den tjocka, styva leran där är jorden på universitetet lätt, sandig och varm.
Bara Gröna linjen binder dem samman kan tyckas. Men trots de många skillnaderna finns en gemensam grundtanke för dessa och övriga skogsträdgårdar – designen där människan är en del av helheten. Där omtanken om djur och miljö står i fokus. Där alla har en plats.
Skogsträdgårdar att besöka i Stockholm:
Bagarmossen
Vitabergsparken (ett skötselfritt ekosystem)
Tantolunden
Fisksätra
För den nyfikne:
Permaculture Stockholm på facebook - Här kan du få hjälp att hitta närmaste tillsammansodling
Studieförbunden - Många studieförbund anordnar kurser i ämnet skogsträdgård
Tillväxt.org - Nätverk som annonserar från olika odlingsgrupper i Stockholmsområdet. Anordnar kurser och träffar.
För den lässugne – litteratur anpassat efter svenska förhållanden:
”Skogsträdgården – odla ätbart överallt” av författarna Philipp Weiss och Annevi Sjöberg
Här finns bland annat tips på hur och var du etablerar din skogsträdgård. Boken innehåller över 400 olika växtporträtt.
Den lite mindre omfattande ”Fleråriga grönsaker: upptäck, odla, njut” också skriven av Philipp Weiss och Annevi Sjöberg, är föregångaren och en liten försmak till det större verket.
fredag 16 november 2018
Så förvandlar du kallskafferiet till ett kylskåp - publicerat i Land 17 oktober 2018
Hos Karin och Henrik hittar man under en stor del av året mjölken i skafferiet och sockret i kylskåpet. Anledningen är att kallskafferiet har byggts om och vintertid används som kylskåp. Kylskåpet får då agera skafferi.
Det började med att Henrik undrade varför man inte utnyttjar vårt kalla klimat för att kyla mat.
– Våra kylskåp står inomhus och drar en massa energi, bara decimeter från utomhuskylan.
Henrik sökte information om hur man bäst bygger ett klimatsmart kylskåp, men hittade mest fakta om hur man gjorde förr.
– Innan elen kom jobbade man mycket mer med årstidsväxlingarna i sättet att lagra kyla och värme med hjälp av jordkällare och kallskafferier, säger Karin.
Nyckeln till ett hållbart samhälle
För att bygga om ett kallskafferi behövs bara en liten datorfläkt och en termostat som håller temperaturen konstant. Den lilla fläkten sätts direkt på skafferiets ventil så suger den in kalluft utifrån. Här kombineras gamla, beprövade metoder med modern teknik, vilket Henrik menar är nyckeln till ett hållbart samhälle.
Rent ekonomiskt är vinsten bara några hundralappar per år. Men miljö- och energivinsten är desto större. Det ombyggda kallskafferiet har tio gånger lägre energiförbrukning än ett vanligt kylskåp, vilket motsvarar ett A med hela tretton plus!
Maten får inte bli dålig
Det gäller dock att ha stenkoll på utetemperaturen. Eftersom den kan skifta så mycket är det svårt att åka bort en vecka.
– Man kan be grannarna om hjälp med hönsen, men att flytta alla matvaror... säger Henrik.
Det viktigaste för Karin och Henrik är att inte maten förstörs. Behöver man slänga den är miljövinsten förlorad. Det är inte alltid så lätt att få ihop livspussel och miljötänk, ibland får matvarorna flytta tillbaka till den vanliga kylen även vintertid. Men de flesta vinterdagar snurrar fläkten i det fiffiga skafferiet - till många gästers förvirring och skratt när de öppnar kylskåpet och hittar vetemjölet där mjölken borde stå.
Det började med att Henrik undrade varför man inte utnyttjar vårt kalla klimat för att kyla mat.
– Våra kylskåp står inomhus och drar en massa energi, bara decimeter från utomhuskylan.
Henrik sökte information om hur man bäst bygger ett klimatsmart kylskåp, men hittade mest fakta om hur man gjorde förr.
– Innan elen kom jobbade man mycket mer med årstidsväxlingarna i sättet att lagra kyla och värme med hjälp av jordkällare och kallskafferier, säger Karin.
Nyckeln till ett hållbart samhälle
För att bygga om ett kallskafferi behövs bara en liten datorfläkt och en termostat som håller temperaturen konstant. Den lilla fläkten sätts direkt på skafferiets ventil så suger den in kalluft utifrån. Här kombineras gamla, beprövade metoder med modern teknik, vilket Henrik menar är nyckeln till ett hållbart samhälle.
Rent ekonomiskt är vinsten bara några hundralappar per år. Men miljö- och energivinsten är desto större. Det ombyggda kallskafferiet har tio gånger lägre energiförbrukning än ett vanligt kylskåp, vilket motsvarar ett A med hela tretton plus!
Maten får inte bli dålig
Det gäller dock att ha stenkoll på utetemperaturen. Eftersom den kan skifta så mycket är det svårt att åka bort en vecka.
– Man kan be grannarna om hjälp med hönsen, men att flytta alla matvaror... säger Henrik.
Det viktigaste för Karin och Henrik är att inte maten förstörs. Behöver man slänga den är miljövinsten förlorad. Det är inte alltid så lätt att få ihop livspussel och miljötänk, ibland får matvarorna flytta tillbaka till den vanliga kylen även vintertid. Men de flesta vinterdagar snurrar fläkten i det fiffiga skafferiet - till många gästers förvirring och skratt när de öppnar kylskåpet och hittar vetemjölet där mjölken borde stå.
Miljönörden tar tåget - trots allt
Ett kort tåg rullar in på Vattholma station. Humöret sjunker. Givetvis finns inga sittplatser. Vid ankomsten till Storvreta ber tågvärden oss gå så långt in som möjligt för att fler resenärer ska få plats. En yngre man fräser åt folk som står i vägen när han tränger sig in. Alla har till slut knökats på och vi rullar vidare. Problemet med överfulla tåg har funnits sedan det blev snorbilligt för Gävleborna att åka Upptåg. Långa tåg går tydligen sönder också, därför är detta kort.
Vi närmar oss slutstationen, men i höjd med Svartbäcken tar det stopp. Jag ber att få komma närmare dörren eftersom jag ska med pendeln; ska göra ett jobb i Rågsved.
Andra rör på sig oroligt.
– Ska man behöva åka en timme tidigare för att ha marginal? säger en kvinna uppgivet till sina tre bekanta.
Goda marginaler är mina ledord när jag har tider att passa, men just inte denna gång.
Högtalarna börjar spraka. Vi får information om att en lastbil har fastnat på spåren, men att det nu är grönt att fortsätta. Kanske hinner jag. Tåget rullar på. I ungefär 200 meter. Sen stannar vi återigen. Rösten i högtalaren beklagar trängseln och talar om att han vet egentligen ingenting om någonting. Vi står några få hundra meter från slutstationen. Och pendeln väntar inte. Jag borde tagit bilen. Fast det är ju klimatsmart att åka kollektivt. Det är synd att behöva välja mellan komfort och miljö.
Jag kan inte röra mig, så mycket folk överallt. Jag försöker byta position, men någon extra yta finns inte. Golvet är fullt av fötter i grova höstskor och ryggsäckar för tunga att bäras länge. Min försöker jag skjuta in under ett säte för att skapa lite mer utrymme. Jag undviker de klaustrofobiska tankarna så gott det går, men det börjar bli varmt. Vi står som packade sillar och ångesten kommer krypande. Kan de inte bara öppna dörrarna och släppa av oss här?! Tonåringarna jag trängs med är i alla fall glada. Som det ser ut nu missar de halva mattelektionen.
– Det är bara bönder som drabbas, säger en av dem.
– Men vi då? säger en annan, men kommer på sig själv. Ja, vi bor ju i och för sig i Storvreta...
Rygg och fötter värker. Benen darrar. Mannen framför mig svettas i sin vinröda dunjacka. Själv tar jag av mig sjalen i merinoull, samtidigt som jag skänker en tacksam tanke åt att jag lämnade vinterjackan hemma.
Nästa gång tar tonåringarna bussen istället. De vuxna tycker det är synd att behöva ta bilen. Tåget är ju så smidigt – egentligen.
Stressen och värmen gör mig svimfärdig. Man kommer inte försent till en intervju, framförallt inte till en som man själv ska göra. Jag behöver dricka, men vill inte ta upp vattnet ur väskan. Jag är redan kissnödig och kommer inte fram till toaletterna. Vem vet hur länge vi blir kvar här? Jag har nu har missat två pendelavgångar.
Plötsligt hörs rösten i högtalaren igen, samtidigt som tåget börjar rulla. Jag hör inte vad som sägs eftersom tonåringarna reagerar med ett exalterat tjattrande. När vi äntligen får kliva av har jag tjugo minuter till godo inför nästa SL-tåg. Resan som normalt tar tolv minuter har sträckt ut sig till en timme. Det är skönt att få luft. Hade jag tagit bilen skulle jag enligt Eniro nästan vara framme hos intervjupersonen vid det här laget. Men jag gillar inte att köra där jag inte hittar. Och det är ju klimatsmart, att färdas på detta vis.
Resten av resan går skapligt. Jag är jäkligt nervös och det är skitjobbigt att vara så sen till en främmande person som avsatt tid för mig i ett troligtvis redan späckat schema. Några stationer från Stuvsta ringer jag och talar om att jag blir sen, och frågar om det kanske är bättre att jag dröjer ytterligare någon timme så hon får äta lunch i fred. Hon svarar med ett vänligt erbjudande om mat till mig också, hon har så det räcker åt oss båda.
Några timmar senare är intervjun avklarad och jag känner mig överväldigad, lättad och laddad för hemresan. Nu har jag inga tider att passa och med luft i kalendern kommer luft i lungorna. Tankarna på bilen är borta sedan länge. Men jag är en av miljönördarna. Jag kommer att fortsätta åka kollektivt, trots allt strul och tiden jag förlorar. Det är inte jag som behöver frälsas. Frågan är inte huruvida miljönördarna är trogna kollektivtrafiken – vi finns kvar. Men hur är det med de andra? De behöver sittplatser och tidtabeller som inte kraschar, helst innan de ger upp.
Vi närmar oss slutstationen, men i höjd med Svartbäcken tar det stopp. Jag ber att få komma närmare dörren eftersom jag ska med pendeln; ska göra ett jobb i Rågsved.
Andra rör på sig oroligt.
– Ska man behöva åka en timme tidigare för att ha marginal? säger en kvinna uppgivet till sina tre bekanta.
Goda marginaler är mina ledord när jag har tider att passa, men just inte denna gång.
Högtalarna börjar spraka. Vi får information om att en lastbil har fastnat på spåren, men att det nu är grönt att fortsätta. Kanske hinner jag. Tåget rullar på. I ungefär 200 meter. Sen stannar vi återigen. Rösten i högtalaren beklagar trängseln och talar om att han vet egentligen ingenting om någonting. Vi står några få hundra meter från slutstationen. Och pendeln väntar inte. Jag borde tagit bilen. Fast det är ju klimatsmart att åka kollektivt. Det är synd att behöva välja mellan komfort och miljö.
Jag kan inte röra mig, så mycket folk överallt. Jag försöker byta position, men någon extra yta finns inte. Golvet är fullt av fötter i grova höstskor och ryggsäckar för tunga att bäras länge. Min försöker jag skjuta in under ett säte för att skapa lite mer utrymme. Jag undviker de klaustrofobiska tankarna så gott det går, men det börjar bli varmt. Vi står som packade sillar och ångesten kommer krypande. Kan de inte bara öppna dörrarna och släppa av oss här?! Tonåringarna jag trängs med är i alla fall glada. Som det ser ut nu missar de halva mattelektionen.
– Det är bara bönder som drabbas, säger en av dem.
– Men vi då? säger en annan, men kommer på sig själv. Ja, vi bor ju i och för sig i Storvreta...
Rygg och fötter värker. Benen darrar. Mannen framför mig svettas i sin vinröda dunjacka. Själv tar jag av mig sjalen i merinoull, samtidigt som jag skänker en tacksam tanke åt att jag lämnade vinterjackan hemma.
Nästa gång tar tonåringarna bussen istället. De vuxna tycker det är synd att behöva ta bilen. Tåget är ju så smidigt – egentligen.
Stressen och värmen gör mig svimfärdig. Man kommer inte försent till en intervju, framförallt inte till en som man själv ska göra. Jag behöver dricka, men vill inte ta upp vattnet ur väskan. Jag är redan kissnödig och kommer inte fram till toaletterna. Vem vet hur länge vi blir kvar här? Jag har nu har missat två pendelavgångar.
Plötsligt hörs rösten i högtalaren igen, samtidigt som tåget börjar rulla. Jag hör inte vad som sägs eftersom tonåringarna reagerar med ett exalterat tjattrande. När vi äntligen får kliva av har jag tjugo minuter till godo inför nästa SL-tåg. Resan som normalt tar tolv minuter har sträckt ut sig till en timme. Det är skönt att få luft. Hade jag tagit bilen skulle jag enligt Eniro nästan vara framme hos intervjupersonen vid det här laget. Men jag gillar inte att köra där jag inte hittar. Och det är ju klimatsmart, att färdas på detta vis.
Resten av resan går skapligt. Jag är jäkligt nervös och det är skitjobbigt att vara så sen till en främmande person som avsatt tid för mig i ett troligtvis redan späckat schema. Några stationer från Stuvsta ringer jag och talar om att jag blir sen, och frågar om det kanske är bättre att jag dröjer ytterligare någon timme så hon får äta lunch i fred. Hon svarar med ett vänligt erbjudande om mat till mig också, hon har så det räcker åt oss båda.
Några timmar senare är intervjun avklarad och jag känner mig överväldigad, lättad och laddad för hemresan. Nu har jag inga tider att passa och med luft i kalendern kommer luft i lungorna. Tankarna på bilen är borta sedan länge. Men jag är en av miljönördarna. Jag kommer att fortsätta åka kollektivt, trots allt strul och tiden jag förlorar. Det är inte jag som behöver frälsas. Frågan är inte huruvida miljönördarna är trogna kollektivtrafiken – vi finns kvar. Men hur är det med de andra? De behöver sittplatser och tidtabeller som inte kraschar, helst innan de ger upp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)