Denna aprilvärme som nu kommit är välkommen, men också skrämmande. Är det en repris av sommaren 2018 vi har att vänta oss? Eller kommer vädergudarna hörsamma bönerna om regn? Under april förra året var det torrt, väldigt torrt. Minns ni? Många valborgskasar blev inställda på grund av detta, sedan fick vi ändå en hygglig sommar med lagom doser av både regn och sol. Jag hoppas på en repris av 2019, men förbereder för en liknande den 2018. Här mitt exjobb där jag intervjuade tre familjer om hur de arbetar för att minska sina klimatavtryck. Tre olika förutsättningar, men med siktet inställt på samma mål - att rädda, reparera och vårda allas vår Moder Jord.
Människor flyr sina hem av rädsla för elden, Uppsalabor badar i Centralpassagen efter skyfall och meteorologen Pär Holmgren menar att värmerekorden är så extrema att de borde skapa krigsrubriker. Skogsbränder, översvämningar och extremväder toppar löpsedlarna, och forskarna är i stort sett eniga om att människan är orsaken till den förstärkta växthuseffekten med global uppvärmning som följd.
I Uppsala har två av de senaste fem åren varit de varmaste sedan 1739, och trots utnämningen Årets globala klimatstad 2018 döms stadens luftkvalitet ut bara några få månader senare. Orsaken ser ut att vara alla dieseldrivna fordon. För att klara 2-gradersmålet krävs utsläppsminskningar på alla nivåer i samhället, för individen gäller att vi behöver komma ner till ett ton koldioxid per person och år. I dag släpper genomsnittssvensken ut nästan elva ton, vilket innebär en resursförbrukning som kräver drygt fyra jordklot att leva på. Förbränningen av fossila bränslen är den i särklass största utsläppskällan, och en fjärdedel av Sveriges totala utsläpp kommer från jord- och skogsbruk.
En inte så noga genomtänkt men vanlig slutsats är att det är mer klimatsmart att bo i staden än på landsbygden. I staden är boendet oftast i mindre format och avstånden korta, vilket möjliggör miljövänliga transportsätt som cykel och buss. Till skillnad från landsbygden, där husen är stora och fossilt bränsle ännu är drivmedel nummer ett.
Själv bor jag med min familj på landsbygden, åtta kilometer från närmaste samhälle där barnen går i skolan och möjligheter till kollektivtrafik finns för att kunna ta sig till staden med sämre luft än på Hornsgatan i Stockholm. Vår bensindrivna bil är ett nödvändigt ont, vi har långt till det mesta och att ta cykeln oavsett väder för att lämna barnen, för att sedan ta tåget är helt enkelt inte görbart. Vi kör alltså bil, mellan hemmet och det lilla samhället, minst 16 kilometer om dagen. Och borde därmed klassas som stora klimatförstörare. Men enligt klimatkalkylatorn, ett verktyg som räknar ut dina koldioxidutsläpp, ligger vi bilen till trots tre ton koldioxid, eller lite drygt ett jordklot, under det svenska genomsnittet. Anledningarna tycks vara flera; vi odlar mycket mat själva, handlar inte några stora mängder prylar, köper begagnat när det är möjligt och äter mest vegetariskt. De gånger kött står på menyn kommer det från närbelägna, mindre gårdar eller från skogarna runtomkring.
Men även stadens mat måste produceras någonstans, och det sker i huvudsak inte innanför dess gränser. Allt som oftast framställs lantbruket som en stor miljöbov – ofta också det ekologiska – med en smutsig och dieselstinkande produktion som spyr ut koldioxid i atmosfären. Lant- och skogsbruk har stora klimatutmaningar framför sig, samtidigt som matproduktionen måste fortgå. Men genom metodutveckling, nytänkande och kolinlagring finns också enorma möjligheter att bidra till klimatreparation.
Klimatkämparna ser ut att bli fler och fler. De finns överallt – både i staden och på landsbygden. Här får vi möta några av dem som valt att leva sina liv utanför stadens brus och som gör vad de kan för att minska sin påverkan på planeten.
* * *
Joakim Wiberg ropar glatt hej uppifrån altanen. Det ska snart visa sig att leendet sällan lämnar läpparna, att han är en positiv själ som ser gott i det lilla och tror på den enskilda människans kapacitet och förmåga att förändra. Han är snabbt nere och öppnar dörren till entrén i bottenplanet av suterränghuset i Björklinge.
Samtidigt kommer hans hustru Emelie Andersson gående nerifrån gatan. Hon har precis varit tillbaka till förskolan och lämnat yngsta barnet Isas regnkläder, som tidigare på morgonen glömts hemma. Lämpligt nog är det bara två minuters promenad mellan hemmet och förskolan. Storebror Wille, som går i andra klass, har sin skola ett par minuter åt andra hållet. På bekvämt promenadavstånd finns även mataffär, högstadium, idrottsplats, ishall, bussförbindelser till Uppsala, badplats, bibliotek och elljusspår. Allt en barnfamilj kan behöva.
I den nyrenoverade hallen står lite oväntat två avgrenade björkar, som fungerar som kapphängare. Joakim berättar att de kommer från egen skog. Hallgolvet är av melerad, grå kalksten och väggarna målade i enkelt beige.
– När vi gör om i huset försöker vi göra det tidlöst för att det ska funka i många år. Marockanska mönster till exempel, är jättefint nu och några år framåt, men går bort för att få en mer hållbar inredning som funkar på sikt, säger han.
För Joakim och Emelie är hållbarhet och att minska sin egen påverkan på klimatet och planeten grundläggande. När barnen kom var det en skräck inför framtiden som var drivkraften för att successivt bli mer klimatsmarta och miljövänliga.
– ”Herregud, hur ska det gå?” Plast i haven, artdöden…. Det är ju ren ångest, säger Emelie.
– Men det försöker vi arbeta bort. Det är bättre med positivt driven förändring,
fyller Joakim i.
När de flyttade till Björklinge 2011 var det egentligen inte det perfekta söderläget för kommande solceller som avgjorde var de bosatte sig. Däremot arbetar Emelie i Stockholm, och det var viktigt att hon skulle kunna pendla kollektivt.
– Det slumpade sig så att vi hamnade här. Det var rimligt att ta sig till våra jobb från den här platsen. Jag kör elmoppe på sommaren. Och det känns jättebra, den tankar jag ju med egen el, säger Joakim.
På uppfarten står en bensindriven bil.
– Det är svårt att vara helt utan, speciellt när man har barn. Det ska skjutsas lite överallt, på fritidsaktiviteter och annat. Vi behöver bil, men klarar oss väldigt bra på bara en, säger Joakim.
Emelie lägger till att de hade möjlighet att bo längre ut på landsbygden, då Joakims familj har ett större lantbruk där de kunde bygga hus, men att det livet hade krävt två bilar.
När det är dags att byta fordon står elbil högst upp på önskelistan. Familjen har redan möjligheten att skapa sitt eget bränsle, eftersom hustaket pryds av solceller som suger åt sig mesta möjliga energi. En elbil skulle givetvis vara pricken över i:et för att utnyttja deras fulla potential, och Joakim tycker om tanken att elen används där den produceras.
– Nu är det aldrig miljövänligt att köpa bil, det är alltid bättre att gå, cykla eller åka tåg. Men det är det miljövänligaste bilalternativet vi har idag. Man måste försöka förbättra i alla led om det går, åka kollektivt och ta tåget på semestern. Mycket handlar ju också om varifrån elen kommer.
– Den absolut vanligaste frågan vi får om solcellerna är hur lång tid vi kan räkna hem dem på, eller hur mycket vi tjänar på dem, säger Emelie.
Med en total förbrukning på 8 000 kWh är familjen självförsörjande. Problemet är bara att solen ger energi när den som minst behövs. För uppvärmningens skull eldar de en del under vinterhalvåret, och veden kommer, precis som kapphängaren i hallen, från den egna skogen.
Joakim berättar att solcellerna inte har något ekonomiskt syfte.
– Det tar många, många år innan vi kan tjäna på dem. Men redan första natten efter installationen sover man gott, kudden är lite extra mjuk för att man har gjort något rätt. Och om barnen frågar kan vi säga att vi har gjort lite i alla fall.
Joakim säger att de har fått en bättre förståelse för vad elen går till och ett bättre grundläggande miljötänk tack vare solcellerna. Det handlar inte bara om att de skapar sin egen årsförbrukning av el. Överskottet går till de grannar som köper miljömärkt energi, vilket ger ett mervärde och skapar ringar på vattnet. Solcellerna gör dem också mer medvetna om hur mycket energi som går åt till vad. När det är dags att byta lampor är ledvarianten ett självklart val, likaså energisnåla vitvaror och teve. Om ekonomiska muskler eller andra möjligheter för egna solceller saknas säger Joakim att man kan påverka utvecklingen genom att välja bra el i sitt avtal.
– Det är en ganska liten uppoffring rent ekonomiskt, som bara kostar lite extra. Men det tvingar ju företagen att göra bra el. Det är inte så jäkla kul att köpa el från Tysklands eller Polens kolindustrier om den inte går att sälja sen.
Emelie och Joakim är tävlingsmänniskor som tycker det är kul att göra jakten på ett klimatsmartare liv till en sport, oavsett om det handlar om energibesparing eller vilken mat som står på bordet.
– ”Behöver vi köra diskmaskinen? Ja, det gör vi och solen skiner! Då kör vi.” Det blir en kul grej av det, säger Emelie.
Trots att husets läge är perfekt även för annat än solceller – grönsaksodling till exempel – odlar inte familjen själv. Den drygt 90-åriga grannen är däremot självförsörjande på grönsaker, äpplen och bär. Barnen Wille och Isa smyger ofta över och äter direkt från hallonbuskarna. Familjen tänker mycket på och pratar med barnen om var maten på bordet kommer ifrån, de köper ekologiskt i så stor utsträckning som möjligt och tar rätt på de rester som då och då blir över.
– Vi försöker använda allt istället för att slänga, det ligger en stolthet i att ta det som blir kvar i kyl och frys. Finns det reavaror med kort datum i affären köper vi dem och anpassar menyn därefter. Dels blir det ju billigare, men framförallt vill jag att alla livsmedel som har tagit sig till affären ska användas och inte slängas i en container. Vi jobbar mycket med att Wille och Isa ska få nya och bredare smakupplevelser. Det är kul att laga mat på det viset, det är kreativt och berikande, säger Joakim.
Joakim och Emelie tror mycket på förändring genom en kombination av tekniska smarta lösningar och gammal kunskap, att den äldre generationen är mycket bättre på att leva snålt och hushålla med resurserna. Att det finns mycket att lära av dem, samtidigt som ny teknik och moderna lösningar är en del av att kunna påverka klimatet åt rätt håll. De tror också att det positiva måste få styra, den ångestdrivna förändringen som de själva drevs av, kommer man inte långt med.
– Det gäller att belysa det som är bra med de tekniska framstegen, istället för att säga att det inte räcker fullt ut än. För det gör det inte, vi kan inte slå av alla kärnkraftverk och kolgruvor med en gång. Men många små bra lösningar gör en jättebra helhet. Man behöver heller inte risa så mycket, däremot bör man rosa alla försök att göra rätt, det ska man få kredd för, säger Joakim.
Joakim tar upp Greta Thunberg – kändisbarnet och klimataktivisten – som exempel på att en person, och dessutom en väldigt ung sådan, kan göra skillnad. Han talar om butterfly-effekten och om ringar på vattnet.
– Många skyller på Kina som släpper ut allt, men det är här vi konsumerar det. Det är inte bara plasten i den lilla prylen som är dålig, den innefattar ju så mycket mer; tillverkningsenergi, frakt till Sverige, logistik inom Sverige... Den där grejen du köper för en tia har förstört väldigt mycket innan den kommer hit, inom en vecka är den trasig och sen ska du slänga den i återvinningen om du är duktig. Och det är inte säkert den hamnar där heller. Det är bättre att lägga mer pengar på bra grejer, köp ett par långfärdsskridskor för 2 500 kronor – det gör ingenting. Då har du något som håller längre, som går att laga och nyttja.
– När barnen ska på kalas… Ibland blir det en sån där dålig, plastig pryl. Man får mest skit för de pengar man kan lägga på en kalaspresent. Ett år fick Wille önska sig pengar på sitt kalas, till en större grej. Han är okej med det, men jag blir lite rädd för att stöta mig socialt. Man kanske ses som snål, eller bara pretto..? Vi gav kusinen en fågelholk en gång, han älskade den. De udda grejerna går oftast hem hos barnen, men man funderar lite över vad andra föräldrar tycker, säger Emelie.
När barnen behöver något köper Joakim och Emelie mycket begagnat, både kläder, sportutrustning och leksaker. Köper de nytt ser de till att det är av bra kvalitet och i tidlöst utförande.
Även i yrkeslivet är klimatsmarta val högsta prioritet, om det är möjligt. Joakim, som äger och driver Uppsala Fotbollsgolf, har testat batteridrivna gräsklippare, men det fungerade inte.
– Än så länge är tekniken inte riktigt där, men när den är det kommer jag gå över till batteri. Jag ser ett mervärde i att göra bra miljöval i företaget, jag har Fairtrade-märkta bollar till exempel. Och jag ser till att vårda banan för att det ska se fint ut. Det finns hallon, vinbär, äpplen – massor av saker kunderna kan äta.
Joakim och Emelie arbetar båda deltid och ser flera fördelar och miljövinster med att backa lite ekonomiskt och få mer tid över till annat än jobb.
– Hjulen behöver inte snurra så fort. Då hinner du laga den där trasiga prylen istället för att köpa nytt, du kanske lagar mat hemma i stället för att gå ut på restaurang och äta. Du kan downsiza hela din vardag till något nära naturen, då behöver du inte dra in lika mycket pengar. Om man kortar av arbetstiden lite och inte alltid kör fullt spjäll så kanske man hinner vara lite mer närvarande, odla själv om man är intresserad av det… Då går det inte åt lika mycket pengar heller för att man har andra nöjen. Men om du måste äta ute… Om hjulen snurrar fort går det pengar.
* * *
Sven Secher på Näsets Gröna lyfter en bit av täcket från en av odlingsbäddarna. Där gömmer sig svart, lucker och mullhaltig jord. Den känns kall och fuktig, men tjälen har släppt sitt hårda grepp för i år. Jorden är full av maskar som under vintern har arbetat hårt med att bearbeta det organiska materialet som bäddarna täckts med. Små gröna, toppiga skott avslöjar att vitlöken har vaknat och att våren är på väg. Vädergudarna bjuder på strålande sol och kraftiga, men ljumma, vindar från väst. Den lilla gården ligger i söderslänt med utsikt över Mälarens vatten och en barriär av lövskog skyddar mot den isande nordanvinden. Det är sällan det blåser riktigt kallt här.
Med tanke på gårdens läge kan det tyckas vara en självklarhet att solceller, precis som hos Joakim och Emelie, skulle pryda hustaken, men de står åt sidan till förmån för de tidstypiskt traditionella tegelpannorna och det växtklädda handelsbodstaket av sedumtyp.
– Vi var lite för tidiga med solel, när vi tittade på det för några år sedan var det rätt dyrt. Men vi påverkar lika mycket utan solceller på taken, eftersom vi köper miljövänlig el. Till de två fastigheterna har vi bokad vind- och solel, det är lika effektivt tycker jag som att köpa solceller, säger Sven.
Där är han enig med Emelie och Joakim – smarta val går att göra på olika sätt allt utifrån individens förutsättningar. Till skillnad från familjen i Björklinge bor och arbetar paret Secher långt från kollektivtrafik. På vinterhalvåret arbetar Sven deltid som journalist medan Elisabeth bland annat har bokföringsuppdrag inom den gröna sektorn. Med en dryg mil till Knivsta och företag som utgår från gården krävs här två bilar: den så kallade ”trädgårdsbilen” som används när den anställde trädgårdsmästaren och Sven åker ut på uppdrag, och privatbilen. Men sedan fyra år tillbaka, när bilarna byttes ut till eldrivna, drivs gården fossilfritt. Bilarna laddas med den miljömärkta el som Sven och Elisabeth har i sina ledningar.
– Det finns inga nackdelar med elbilar. Försäkring och skatt är billig, och drivmedlet kostar bara någon krona per mil. Elbil kräver ju lite planering, men man behöver inte ha så bråttom. Idag ska allt gå så snabbt, säger Sven.
På Näsets Gröna går tempot i adagio, vilket även återspeglas i gårdens slogan ”Härodlat, hemlagat, hållbart”. Sven berättar att gården har utvecklats i sakta mak, helt efter deras och gårdens förutsättningar. Högst upp på slänten ligger en liten ladugård, där tolv kor för länge sedan huserade. Men det var långt före Svens tid. I dag ingår den i stället i odlingsverksamheten. Sven är född och uppvuxen på gården och tillsammans med sin fru Elisabeth har de verkat här i decennier. De odlar grönsaker i den tidigare kohagen, och ett par växt- och odlingshus med tillhörande trädgårdskontor har tillkommit.
Planer har funnits på att utöka, kanske arrendera eller köpa en bit mark och odla sparris storskaligt. Sven pekar mot åkern framför vattnet och visar var de funderade på att sätta upp stora växthus för en större produktion av grönsaker.
– Men vi har avstått från att expandera. Dels trivs vi med omväxlingen, att göra lite av varje, dels har vi inte velat låna pengar för att bygga. Vi har heller aldrig sökt bidrag eller stöd, utan byggt och utökat vartefter och utgått efter vad den här lilla täppan förmår i ett kretslopp. Allt är smått här, säger Sven.
Grönsaksförsäljningen kom till när skörden för husbehovsodlingen blev så god att de fick över och kunde dela med sig till andra. Kaféet startades efter att grönsaksprenumeranterna mer och mer dröjde sig kvar och ville ha en kopp kaffe i samband med att de hämtade sina lådor fyllda med ätbart grönt. På vårens kafédagar säljs också plantor, och i takt med att efterfrågan på snittblommor och kryddor blev större tillgodosåg Näsets Gröna kundernas behov och önskningar. Sven ser på hållbarhetsperspektivet som en helhet med tre dimensioner – social, ekonomisk och miljömässig hållbarhet – något de har hållit fast vid i alla år.
– Lyckas man med alla tre delarna blir det hållbart i längden, ett liv och leverne för mänskligheten som kan fungera över tid och på alla sätt.
Sven berättar att de har arbetat mycket med att få kretsloppet att fungera på gården. Ängen, till exempel, är en viktig del av näringstillförseln till odlingarna. Av den får de färskt gräs att lägga på de grävfria bäddarna, vilket förmultnar och blir till jord för nästa års grönsaker. Ingen ny jord eller gödsel behöver föras in och hela strukturen är upplagd för en odling utan maskiner.
– Jag tycker man vinner mycket på manuell hantering. Den stora grejen är att vi inte använder olja och diesel, det är miljöbiten. Sen handlar det också om jorden. De flesta marker i jordbruket är väldigt förstörda av all körning, de är packade och hårda. Då måste man plöja och bruka upp den. Men jag vill ha en jord som är levande och fin hela tiden.
Förut handgrävde de, men det har de i princip slutat med. I stället låter de maskarna arbeta åt sig året om.
– Vi lägger på material hela tiden på odlingsbäddarna, från ängen och skogskanterna: löv, förna och gräs. Ibland halm. Vi tillför allt organiskt material som finns här på platsen. Vi skapar ny jord – det är själva idén, vi har ett kretslopp på den här platsen och behöver inte hämta resurser utifrån. Det är ett lite långsammare, tålmodigare och långsiktigare arbete.
Sven och Elisabeth försår och driver upp plantor i växthusen som sedan sätts ut. När dessa är skördeklara finns nya plantor redo att komma ut i det fria.
– Vi försöker använda de kvadratmetrar vi har så gott det går, på ett genomtänkt sätt. På en liten bädd har vi kanske 300 lökar, sen sätter vi ut lika många nya sättlökar. Det är likadant med morötter, sockerärtor och rödbetor. Vi hinner ibland ta tre skördar från en och samma plats.
Odlingarna täcker kanske en tiondel av gårdens totala två hektar. Men areal är inte intressant enligt Sven, det som är viktigt är hur mycket grönsaker de får fram.
– Först och främst ska man ha koll på det man har. Vi började med ett antal bäddar, sen tillkommer det lite vartefter. Det är fascinerande att man kan få fram så mycket mat på så liten yta. Såhär skulle många kunna göra, man behöver inte ha en stor gård. Man kan ha ett fint liv ändå.
Med 2018 års förödande torka i åtanke påpekar jag att det måste vara bra att de har sjön att ta vatten från. Men Sven menar att det beror minst lika mycket på hur man brukar och sköter jorden som på hur man vattnar. Han pekar mot en odlingsbänk där bara skeletten från förra årets grödor står kvar.
– Vi fick en fantastisk kålskörd förra året, de plantorna vattnade jag tre gånger på hela sommaren.
Sven är noga med att hushålla med vattnet.
– Innan jag sätter ut plantor dränker jag marken så det finns vatten långt ner i backen. Efter att jag satt ut dem täcker jag bädden igen, då blir det ingen avdunstning, och när rötterna sedan tar sig neråt finns det massor av fukt så de klarar sig länge. Efter täckningen vattnar jag en gång till och då gör jag det precis i bädden så det kommer där det ska. Bäddarna bygger jag upp i form av så kallade gurkbäddar, med formen av ett litet dike. När det regnar rinner det då inte av.
Sven är snabb med att säga att det här låter som att det är alldeles perfekt, men det blir det aldrig. Det finns alltid utrymme för förbättringar, och det är något som Sven tycker om med det här livet.
– Självklart är det mycket jobb. Men jag tycker om fysiskt arbete, mår bra av det och vill leva på det här sättet. Det känns bra att vi gör vårt, att vi inte belastar planeten och lever fossilfritt och miljövänligt. Vi gör som det passar oss och den här platsen.
* * *
Ett par veckor tidigare bjuder marsvädret i vanlig ordning på snö och slask. Just den här dagen snöar det i vågrät riktning och på radion rapporteras det om blixthalka och olyckor. Men Kjell Sjelin är nöjd när han kommer ut på gårdsplanen och möter upp.
– Det är bra för grundvattennivåerna, säger han.
Ylwa och Kjell Sjelin har drivit gården Hånsta Östergärde utanför Vattholma i drygt 30 år. De är ekologiska bönder, och väl medvetna om att deras jordbruk bidrar till klimatutsläpp och miljöförstöring trots den giftfria strategin. Med totalt 160 hektar åkermark att ta hand om är det i dag svårt, om inte omöjligt, att bruka jorden fossilfritt. De är än så länge beroende av dieseldrivna maskiner för att få jordbruket att gå runt, men arbetar hårt med att försöka skapa hållbara system.
– Hur uthålliga och resilienta är vi? säger Kjell, och visar på en Power Point var deras gård ligger i förhållande till andra jordbruk, och till den punkt där man istället för att förstöra börjar reparera klimatet genom att binda mer kol än man släpper ut.
Hånsta Östergärde har kommit en bit på väg mot målet att föra gårdens verksamhet till att bli uppbyggande istället för nedbrytande av de livsuppehållande systemen.
Bland annat driver de gården med hjälp av åkermarksbaserad djurhållning, som innebär att djur hålls på den foderproducerande gården i stället för att växt- och djurhållning separeras på två olika verksamheter. Djuren finns också med som en naturlig del av växtföljden – det vill säga där djuren går ett år odlas spannmål nästa. Det innebär också att foder och halm lämnas kvar ute på åkrarna, likaså tas inte gödsel hem till gårdscentrum vilket sammantaget sparar många traktortimmar och diesel.
Paret Sjelin funderar också mycket över materialhanteringen. En stor del av arbetstiden går åt till att underhålla de många traktorer och maskiner som står på gårdsplanen.
– Vi lagar och lappar, allt från hushållsmaskiner och traktorer till kläder och byggnader, säger Ylwa.
Kjell lägger till att de inte kan ha så stor materialomsättning om den inte är hållbar.
– Det gäller att använda resurser på dess högsta nivå. Livsmedelsrester, som exempelvis bananskal, ska ges till djuren i stället för att läggas på komposten. Det ska inte degraderas för snabbt till biogassubstrat och gödsel, utan tas stegvis, säger han.
Ylwa och Kjell tror på samspel och samarbete för att klimatet ska kunna repareras. Delar av deras mark har därför upplåtits till olika forskningsprojekt för framtidens fossilfria och hållbara lantbruk. Bland annat testas flerårig spannmål såsom perennt höstvete, vilket har fördelen att klara torka bättre än ettårigt. Därtill reduceras markbearbetningen och näringsläckaget minskar eftersom det stora rotsystemet är permanent.
– Ettåriga växter är lite utav en svårighet, eftersom omsättningen av kvävet i naturen och lantbruket skapar den mest potenta klimatgasen vi har – lustgasen. Enligt mitt sätt att se måste vi alltså även reducera användningen av kväve och det kan man göra med hjälp av perenna växter. Vi skulle kunna skapa något jag kallar kvävelåg bördighet, genom att odla växter med stort rotsystem som är på plats året runt – exempelvis äppelträd, bärbuskar, vallar, perennt spannmål och perenna grönsaker, säger Kjell.
Gårdens fleråriga testodlingar; skogsträdgården, alléodlingen och demoodlingen med 150 olika sorters fleråriga växter bidrar alla till kolinlagringen som är viktig för att hamna på minusutsläpp. Kjell har även fler förslag på lösningar, han förespråkar att odla grönt överallt och bygga av trä.
– Varför inte ha gräs eller jordgubbar på den del av taket som man inte har solceller på? Det är en jättestor insamlingsmöjlighet för koldioxid.
Han skämtar och säger att man kan ha mycket papper på kontoret också.
Kjell har lagt in en motion till Lantbrukarnas riksförbund (LRF) om att ge bönder betalt för kolinlagring, precis som de får stöd för andra investeringar som bevarar och utvecklar miljö- och klimatvärden.
– Men vi måste också vara beredda att göra saker gratis. Och de små stegen framåt får inte dölja att vi förmodligen även måste ta de stora stegen, säger han.
Han föreslår också att man ska ha kolfria drivmedel, eftersom biomassan som samlas in ska räcka till så mycket annat – mat, fibrer, kolinlagring och biologisk mångfald.
– Man kan fundera över hur bra bioenergi är. I lantbruket skulle vi kunna använda oss av vätgas i stället, till exempel.
Kjell tror att en kombination av livsstilsförändringar och ny teknik kommer att rädda klimatet. Han nämner att pyrolyspannor skulle kunna användas som uppvärmningssystem, i stället för ren vedeldning. Biokolet, som skapas i en sådan panna, skulle kunna grävas ner och stanna kvar i backen i tusentals år, istället för att som flis på marken multna upp i atmosfären på några år, eller i vedpanna brännas upp omedelbart.
– Vi är i början av förändringen, och vill diskutera. Vi säger inte att det är klart. Många frågar hur många kilo vi får per hektar, men det handlar inte om det. Vi är bara på diskussionsstadiet än, säger Ylwa.
* * *
Valborg 2019 blev en fest utan eldar på många håll runtom i Uppland. Länsstyrelsen i Uppsala län avrådde från eldning, medan Heby kommun valde att införa förbud mot att tända både kase och grill. Med en nederbörd på totalt 1,6 mm i Uppsala blev april den torraste på 206 år, vilket innebar att vårens ankomst firades med ett tidigt, men föga förvånande, bevattningsförbud. Först ut att inte få fylla sina pooler med det dricksvatten som tusentals ska dela på blev Bälinge, Lövstalöt, Vattholma och Skyttorp. Klimatförändringarna är ett faktum, det kan nog ingen förbise. Och tiden är knapp. Men visst kan man leva klimatsmart även på landsbygden, om än verktygslådan är en annan. Få kan göra allt, men alla kan göra något.
