Jag har blivit min gammelfarmor

Ni vet den där märkliga tanten på andra sidan byn, den där som kallar russin för godis? Den där som ger bort hemgjorda saker i present, sparar på gammalt presentpapper för att återanvända det, gråter när hon upptäcker att plommonträdet håller på att gå mitt itu och ropar högt av glädje när hon hittar en gammal picknickkorg på loppis. Den tanten är jag. Vi har en liten rolig historia i vår familj som vi har fnissat åt i alla år. Den handlar om när min familj en gång hälsade på min morfarsmor och morfarsfar. När besöket började lida mot sitt slut plockade min morfarsmor fram en bunt med använda, urdiskade pajformar i folie och gav till min mor. Av artighet tog hon såklart emot gåvan och formarna fick följa med hem. Vad som sedan hände med dem är det nog ingen som riktigt minns. Troligtvis åkte de i soporna. Vi har alltid tyckt att den här historien har varit lite rolig. Vem vill ha gamla, använda folieformar? Men idag fnissar jag inte längre. Jag har blivit min gammelfarmor och jag är otroligt stolt över att det finns lite av henne kvar i mig. Och när jag tänker på de där russinpaketen som jag och min syster alltid fick istället för godis värmer det i hjärtat.

Jordad - enklare liv i kollapsens skugga

Efter att ha läst Kollaps - livet vid civilisationens slut av David Jonstad, drog jag mig länge för att läsa efterföljaren Jordad - enklare liv i kollapsens skugga av samme författare. Den förstnämnda av de två böckerna läste jag som kurslitteratur för drygt ett år sedan då jag gick en odlingskurs på Färnebo folkhögskola. Hade jag inte varit tvungen att läsa den hade jag heller inte läst ut den. Den var extremt ångestframkallande och känslan av hopplöshet tog tid att sudda ut. Som titlarna antyder handlar böckerna om klimathotet, hur vi har förstört vår värld, att oljan snart är slut och vad det kommer att innebära för oss. Det var alltså med stor tveksamhet jag öppnade Jordads pärmar. Det var först efter att en tidigare kurskamrat talat om att "men det är ju i den här boken vi får tillbaka hoppet" som jag vågade mig på den. Hen har delvis rätt; boken är absolut hoppfull, men det beror på vilka förväntningar man har. Sätter man sitt hopp till att olja säkert går att utvinna någonstans ifrån och att vi kommer att kunna fortsätta som vanligt, ja då är denna bok allt annat än hoppfull. Är man däremot beredd att ta till sig boken, att tänka om, att se ett nytt sätt att leva som en spännande möjlighet och ett äventyr - då är boken rena terapin. Jordad är spännande att läsa, vi får följa vår civilisation och industrialismen från födelse till dagens dödsdans. De sista kapitlen är mest intressanta; där beskrivs exempel på alternativa levnadssätt och hoppet kommer åter. Klart läsvärd!

Glada hönor och en lycklig odlare

Skyddsnivån för fågelinfluensan har sänkts från 2 till 1, vilket innebär att våra höns får komma ut i solen och möta våren. Hurra! Det har de (och vi) längtat efter.
Idag skördas även första spenaten till kvällens middag. Så tidigt har vi aldrig haft egenodlat grönt tidigare. Idag är livet på en grön pinne!

Bokashi del 2

Nu har första omgången av bokashi hällts ut ur kompostbehållaren och ner i en murarbalja. Jag fyllde på med gammal tomatjord och ställde i växtskåpet på baksidan av ladugården. Tur var det väl att jag inte hade tänkt förvara det i uterummet eller i direkt anslutning till huset. Lukten från denna bokashi var obeskrivlig; gammal sur spya är det närmaste jag kan komma en beskrivning. Jag måste ha misslyckats med något, men vet inte riktigt med vad. Tyvärr misstänker jag att även nästa omgång kommer att sprida samma obehagliga odör eftersom lakvattnet från denna stinker lika illa som den första bokashin. Positivt är iallafall att så fort man har fått på jord så luktar det inte längre, förhoppningsvis blir det näringsrik jord oavsett stank.
Tidigare har vi ju slängt alla våra kompostsopor i en plastpåse som sedan har fått åka ner i en tunna och därefter forslats vidare in till staden för att bli biogas. Jag har som bekant funderat länge på vad som är det bästa sättet att ta hand om våra egna sopor och beslöt mig för att prova bokashi. Jag vet ännu inte vad jag tycker om det eftersom jag inte har sett något resultat än. Oavsett så kommer jag ändå vilja komma ifrån kostnaden det innebär att köpa strö till bokashin. Ett alternativ är att snöa in ordentligt på den här formen av sophantering och därmed försöka sig på att göra sitt eget strö. Det känns inte superspännande, kanske är då en hembyggd varmkompost bättre trots allt? Fortsättning följer.

Hej härliga söndag!

Jag älskar tidiga helgmorgnar, speciellt söndagar som denna. Först upp, strax innan solen har gått upp, får jag ibland några minuter för mig själv innan storstök, lillbök och arga snickaren vaknar. Denna morgon exploderar himlen av färger; rosa, orange, lila och guld, himlen brinner. Vårfåglarna sjunger för full hals, avslappningen är total. Kanske har det med saken att göra att jag på jobbet äntligen har tagit beslutet att gå ner så mycket jag kan i tid. Nu kör jag på 75% och som det känns precis just nu blir det aldrig mera heltid. Livet är för kort för det. Och jag är alldeles för mycket lantis för att åka in till stan fem dagar i veckan. Likt Ferdinand trivs jag bättre här, där jag kan lukta på mina blommor.

Jag tjatar inte, jag odlar

Igår välkomnade jag våren genom att få ner försådd sallad, ruccola och spenat i den misslyckade varmbänken som blev en lyckad kallbänk. Jag satte även lite morötter, dill och bladkål för att få en tidig start på dem.



Det är fortfarande fruset i backen och idag hade jag tänkt plocka av löv och annat täckmaterial från odlingslanden för att hjälpa våren på traven lite. Vädergudarna tyckte annat och gav oss vinter och snö. Inspirerad av Björndahls eko tillbringas dagen istället med att så mer grönt och att plantera om tomater. Det extra ljuset som växtlamporna ger gör verkligen skillnad. Tidigare år har de små plantorna varit långa, taniga och svåra att hantera. I år är de knubbiga och fina.



Var ska jag då få plats med allt det gröna? Tidigare år har trappen successivt fyllts med plantor av olika slag. De få söderfönster vi har har belamrats med små krukor och förra året tror jag att jag gick lite över gränsen när jag slet bort insynsskyddet i badrumsfönstret för att jag behövde platsen. Snickarmaken har fått nog och i år jobbas det febrilt mot tiden, min rosa punschveranda börjar ta form. Förhoppningsvis är den klar innan plantorna har blivit alltför stora. Och bara så att ni vet; jag tjatar inte, jag odlar...

Leasa elbil eller köra slut på den bensinare vi har?

Idag lämnade jag återigen in vår gamla bil på reparation. Denna bil börjar kosta mycket pengar för att hållas rullande. Och nu står jag i valet och kvalet inför att byta bil eller köra slut på den vi har. Att köpa en ny bil är inget alternativ, vare sig den är helt ny eller begagnad, det är inget vi prioriterar just nu. Som nästa bil vill jag dessutom ha en eldriven och jag vill då vänta ett par år till med bilköp tills tekniken ytterligare har gått framåt. Ett alternativ skulle ju vara att leasa istället. Slår jag ut vad vår bil kostar idag, så skulle det bli billigare att leasa en elbil. Tyvärr går dessa (i vår prisklass) inte tillräckligt långt för att jag ska klara mig på en rent eldriven bil. Som pendlarbil skulle det fungera alldeles utmärkt, men för sommarens utflykter räcker inte laddningen till de sträckor vi kommer att vilja köra. Inte utan att ha planerat färdsträckan in i minsta detalj, eventuella avstickare lär det inte bli tal om. Planlösa utflykter och spontanitet är inget jag vill offra, men väntar jag ett par år behöver jag kanske inte det heller.
Jag funderar även på hur klimatsmart det verkligen är att byta bil, även om det skulle vara till en 100% eldriven. Borde jag inte bara köra slut på den jag redan har innan jag skaffar en ny? Visst kan jag sälja den till någon annan som kan köra den "tills döden skiljer dem åt" (för att citera min gode vän tekniknörden och tillika miljökämpen), men jag vet inte jag. Hen förutspår också att det snart kommer att hända mycket på elbilsfronten och att det kan vara en god idé att vänta in ett alternativ som passar oss bättre. Det lutar mot det senare. Till saken hör att jag verkligen gillar min gamla bil och att den täcker de behov vi har idag. Den kostar en hel del i reparationer, men är pålitlig och har alltid gått att starta. Det är en säker bil som rymmer mycket, jag kör allt från sopor och halmbalar till hönsfoder och hockeytrunkar i den. På minussidan ligger ju att det är just bensin den går på och att den kanske kostar mer än den smakar. En elbil å andra sidan skulle hjälpa mig i mitt mission att rädda världen - billigt och med ett fläckfritt samvete skulle jag kunna ta bilen varje dag till jobbet. Spontanitetsutflykter skulle dock få ge vika. Hursom, min gamla goding får bli kvar ett tag till. Men drömmen om Teslan lever!