För drygt ett år sedan gick jag en odlingskurs på Färnebo Folkhögskola. Det var en väldigt givande kurs, framförallt på grund av alla inspirerande människor jag träffade där. Nackdelen med kursen var att inspirationen slog över till någon form av stress, jag ville också göra alla roliga saker som dessa underbara personer gjorde och helst igår. Men det blir svårt att vara kolonilottsodlare i Stockholm, gårdsägare i Småland, kock på Hurtigrutten, professionell grönsaksodlare i Gävle, självhushållare i Nyköping och tiny house-byggare i Gimo samtidigt som man driver ett odlingskollektiv i Järna, satsar på permakultur i Hälsingland och redan har hittat sitt paradis i Tensta. Jag kom fram till att jag ska lägga krutet på att jobba efter min och familjens förutsättningar och prioriteringar. Jag kan inte göra allt, men genom att skriva om dessa fantastiska människor kan jag kanske förmedla en del inspiration vidare i alla fall.
I och med att jag läser journalistik och det precis just nu ingår att göra ett journalistporträtt så passar det väldigt bra att börja med Mia Sjöström, frilansande journalist, Stockholmsbo och kolonilottsodlare.
Barnen gav Mia Sjöström arbetsglädjen tillbaka
Mia Sjöström har arbetat som frilansjournalist sedan 2002. Hon äger sin tid. Hennes texter och uppdrag har alltid byggt på egna idéer. Ändå ville hon förra året ge upp skrivandet. Hon hade tröttnat på journalistyrket och skulle odla istället. Men odlandet stannade vid en hobby och skrivglädjen kom tillbaka – tack vare barnen.
När jag träffade Mia första gången stod hon i leran och vinglade på ett ben.
– Det här benet börjar bli väldigt trött nu. Jag behöver fler ben att stå på, sa hon.
Vi gick en odlingskurs tillsammans och för Mia var kursen ett steg i att byta karriär. Hon var trött på sitt jobb och tänkte satsa på en framtid inom odling istället.
– Jag hade jobbat som journalist i 15 år och kände att nu kan jag det här.
Mia är utbildad journalist vid Uppsala Universitet och har sedan dess frilansat och vikarierat på SvD. Det är viktigt för henne att kunna styra sin egen tid.
– Fördelen med att frilansa är att jag äger min tid. Nackdelen är att det kan vara ensamt. Det finns ingen att bolla med vid bumpar. Det är ofta stressigt - antingen är det för mycket att göra eller så är det för lite.
Mia föredrar att ha för mycket att göra.
– Jag har alltid velat frilansa, men det ändrades när jag fick ett vikariat på SvD Junior. Där ville jag stanna.
Arbetsglädjen kom åter när Mia började skriva för barn på SvD Junior, en nyhetstidning för barn.
– SvD Junior är det roligaste jobbet jag har haft. Jag kände innan jag började att jag inte hade några som helst idéer kvar men där fick jag plötsligt miljoner uppslag.
På SvD Junior intervjuas barn av de vuxna reportrarna och när vuxna intervjuas är det barn, juniorreportrar, som ställer frågorna.
– Vuxna svarar på ett annat sätt när de får frågor av barn. Barn ställer rätt frågor.
Mia Sjöström tycker om att jobba med barn och uppskattar att läsarna hör av sig med fina brev.
– Det är kul att få respons, annars får man sällan reaktioner på det man skriver.
På SvD Junior upptäckte Mia nya egenskaper hos sig själv.
– Man skapar sanningar om sig själv som inte behöver vara sanna. Jag trodde inte att jag kunde skriva korta texter, men det kan jag. På SvD Junior gjorde vi allt, vi skrev inom alla områden.
SvD Junior vill skildra alla barn oavsett religion, etnisk tillhörighet, funktionshinder och kön.
– Det är viktigt att fundera över representationen, det behöver inte bara vara vita män som tillfrågas jämt.
Genom jobbet på SvD Junior blev journalistyrket roligt för Mia igen.
– Journalistyrket är väldigt roligt. Det är som att lägga puzzel. Jag går igenom olika steg med research som det första steget. När själva intervjun är klar blir det jättejobbigt att skriva eftersom jag ofta har för mycket material. Då måste jag lägga undan det. Jag måste hitta en ingång. Det brukar lösa sig på cykeln på väg någonstans. Sedan blir det jobbigt igen när man har 2 000 tecken för mycket och måste korta av.
Vad är det bästa med jobbet?
– Man lär sig mycket. Man kan ringa och få svar på nästan vad som helst. Man får se mycket. Och man kommer under ytan. Jag brukar inte skriva texter där man ställer någon mot väggen, jag tycker om att skriva om vanliga människor och personliga ämnen.
Mia arbetar också som frilansredaktör för Livet, Danderyds församlingstidning.
– Det är skönt att veta vad man gör fyra gånger per år, man har något att hänga upp jobbet på, säger Mia.
Anna Lind Lewin var den som tillsammans med kyrkoherden Staffan Hellgren startade Livet. Anna behövde en skribent och träffade av en händelse Mias make som tipsade om sin fru som hade läst både religionshistoria och var journalist.
– Jag var tveksam först, någons fru…, säger Anna. Ingenting var speciellt löftesrikt när vi skulle starta tidningen, men jag insåg snart vilken otroligt bra kraft Mia är. Hon är extremt noga med korrektheten i förhållande till det hon jobbar med. Mia är eftertänksam och problematiserar saker. Jag är imponerad av Mias mod. Mia har en stor respekt för människor, det finns ingen arrogans hos henne, ingen överlägsenhet.
Både Mia och Anna frilansar och är verksamma i två olika städer. De ses inte så ofta.
– Vi fikar någon gång per år. Mia är en trogen arbetskamrat, en person jag litar på till hundra procent. Hon skriver om ämnen innan de har blivit heta. Till exempel skrev hon ju om ett barn med hemligt kön. Det blev en jättegrej.
Artikeln skrev Mia för SvD. Den handlade om ett barn vars föräldrar inte ville tala om för människor runt omkring vilket kön barnet har.
– Det blev en jättestorm runt den artikeln, säger Mia. Det riktades mycket hot och hat mot föräldrarna. Och tidningsredaktioner från hela världen ville få tag på dem. De hade berättat sin historia anonymt och ville inte ställa upp i andra medier. Istället blev jag tillfrågad om jag kunde säga något om dem, men det ville jag inte. Jag gjorde sedan en uppföljare om själva stormen runt artikeln.
Mia tar en klunk av sitt te och tillägger att det är ovant att sitta på andra sidan intervjuandet.
– Det är kul, men shit vad jag har pratat på.
Mia skriver aldrig in sig själv i texten.
– Det är så mycket ”jag möter NN på ett fik i Stockholm”. Alla sitter på ett fik i Stockholm! Det blir mer personligt att intervjua människor i deras hem eller på deras arbetsplats.
Hur går det med odlingarna?
– Jag skulle ju sluta med journalistiken och odla istället. Men när jag började skriva för barn blev jobbet kul igen. Jag hade nytta av odlingskursen på så sätt att det alltid är bra att träffa människor, man får nya uppslag, man vidgar sin värld och får ny input. Genom odlingskursen träffade jag Christel (kommunekolog i Nyköpings kommun, reds anm.) och skrev en artikelserie om träd. Det tyckte jag var intressant.
Kolonilotten har blivit ett andningshål för Mia. Skrivglädjen är tillbaka och yrkestiteln fortsätter att vara journalist.
Ålder: 47
Bor: lägenhet i Stockholm
Familj: två barn 10 och 12 år, fotograferande make
Intressen: odling, kulturevenemang, resor, läsa, umgås med vänner, dans, skidåkning, leka
Hemsida: http://www.miasjostrom.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar