Hett tips

Jag brukar vilja ta vara på allt och inte slänga något. Det sista ur honungsburken till exempel. Det är för lite honung kvar för att den ska kunna skrapas ur. Men tillräckligt mycket för att söta en stor kopp te. Jag brukar hälla det heta tevattnet direkt i honungsburken så att honungen löser sig i vattnet. (Det förutsätter ju att burken är av glas, eftersom värme och plast som bekant inte är någon vidare bra kombination.) Därefter är det bara att hälla upp honungsvattnet i en kopp och lägga i tesilen. Sötat och klart!

I Emelies lurar - Andra sätt

Tips på bästa podden!

Andra sätt är en intervjupodd där Patrik Andersson träffar människor som på olika sätt ifrågasätter rådande normer - David lever ett liv utan bil, Fantastiska Farbror Fri är miljonär och pensionär innan 40, Andreas dumpstrar, Tove och Thomas bor i ett hus på hjul, Maria Österåker pratar om att våga, andra har sagt upp sig från statusjobb eller, istället för att downshifta, aldrig upshiftat.

Varje avsnitt sätter ord på mina egna tankar och plötsligt känns det som att jag faktiskt inte är ensam om dem. Det motiverar på något sätt mina egna val. Jag kan fortsätta kämpa för det jag tror på: minskad konsumtion, att värdera tid före pengar, att leva miljömedvetet, att fortsätta odla mina grönsaker - att göra aktiva, medvetna val.

Så sätt i lurarna, lyssna och njut av den höga peppfaktorn!

Odlingsfolket på Alsike trädgård 2016

För drygt ett år sedan gick jag en odlingskurs på Färnebo Folkhögskola. Det var en väldigt givande kurs, framförallt på grund av alla inspirerande människor jag träffade där. Nackdelen med kursen var att inspirationen slog över till någon form av stress, jag ville också göra alla roliga saker som dessa underbara personer gjorde och helst igår. Men det blir svårt att vara kolonilottsodlare i Stockholm, gårdsägare i Småland, kock på Hurtigrutten, professionell grönsaksodlare i Gävle, självhushållare i Nyköping och tiny house-byggare i Gimo samtidigt som man driver ett odlingskollektiv i Järna, satsar på permakultur i Hälsingland och redan har hittat sitt paradis i Tensta. Jag kom fram till att jag ska lägga krutet på att jobba efter min och familjens förutsättningar och prioriteringar. Jag kan inte göra allt, men genom att skriva om dessa fantastiska människor kan jag kanske förmedla en del inspiration vidare i alla fall.

I och med att jag läser journalistik och det precis just nu ingår att göra ett journalistporträtt så passar det väldigt bra att börja med Mia Sjöström, frilansande journalist, Stockholmsbo och kolonilottsodlare.

Barnen gav Mia Sjöström arbetsglädjen tillbaka

Mia Sjöström har arbetat som frilansjournalist sedan 2002. Hon äger sin tid. Hennes texter och uppdrag har alltid byggt på egna idéer. Ändå ville hon förra året ge upp skrivandet. Hon hade tröttnat på journalistyrket och skulle odla istället. Men odlandet stannade vid en hobby och skrivglädjen kom tillbaka – tack vare barnen.

När jag träffade Mia första gången stod hon i leran och vinglade på ett ben.

– Det här benet börjar bli väldigt trött nu. Jag behöver fler ben att stå på, sa hon.

Vi gick en odlingskurs tillsammans och för Mia var kursen ett steg i att byta karriär. Hon var trött på sitt jobb och tänkte satsa på en framtid inom odling istället.

– Jag hade jobbat som journalist i 15 år och kände att nu kan jag det här.

Mia är utbildad journalist vid Uppsala Universitet och har sedan dess frilansat och vikarierat på SvD. Det är viktigt för henne att kunna styra sin egen tid.

– Fördelen med att frilansa är att jag äger min tid. Nackdelen är att det kan vara ensamt. Det finns ingen att bolla med vid bumpar. Det är ofta stressigt - antingen är det för mycket att göra eller så är det för lite.

Mia föredrar att ha för mycket att göra.

– Jag har alltid velat frilansa, men det ändrades när jag fick ett vikariat på SvD Junior. Där ville jag stanna.

Arbetsglädjen kom åter när Mia började skriva för barn på SvD Junior, en nyhetstidning för barn.

– SvD Junior är det roligaste jobbet jag har haft. Jag kände innan jag började att jag inte hade några som helst idéer kvar men där fick jag plötsligt miljoner uppslag.

På SvD Junior intervjuas barn av de vuxna reportrarna och när vuxna intervjuas är det barn, juniorreportrar, som ställer frågorna.

– Vuxna svarar på ett annat sätt när de får frågor av barn. Barn ställer rätt frågor.

Mia Sjöström tycker om att jobba med barn och uppskattar att läsarna hör av sig med fina brev.

– Det är kul att få respons, annars får man sällan reaktioner på det man skriver.

På SvD Junior upptäckte Mia nya egenskaper hos sig själv.

– Man skapar sanningar om sig själv som inte behöver vara sanna. Jag trodde inte att jag kunde skriva korta texter, men det kan jag. På SvD Junior gjorde vi allt, vi skrev inom alla områden.

SvD Junior vill skildra alla barn oavsett religion, etnisk tillhörighet, funktionshinder och kön.

– Det är viktigt att fundera över representationen, det behöver inte bara vara vita män som tillfrågas jämt.

Genom jobbet på SvD Junior blev journalistyrket roligt för Mia igen.

– Journalistyrket är väldigt roligt. Det är som att lägga puzzel. Jag går igenom olika steg med research som det första steget. När själva intervjun är klar blir det jättejobbigt att skriva eftersom jag ofta har för mycket material. Då måste jag lägga undan det. Jag måste hitta en ingång. Det brukar lösa sig på cykeln på väg någonstans. Sedan blir det jobbigt igen när man har 2 000 tecken för mycket och måste korta av.

Vad är det bästa med jobbet?

– Man lär sig mycket. Man kan ringa och få svar på nästan vad som helst. Man får se mycket. Och man kommer under ytan. Jag brukar inte skriva texter där man ställer någon mot väggen, jag tycker om att skriva om vanliga människor och personliga ämnen.

Mia arbetar också som frilansredaktör för Livet, Danderyds församlingstidning.

– Det är skönt att veta vad man gör fyra gånger per år, man har något att hänga upp jobbet på, säger Mia.

Anna Lind Lewin var den som tillsammans med kyrkoherden Staffan Hellgren startade Livet. Anna behövde en skribent och träffade av en händelse Mias make som tipsade om sin fru som hade läst både religionshistoria och var journalist.

– Jag var tveksam först, någons fru…, säger Anna. Ingenting var speciellt löftesrikt när vi skulle starta tidningen, men jag insåg snart vilken otroligt bra kraft Mia är. Hon är extremt noga med korrektheten i förhållande till det hon jobbar med. Mia är eftertänksam och problematiserar saker. Jag är imponerad av Mias mod. Mia har en stor respekt för människor, det finns ingen arrogans hos henne, ingen överlägsenhet.

Både Mia och Anna frilansar och är verksamma i två olika städer. De ses inte så ofta.

– Vi fikar någon gång per år. Mia är en trogen arbetskamrat, en person jag litar på till hundra procent. Hon skriver om ämnen innan de har blivit heta. Till exempel skrev hon ju om ett barn med hemligt kön. Det blev en jättegrej.

Artikeln skrev Mia för SvD. Den handlade om ett barn vars föräldrar inte ville tala om för människor runt omkring vilket kön barnet har.

– Det blev en jättestorm runt den artikeln, säger Mia. Det riktades mycket hot och hat mot föräldrarna. Och tidningsredaktioner från hela världen ville få tag på dem. De hade berättat sin historia anonymt och ville inte ställa upp i andra medier. Istället blev jag tillfrågad om jag kunde säga något om dem, men det ville jag inte. Jag gjorde sedan en uppföljare om själva stormen runt artikeln.

Mia tar en klunk av sitt te och tillägger att det är ovant att sitta på andra sidan intervjuandet.

– Det är kul, men shit vad jag har pratat på.

Mia skriver aldrig in sig själv i texten.

– Det är så mycket ”jag möter NN på ett fik i Stockholm”. Alla sitter på ett fik i Stockholm! Det blir mer personligt att intervjua människor i deras hem eller på deras arbetsplats.

Hur går det med odlingarna?

– Jag skulle ju sluta med journalistiken och odla istället. Men när jag började skriva för barn blev jobbet kul igen. Jag hade nytta av odlingskursen på så sätt att det alltid är bra att träffa människor, man får nya uppslag, man vidgar sin värld och får ny input. Genom odlingskursen träffade jag Christel (kommunekolog i Nyköpings kommun, reds anm.) och skrev en artikelserie om träd. Det tyckte jag var intressant.

Kolonilotten har blivit ett andningshål för Mia. Skrivglädjen är tillbaka och yrkestiteln fortsätter att vara journalist.

Ålder: 47
Bor: lägenhet i Stockholm
Familj: två barn 10 och 12 år, fotograferande make
Intressen: odling, kulturevenemang, resor, läsa, umgås med vänner, dans, skidåkning, leka
Hemsida: http://www.miasjostrom.se/

Konsumtionshets, Black Friday och illamående

Återigen spås rekordshopping och "vansinniga volymer" e-handel till jul. Och som grädden på moset har vi tydligen Black Friday dessförinnan. Jag mår riktigt, riktigt illa av denna konsumtionshets. Slit och släng, kvantitet istället för kvalitet, allt måste uppdateras och vara nytt, julklappshögen ska vara enorm - ju större desto bättre - det som ligger i paketen spelar mindre roll, bara paketen är många. Flest prylar när vi dör vinner, eller?
Jag tror att det är dags att tänka till. Vad är viktigast; prylar eller relationer? Vi behöver inte köpa våra relationers kärlek. Kärlek föder kärlek och vi kanske ska prova lägga det i julklapparna i år. Vi kanske istället för prylar kan ge av vår tid, hitta på något kul med våra barn, föräldrar, syskon och vänner. Eller ge av vår tid genom presenter som faktiskt betyder något även för oss själva? Det ligger många timmars slit och kärlek bakom hembakat surdegsbröd, hemstickade halsdukar, en tavla målad av DIG, en korg med hemmagjorda delikatesser - bara fantasin sätter gränser. Kommer våra nära och kära att minnas den där actiongubben och ljusstaken de fick i födelsedagspresent eller kommer de att minnas tiden vi gav och upplevelsen de fick tillsammans med oss? Vad tror ni de uppskattar mest? Våra pengar eller vår närvaro och kärlek?
Det är dags att ta ställning, minska det galna shoppandet och börja lägga krutet, energin och tiden på viktigare saker än konsumtion. Och kom ihåg Buy Nothing Day den 24 november!

Befriande utrensning

I helgen drabbades jag av rensningsmani. Garderoben blev första anhalt. Trots att det inte var mer än en månad sedan som jag hade rensat den inför en klädbytardag fanns det massor att ta av. Den här gången var jag hård i min bedömning. Även maken hängde på i min rensariver och tog tag i sin egen garderob. Tillsammans plockade vi ur fem kassar med kläder som går till bättre behövande och en stor sopsäck med diverse trasigt och fläckigt till tygåtervinning.
Efter klädrensningen gick vi vidare till prylar. Egentligen borde man bara kunna ta de kartonger som har stått i flera år utan att ha blivit öppnade och skicka iväg dem rakt av. Men det vågar man ju inte. Så man sätter sig där, öppnar kartonger och lådor, sorterar, minns, drömmer sig tillbaka och kan inte förmå sig att göra sig av med vissa saker. ”Det kan ju vara bra att ha. Den här hade vi ju när… Den här fick vi ju av…” Så en del grejor stoppades undan igen och kommer troligtvis ligga där utan att någon tittar på dem förrän nästa gång vi tänker rensa. Vi (jag) behöver jobba lite på den sentimentala biten.
Prylar stressar mig, framförallt elektronik. Alla sladdar man inte vet vad de hör till, gamla modem, USB-minnen som aldrig har använts… Här fanns inget utrymme för sentimentalitet, vi gick all-in och plockade bort allt som inte har något användningsområde idag. Det är så skönt att bli av med allt skräp! Det mesta vi gjorde oss av med är ju i och för sig inte skräp. Det är bara det att vi inte använder det längre. Jag gillar inte att slänga saker, men vet jag att mina prylar och kläder som jag inte längre använder kan göra nytta hos någon annan känns det genast mycket lättare. Till och med befriande.

Börjar pusselbitarna falla på plats?

Sedan ett par månader tillbaka har det varit pest och pina att gå till jobbet. Det har känts meningslöst och ostimulerande. Jag har gått ner mer och mer i tid, så mycket det bara går, för att tillbringa så lite tid som möjligt där. Söndagsångesten förvandlades till helgångest och mitt deppiga humör förstörde ledigheten för alla i min närmaste omgivning. Det kändes som att jag dog lite för varje timme jag var tvungen att vara på jobbet och att jag helt skulle ruttna bort om jag stannade. Nack- och ryggproblemen blev sämre, en ständig huvudvärk gjorde att jag inte klarade av träningen som brukar hålla kroppen i schack. Glädjen, lusten och kreativiteten var som bortblåst. Ingenting var längre roligt, tröttheten var total.

Jag gick ner till halvtid och satsade på journaliststudierna. Där någonstans började det vända. I studierna får jag utlopp för kreativitet och skapande, hjärnan får arbeta igen. Det blev mitt andningshål. Jag kom igång med promenader och träning igen, kroppen börjar må bättre. Med studierna väcktes en gammal dröm till liv; jag ska försörja mig på att skriva. Jag började söka nya jobb, allt som har med språk och skrivande att göra har jag sökt. Och plötsligt händer det! Det är ett litet steg, men i helt rätt riktning - jag har fått ett vikariat som informatör. Här kommer jag äntligen att få arbeta med något som är relaterat till min utbildning, jag kommer att få arbeta med textredigering, översättning och en del skrivande. Tänk så fort det kan gå. På bara någon timme kom lusten, orken och glädjen tillbaka.

Livet är roligt igen!

Uppföljning av Leva-så-billigt-det-bara-går

Vår leva-billigt månad gick över förväntan, den totala matkostnaden för vår familj stannade på strax under 1300 kronor för en månad. Och det gick ingen nöd på oss! Barnen fick vara med och bestämma mat (pannkakor är billigt!) och enligt dem så saknade inte heller de något i matväg. Alla var nöjda. Det var inte bara maten vi ville dra ner kostnaden på, det var egentligen allt; från resekostnader och nöjen till mat och presenter. Och vi lyckades riktigt, riktigt bra. När 24 september var här hade vi levt på en av våra månadslöner. Och då hade ändå halva lönen gått åt till material till växthusbygge. Vi fick såklart mersmak, och fortsatte en månad till. Med en bröllopsdag och en pizzakväll inkluderad fördubblade vi matkostnaden från föregående månad, men vi tycker fortfarande att det är helt ok. Vi hade lite räkningar att betala också vilket drog upp kostnaden en del, men fortfarande så klarade vi oss på en lön. Vi sparade alla kvitton för att se hur mycket och vad vi köper i matväg varje månad. Det var intressant att se att den allra största delen av vår matkostnad går till mjölkprodukter. Det betyder att vi behöver skaffa oss en ko...

I skrivande stund har grönsakerna fortfarande inte tagit slut, men variationen är betydligt mindre. Mörkret är här och orken tryter. Vi fortsätter att tänka på alla våra inköp, men får släppa lite på våra principer. Och så kör vi igång till våren ordentligt igen.

Förresten så har jag upptäckt vad lycka är. Lycka är när äldsta ungen ska på kalas och vill ge bort en hemodlad pumpa i present.