För lat för bokashi

I utflyttarbrevet i Åter skrev jag att jag skulle ge bokashin ett år. Det blev inte riktigt så. Under ett tertial höll jag ut och i början på juni fick hinkarna ett nytt hem hos en odlarvän i Hälsingland. Jag hoppas att det går bättre för honom än för mig. Jag tror att jag helt enkelt är för lat för bokashi. Eftersom jag var den enda i familjen som hade koll på, och intresse av, hur en bokashi ska skötas så blev jag ensam ansvarig för sophanteringen här hemma. Det visade sig att jag inte har någon som helst lust att klippa mina sopor i småbitar, jag glömmer att tömma den lilla behållaren i den större i tid och det är en pina att trycka till halvmögliga bananskal, kaffesump, äggskal och slemmiga fiskskinn för att det försöka få det helt lufttätt. Jag glömde också att tömma bokashin på lakvatten, vilket resulterade i en halvliter/liters tömning varje gång av stinkande vätska vars odör spred sig i huset och som jag dessutom inte visste vad jag skulle göra av (som gödning går bokashi 1/100 för att inte bli för starkt för växterna).
När jag sedan efter ett par veckors sopsyrning grävde ner de illaluktande soporna i backen tog det inte många dagar innan någon varit där och grävt upp det igen. Jag erkänner mig besegrad och återgår till ursprungsplanen att bygga en kompost av lecablock istället. Bokashin lämnar jag till de frälsta och flitiga.

Åkersniglarnas återkomst

Vi har hittills varit förskonade från mördarsniglar. Peppar, peppar… Istället har vi åkersniglar. Vilket jag tror är nästan lika illa. De kommer i massor och de är så små att de är svåra att döda med sax. Och de äter ALLT, till och med lökblast.
Den här försommaren har vi klarat oss riktigt bra, tyvärr på grund av att det har varit så torrt. Men nu har vi välsignats med några omgångar regn och med blötan kommer sniglarna.
Förra året testade jag Ferramol, ett snigelmedel som är godkänt för ekologisk odling. Det fungerade riktigt bra, ända tills jag åkte på semester en vecka och lämnade grönsaksvakten utan snigelinstruktioner… Lyckligtvis gick kålen att rädda när jag kom hem igen, åkersniglarna hade inte lyckats trycka i sig allt grönt.
Häromdagen slängde jag på Ferramol på lök och majs, där jag såg att sniglarna hade börjat vinna mark. Nackdelen med preparatet är att det regnar bort, det går därmed åt ganska mycket under blöta perioder. Men effektivt tycker jag nog ändå att det är.
En annan nackdel med Ferramol är att möss och råttor gillar det. Det visste jag egentligen redan för ett år sedan, men nu har jag fått det bevisat. Jag trodde nog inte riktigt att de skulle tugga sönder oöppnade förpackningar, men det har de alltså gjort. Jag har lärt mig läxan och får se till att skriva en dödasniglarinstruktion till grannen inför semestern och skaffa råttsäkrad Ferramolförvaring till kommande vinter.
Hursomhelst är jag rustad för snigelkrig. Bring it on!

Syrensirap - smak av sommar

I förrgår smakade jag på syrensirap hos en god vän, det var fantastiskt gott! Eftersom syrenen står i full blom just nu så var det hög tid att göra en omgång om jag skulle hinna med att testa det själv. Jag googlade och hittade ett recept som passade bra, alla ingredienser fanns hemma och det såg relativt enkelt ut.

Ingredienser:
5dl socker
2dl vatten
2krm citronsyra
2msk vaniljsocker
10-15 blomklasar lila syren

Eftersom jag tycker att det verkar tillräckligt sött med allt socker så känns vaniljsockret överflödigt. Dessutom gillar jag vaniljpulver bättre. Inspirerad av min vän bytte jag ut vaniljsocker mot ekologiskt vaniljpulver. Då behöver man inte ta mer än max en halv tesked heller, det är så mycket mer smak i riktig vanilj.
Jag vet egentligen inte om färgen på syrenen spelar någon roll, men eftersom vi har en lila syren precis utanför köksfönstret (det ska tydligen vara "äkta" syren) så passade det ju alldeles utmärkt att ta av den.

Man kokar alla ingredienser utom blomklasar tills sockret har löst sig, sedan lägger man i blomklasarna och låter det koka 5-10 min till. Jag kokade i 10 min för att blomsmaken skulle få ta sig ordentligt. Sedan silar man av och häller upp på flaska eller burk. Klart! Superenkelt, supergott. Det passar väldigt bra till en syrlig rabarberpaj och borde gå bra ihop med jordgubbar och vaniljglass.

Sirapen ska hålla ungefär 3 månader.

Väl värt ett försök, passa på innan syrenen blommat ut!

Mitt utflyttarbrev i tidningen Åter

Spara-vatten-projektet

Jag gillar att hitta på nya projekt. Det får inte stå still, det måste hända något hela tiden och jag måste ha någon form av mål med det jag gör. Oftast är det allt eller inget som gäller.

Nu har jag bestämt mig för att spara vatten.

Överallt hör vi om vattenbristen; att Österbybruk fick köra in vatten för en massa miljoner förra sommaren, att Alundas vatten är odrickbart allt som oftast, att vi trots allt har en relativt god vattenförsörjning till skillnad från många andra ställen men att vi ändå får bevattningsförbud för att vi har för lite vatten… med mera, med mera. Jag har funderat länge på att ta vara på regnvattnet för att vattna trädgården med. Jag har inte helt och hållet lösningarna på plats än, men jag är på god väg. Stora uppsamlingskärl saknas, men med vilja och envishet kommer man långt. Våra uthustak på ca 500kvm genererar massor av fint vatten till grönsakerna, det gäller bara att ta rätt på det på ett bra sätt. Jag har en stor tank på runt 500 liter, men anslutningen till den är inte klar. Så ett par dagar har jag sprungit som en galning med vattenkanna mellan litet och stort uppsamlingskärl. Manisk måhända, men kul är det.
Jag vill inte nöja mig med enbart smarta bevattningslösningar. Vi har den stora förmånen att ha ett dass som är helt ok att gå på. Det kan behöva rustas lite, men är fullt brukbart. Tidigare har det bara använts vid större tillställningar när vi har haft många gäster, men nu ska vi ändra på det. De flesta toalettbesöken får fortsättningsvis uträttas utomhus. För de med manligt kön i familjen går det lite lättare, barnen går gärna ut och kissar. För mig blir det lite längre att gå, men eftersom det här till största delen är mitt påhitt får jag stå mitt kast. Och det är inte helt fel att sitta och fundera lite en stund på morgonen med vindsus och stilla hönskackel som bakgrundsmusik.

Vattenförbrukningen per person ligger på ungefär 160 liter per person och dygn. 160 liter! Och då går största delen åt till toalettspolning och hygien, mycket lite till matlagning och dryck. För en dusch på 3 minuter går det tydligen åt 36 liter vatten. Vi har funderat på det här med utedusch och att med en sådan ta rätt på vattnet från gårdsbrunnen. Det kommer nog att ta lite tid innan vi har klurat klart hur vi ska göra och var vi ska ha den. Jag som vill ha resultat snabbt ville testa hur lite vatten jag skulle kunna duscha på. Jag tog in en 10-liters hink regnvatten till den vanliga duschen för att tvaga mig. Håret var relativt rent så det lät jag bli. Jag var förberedd på att hela hinken skulle gå åt, men när jag var nöjd (och utan fusk!) hade jag gjort av med en tredjedel av hinken. Det är alltså lite drygt 3 liter. Det är ju en enorm skillnad! Vill eller kan man inte använda regnvatten kan man ju alltid hälla upp en hink från kranen, man sparar ju fortfarande massor med vatten. Fortsättning följer, men härmed flyttar jag ut; projekt spara-vatten har startat!

Spara-vatten tips:
1. vattna med regnvatten, på köpet får du motion och behöver inte gå på gym
2. utnyttja dasset om du har ett, rena terapin (på köpet får du motion…)
3. tvätta dig genom skopning, gärna i regnvatten om det inte har stått för länge. Kylan är dessutom härligt uppfriskande!

Sjukdom föder kreativitet

Efter magsjuka i dagarna två börjar kroppen så sakta vakna till liv igen. Med det även kreativiteten och lusten, idéerna flödar men orken tryter. Jag vill plantera träd och buskar, jag funderar över hur vi ska ta rätt på regnvattnet på bästa sätt (vattnet i gårdsbrunnen kommer inte att räcka långt i år), jag planerar en utedusch, jag vill ha en massa kalas och jag vill börja jogga igen. Jag vet inte vad det beror på. Kanske handlar det om att jag får en ofrivillig, men antagligen välbehövlig, paus från vardagssysslor och jobb och att jag inte orkar så mycket annat än att ligga still i sängen och fundera. Eller om jag, när jag börjar piggna på mig, blir uttråkad och lite stressad av att just inte kunna göra något annat än att vila och tänka. Det är kanske en kombination av båda. Att våren sedan är här på riktigt spär ju på den sistnämnda teorin, det finns ju hur mycket roligt som helst att göra den här årstiden! Men vem orkar sätta potatis (trots att jag kunde ha gjort det för två grader sedan), så morötter och springa en mil på endast lite blåbärssoppa i kroppen? Någon dag till får jag nog nöja mig med att drömma och planera, den tiden är också värdefull, men sen kör vi!

Jag har blivit min gammelfarmor

Ni vet den där märkliga tanten på andra sidan byn, den där som kallar russin för godis? Den där som ger bort hemgjorda saker i present, sparar på gammalt presentpapper för att återanvända det, gråter när hon upptäcker att plommonträdet håller på att gå mitt itu och ropar högt av glädje när hon hittar en gammal picknickkorg på loppis. Den tanten är jag. Vi har en liten rolig historia i vår familj som vi har fnissat åt i alla år. Den handlar om när min familj en gång hälsade på min morfarsmor och morfarsfar. När besöket började lida mot sitt slut plockade min morfarsmor fram en bunt med använda, urdiskade pajformar i folie och gav till min mor. Av artighet tog hon såklart emot gåvan och formarna fick följa med hem. Vad som sedan hände med dem är det nog ingen som riktigt minns. Troligtvis åkte de i soporna. Vi har alltid tyckt att den här historien har varit lite rolig. Vem vill ha gamla, använda folieformar? Men idag fnissar jag inte längre. Jag har blivit min gammelfarmor och jag är otroligt stolt över att det finns lite av henne kvar i mig. Och när jag tänker på de där russinpaketen som jag och min syster alltid fick istället för godis värmer det i hjärtat.