Tiden stannar och det känns plötsligt tomt.
Det var många, många år sedan vi umgicks. Ett halvt liv har passerat.
Vi har skrattat tillsammans, vi har gråtit tillsammans.
Vi har sedan länge tappat all kontakt.
Men nu infinner sig tomheten, din dödsannons får mig ur balans.
Tankarna gräver sig tillbaka till tonårens förhoppningar, oro, lycka, sorg, osäkerhet och drömmar.
Dina björnkramar och dina avvisanden. Din värme och din kyla.
Det gör ont att du för evigt är borta – men minnena av dig kommer för alltid stanna kvar.
I ljust minne bevarad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar