Björnbärsplantan som sattes för två år sedan har exploderat. Grenarna är tumtjocka och sträcker sig över snickarbodtaket. Skörden kommer, om alla bär hinner mogna, fylla frysen och räcka till långt in på vintern. Helt fantastiskt och rikedomen är enorm.
Men hur tänkte jag, fullt medveten om att det numera finns taggfria björnbär, när jag skulle ha just denna sort? Denna, med sylvassa taggar i tusentals. Den är svår att hantera vid uppbindning, svår att hantera vid skörd och svår att hantera vid ansning.
Jomen, äkta vara ska det ju såklart vara. Allt annat måste ju vara dåligt? Och äkta sorter ska ju vara taggiga och dessutom skitjobbiga. Det roliga är att när jag nu googlar tagglösa björnbär kan jag inte hitta några bevis på att de på något sätt skulle vara sämre (eller räknas till kategorin "oäkta"). Kanske är de bara förädlade, mer lätthanterliga, en bättre version av sina föregångare?
Jag tänkte likadant när jag köpte mina havtorn. Såklart det inte ska vara några moderniteter här, havtorn utan taggar går väl inte. Det var bättre förr. Vi kör den traditionella, äkta sorten. Med taggar.
Häromdagen lyckades yngste sonen cykla in i min äkta björnbärsplanta med de sylvassa, äkta taggarna och riva upp ansiktet. Det var ren tur att han inte skadade ögonen. Gissa vad jag väljer nästa gång...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar