Alltså allvarligt… På väg hem igår kväll läste jag en artikel i UNT, om att 349 Vattholmabor känner sig ”åsidosatta då vi vet att Uppsala Vatten inte har ordnat så att vi har tillräcklig vattenförsörjning”.
Vad menar de? Har de inte haft vatten att dricka, koka sin potatis i och borsta tänderna med? Jag har inte hört en enda person bosatt i Vattholma som inte haft vatten till sina grundläggande behov. Inte en enda. Men det räcker tydligen inte, de stackars människorna som skrivit under brevet till Uppsala Vattens ledning vill också ha tillåtelse att vattna sina gräsmattor, fylla sina pooler och tvätta sina bilar i det dricksvatten som ska räcka till så många fler än dessa 349 personer. Tydligen ”sticker det i ögonen” på dessa 349 stackare när de ”ser hur grönt och fint det är i stan”. WHAT??
Men vet ni, jag har en jättebra lösning på problemet: skaffa ett gäng regntunnor, ställ dem på lämpligt ställe, förslagsvis i anslutning till ett stuprör, skaffa en vattenkanna, fyll vattenkannan med regnvattnet och låt det strila över de växter eller gräsmatta som kan tänkas behöva det. De mår till och med bättre i regnvatten än vårt dricksvatten.
Själv kom jag hem till en uppgrävd gård, gick på dass i becksvart mörker, tvättade händerna genom att hälla vatten ur en dunk, vatten från samma dunk hälldes upp i ett glas för att jag skulle kunna borsta tänderna innan jag gick och la mig. Förhoppningsvis är det sista kvällen jag behöver göra det. Förhoppningsvis sista kvällen på fem månader. Vi har inte haft drickbart vatten i kranen sedan i slutet av april, vårt dricksvatten har vi fått hämta hos grannarna. Vi har duschat ute, hela sommaren – i ur och skur, vissa dagar i vatten så kallt att tvålen inte vill löddra på kroppen och att strävan efter rent hår också inneburit en schysst brain freeze. Under perioder har vi åkt fem mil för att tvätta våra kläder och disken har vi gått över med till grannarnas diskmaskin. Så ja, jag är provocerad.
När egna brunnar blir obrukbara, exempelvis på grund av flytsand i vattnet, går inte Uppsala Vatten in och löser problemet åt en, vilket de faktiskt gör när de stora, kommunala depåerna sinar. Vi får snällt ta pengar ur egen ficka, många tusenlappar blir det, och rodda allt själv. Sedan kan vi bara hoppas att vi får rent och fräscht vatten i vår nya brunn. Några garantier för detta finns inte, bara förhoppningar och chansningar. Om några timmar vet vi hur det gått, om den gamla brunnen påverkar den nya, eller om vi lyckats.
Så jag ber er, 349 åsidosatta Vattholmabor med extrema lyxproblem, att sluta gnälla, ta er i kragen och köp ett gäng vattentunnor. Bilen kan ni tvätta på en station, vilket är betydligt mycket mer miljövänligt än att göra det på er gårdsplan, och angående poolen… Ja, den kan ni nog fylla med annat vatten än dricksvatten. Gröna gräsmattor och svalkande dopp är inte en mänsklig rättighet.
Sen är det en helt annan fråga att landsbygden återigen åsidosätts till förmån för staden. Men det kan vi ta en annan gång.
onsdag 25 september 2019
lördag 3 augusti 2019
Äkta kanske inte alltid bäst
Björnbärsplantan som sattes för två år sedan har exploderat. Grenarna är tumtjocka och sträcker sig över snickarbodtaket. Skörden kommer, om alla bär hinner mogna, fylla frysen och räcka till långt in på vintern. Helt fantastiskt och rikedomen är enorm.
Men hur tänkte jag, fullt medveten om att det numera finns taggfria björnbär, när jag skulle ha just denna sort? Denna, med sylvassa taggar i tusentals. Den är svår att hantera vid uppbindning, svår att hantera vid skörd och svår att hantera vid ansning.
Jomen, äkta vara ska det ju såklart vara. Allt annat måste ju vara dåligt? Och äkta sorter ska ju vara taggiga och dessutom skitjobbiga. Det roliga är att när jag nu googlar tagglösa björnbär kan jag inte hitta några bevis på att de på något sätt skulle vara sämre (eller räknas till kategorin "oäkta"). Kanske är de bara förädlade, mer lätthanterliga, en bättre version av sina föregångare?
Jag tänkte likadant när jag köpte mina havtorn. Såklart det inte ska vara några moderniteter här, havtorn utan taggar går väl inte. Det var bättre förr. Vi kör den traditionella, äkta sorten. Med taggar.
Häromdagen lyckades yngste sonen cykla in i min äkta björnbärsplanta med de sylvassa, äkta taggarna och riva upp ansiktet. Det var ren tur att han inte skadade ögonen. Gissa vad jag väljer nästa gång...
Men hur tänkte jag, fullt medveten om att det numera finns taggfria björnbär, när jag skulle ha just denna sort? Denna, med sylvassa taggar i tusentals. Den är svår att hantera vid uppbindning, svår att hantera vid skörd och svår att hantera vid ansning.
Jomen, äkta vara ska det ju såklart vara. Allt annat måste ju vara dåligt? Och äkta sorter ska ju vara taggiga och dessutom skitjobbiga. Det roliga är att när jag nu googlar tagglösa björnbär kan jag inte hitta några bevis på att de på något sätt skulle vara sämre (eller räknas till kategorin "oäkta"). Kanske är de bara förädlade, mer lätthanterliga, en bättre version av sina föregångare?
Jag tänkte likadant när jag köpte mina havtorn. Såklart det inte ska vara några moderniteter här, havtorn utan taggar går väl inte. Det var bättre förr. Vi kör den traditionella, äkta sorten. Med taggar.
Häromdagen lyckades yngste sonen cykla in i min äkta björnbärsplanta med de sylvassa, äkta taggarna och riva upp ansiktet. Det var ren tur att han inte skadade ögonen. Gissa vad jag väljer nästa gång...
onsdag 29 maj 2019
När gamla vänner dör
Tiden stannar och det känns plötsligt tomt.
Det var många, många år sedan vi umgicks. Ett halvt liv har passerat.
Vi har skrattat tillsammans, vi har gråtit tillsammans.
Vi har sedan länge tappat all kontakt.
Men nu infinner sig tomheten, din dödsannons får mig ur balans.
Tankarna gräver sig tillbaka till tonårens förhoppningar, oro, lycka, sorg, osäkerhet och drömmar.
Dina björnkramar och dina avvisanden. Din värme och din kyla.
Det gör ont att du för evigt är borta – men minnena av dig kommer för alltid stanna kvar.
I ljust minne bevarad.
Det var många, många år sedan vi umgicks. Ett halvt liv har passerat.
Vi har skrattat tillsammans, vi har gråtit tillsammans.
Vi har sedan länge tappat all kontakt.
Men nu infinner sig tomheten, din dödsannons får mig ur balans.
Tankarna gräver sig tillbaka till tonårens förhoppningar, oro, lycka, sorg, osäkerhet och drömmar.
Dina björnkramar och dina avvisanden. Din värme och din kyla.
Det gör ont att du för evigt är borta – men minnena av dig kommer för alltid stanna kvar.
I ljust minne bevarad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)