Hos Karin och Henrik hittar man under en stor del av året mjölken i skafferiet och sockret i kylskåpet. Anledningen är att kallskafferiet har byggts om och vintertid används som kylskåp. Kylskåpet får då agera skafferi.
Det började med att Henrik undrade varför man inte utnyttjar vårt kalla klimat för att kyla mat.
– Våra kylskåp står inomhus och drar en massa energi, bara decimeter från utomhuskylan.
Henrik sökte information om hur man bäst bygger ett klimatsmart kylskåp, men hittade mest fakta om hur man gjorde förr.
– Innan elen kom jobbade man mycket mer med årstidsväxlingarna i sättet att lagra kyla och värme med hjälp av jordkällare och kallskafferier, säger Karin.
Nyckeln till ett hållbart samhälle
För att bygga om ett kallskafferi behövs bara en liten datorfläkt och en termostat som håller temperaturen konstant. Den lilla fläkten sätts direkt på skafferiets ventil så suger den in kalluft utifrån. Här kombineras gamla, beprövade metoder med modern teknik, vilket Henrik menar är nyckeln till ett hållbart samhälle.
Rent ekonomiskt är vinsten bara några hundralappar per år. Men miljö- och energivinsten är desto större. Det ombyggda kallskafferiet har tio gånger lägre energiförbrukning än ett vanligt kylskåp, vilket motsvarar ett A med hela tretton plus!
Maten får inte bli dålig
Det gäller dock att ha stenkoll på utetemperaturen. Eftersom den kan skifta så mycket är det svårt att åka bort en vecka.
– Man kan be grannarna om hjälp med hönsen, men att flytta alla matvaror... säger Henrik.
Det viktigaste för Karin och Henrik är att inte maten förstörs. Behöver man slänga den är miljövinsten förlorad. Det är inte alltid så lätt att få ihop livspussel och miljötänk, ibland får matvarorna flytta tillbaka till den vanliga kylen även vintertid. Men de flesta vinterdagar snurrar fläkten i det fiffiga skafferiet - till många gästers förvirring och skratt när de öppnar kylskåpet och hittar vetemjölet där mjölken borde stå.
fredag 16 november 2018
Miljönörden tar tåget - trots allt
Ett kort tåg rullar in på Vattholma station. Humöret sjunker. Givetvis finns inga sittplatser. Vid ankomsten till Storvreta ber tågvärden oss gå så långt in som möjligt för att fler resenärer ska få plats. En yngre man fräser åt folk som står i vägen när han tränger sig in. Alla har till slut knökats på och vi rullar vidare. Problemet med överfulla tåg har funnits sedan det blev snorbilligt för Gävleborna att åka Upptåg. Långa tåg går tydligen sönder också, därför är detta kort.
Vi närmar oss slutstationen, men i höjd med Svartbäcken tar det stopp. Jag ber att få komma närmare dörren eftersom jag ska med pendeln; ska göra ett jobb i Rågsved.
Andra rör på sig oroligt.
– Ska man behöva åka en timme tidigare för att ha marginal? säger en kvinna uppgivet till sina tre bekanta.
Goda marginaler är mina ledord när jag har tider att passa, men just inte denna gång.
Högtalarna börjar spraka. Vi får information om att en lastbil har fastnat på spåren, men att det nu är grönt att fortsätta. Kanske hinner jag. Tåget rullar på. I ungefär 200 meter. Sen stannar vi återigen. Rösten i högtalaren beklagar trängseln och talar om att han vet egentligen ingenting om någonting. Vi står några få hundra meter från slutstationen. Och pendeln väntar inte. Jag borde tagit bilen. Fast det är ju klimatsmart att åka kollektivt. Det är synd att behöva välja mellan komfort och miljö.
Jag kan inte röra mig, så mycket folk överallt. Jag försöker byta position, men någon extra yta finns inte. Golvet är fullt av fötter i grova höstskor och ryggsäckar för tunga att bäras länge. Min försöker jag skjuta in under ett säte för att skapa lite mer utrymme. Jag undviker de klaustrofobiska tankarna så gott det går, men det börjar bli varmt. Vi står som packade sillar och ångesten kommer krypande. Kan de inte bara öppna dörrarna och släppa av oss här?! Tonåringarna jag trängs med är i alla fall glada. Som det ser ut nu missar de halva mattelektionen.
– Det är bara bönder som drabbas, säger en av dem.
– Men vi då? säger en annan, men kommer på sig själv. Ja, vi bor ju i och för sig i Storvreta...
Rygg och fötter värker. Benen darrar. Mannen framför mig svettas i sin vinröda dunjacka. Själv tar jag av mig sjalen i merinoull, samtidigt som jag skänker en tacksam tanke åt att jag lämnade vinterjackan hemma.
Nästa gång tar tonåringarna bussen istället. De vuxna tycker det är synd att behöva ta bilen. Tåget är ju så smidigt – egentligen.
Stressen och värmen gör mig svimfärdig. Man kommer inte försent till en intervju, framförallt inte till en som man själv ska göra. Jag behöver dricka, men vill inte ta upp vattnet ur väskan. Jag är redan kissnödig och kommer inte fram till toaletterna. Vem vet hur länge vi blir kvar här? Jag har nu har missat två pendelavgångar.
Plötsligt hörs rösten i högtalaren igen, samtidigt som tåget börjar rulla. Jag hör inte vad som sägs eftersom tonåringarna reagerar med ett exalterat tjattrande. När vi äntligen får kliva av har jag tjugo minuter till godo inför nästa SL-tåg. Resan som normalt tar tolv minuter har sträckt ut sig till en timme. Det är skönt att få luft. Hade jag tagit bilen skulle jag enligt Eniro nästan vara framme hos intervjupersonen vid det här laget. Men jag gillar inte att köra där jag inte hittar. Och det är ju klimatsmart, att färdas på detta vis.
Resten av resan går skapligt. Jag är jäkligt nervös och det är skitjobbigt att vara så sen till en främmande person som avsatt tid för mig i ett troligtvis redan späckat schema. Några stationer från Stuvsta ringer jag och talar om att jag blir sen, och frågar om det kanske är bättre att jag dröjer ytterligare någon timme så hon får äta lunch i fred. Hon svarar med ett vänligt erbjudande om mat till mig också, hon har så det räcker åt oss båda.
Några timmar senare är intervjun avklarad och jag känner mig överväldigad, lättad och laddad för hemresan. Nu har jag inga tider att passa och med luft i kalendern kommer luft i lungorna. Tankarna på bilen är borta sedan länge. Men jag är en av miljönördarna. Jag kommer att fortsätta åka kollektivt, trots allt strul och tiden jag förlorar. Det är inte jag som behöver frälsas. Frågan är inte huruvida miljönördarna är trogna kollektivtrafiken – vi finns kvar. Men hur är det med de andra? De behöver sittplatser och tidtabeller som inte kraschar, helst innan de ger upp.
Vi närmar oss slutstationen, men i höjd med Svartbäcken tar det stopp. Jag ber att få komma närmare dörren eftersom jag ska med pendeln; ska göra ett jobb i Rågsved.
Andra rör på sig oroligt.
– Ska man behöva åka en timme tidigare för att ha marginal? säger en kvinna uppgivet till sina tre bekanta.
Goda marginaler är mina ledord när jag har tider att passa, men just inte denna gång.
Högtalarna börjar spraka. Vi får information om att en lastbil har fastnat på spåren, men att det nu är grönt att fortsätta. Kanske hinner jag. Tåget rullar på. I ungefär 200 meter. Sen stannar vi återigen. Rösten i högtalaren beklagar trängseln och talar om att han vet egentligen ingenting om någonting. Vi står några få hundra meter från slutstationen. Och pendeln väntar inte. Jag borde tagit bilen. Fast det är ju klimatsmart att åka kollektivt. Det är synd att behöva välja mellan komfort och miljö.
Jag kan inte röra mig, så mycket folk överallt. Jag försöker byta position, men någon extra yta finns inte. Golvet är fullt av fötter i grova höstskor och ryggsäckar för tunga att bäras länge. Min försöker jag skjuta in under ett säte för att skapa lite mer utrymme. Jag undviker de klaustrofobiska tankarna så gott det går, men det börjar bli varmt. Vi står som packade sillar och ångesten kommer krypande. Kan de inte bara öppna dörrarna och släppa av oss här?! Tonåringarna jag trängs med är i alla fall glada. Som det ser ut nu missar de halva mattelektionen.
– Det är bara bönder som drabbas, säger en av dem.
– Men vi då? säger en annan, men kommer på sig själv. Ja, vi bor ju i och för sig i Storvreta...
Rygg och fötter värker. Benen darrar. Mannen framför mig svettas i sin vinröda dunjacka. Själv tar jag av mig sjalen i merinoull, samtidigt som jag skänker en tacksam tanke åt att jag lämnade vinterjackan hemma.
Nästa gång tar tonåringarna bussen istället. De vuxna tycker det är synd att behöva ta bilen. Tåget är ju så smidigt – egentligen.
Stressen och värmen gör mig svimfärdig. Man kommer inte försent till en intervju, framförallt inte till en som man själv ska göra. Jag behöver dricka, men vill inte ta upp vattnet ur väskan. Jag är redan kissnödig och kommer inte fram till toaletterna. Vem vet hur länge vi blir kvar här? Jag har nu har missat två pendelavgångar.
Plötsligt hörs rösten i högtalaren igen, samtidigt som tåget börjar rulla. Jag hör inte vad som sägs eftersom tonåringarna reagerar med ett exalterat tjattrande. När vi äntligen får kliva av har jag tjugo minuter till godo inför nästa SL-tåg. Resan som normalt tar tolv minuter har sträckt ut sig till en timme. Det är skönt att få luft. Hade jag tagit bilen skulle jag enligt Eniro nästan vara framme hos intervjupersonen vid det här laget. Men jag gillar inte att köra där jag inte hittar. Och det är ju klimatsmart, att färdas på detta vis.
Resten av resan går skapligt. Jag är jäkligt nervös och det är skitjobbigt att vara så sen till en främmande person som avsatt tid för mig i ett troligtvis redan späckat schema. Några stationer från Stuvsta ringer jag och talar om att jag blir sen, och frågar om det kanske är bättre att jag dröjer ytterligare någon timme så hon får äta lunch i fred. Hon svarar med ett vänligt erbjudande om mat till mig också, hon har så det räcker åt oss båda.
Några timmar senare är intervjun avklarad och jag känner mig överväldigad, lättad och laddad för hemresan. Nu har jag inga tider att passa och med luft i kalendern kommer luft i lungorna. Tankarna på bilen är borta sedan länge. Men jag är en av miljönördarna. Jag kommer att fortsätta åka kollektivt, trots allt strul och tiden jag förlorar. Det är inte jag som behöver frälsas. Frågan är inte huruvida miljönördarna är trogna kollektivtrafiken – vi finns kvar. Men hur är det med de andra? De behöver sittplatser och tidtabeller som inte kraschar, helst innan de ger upp.
fredag 12 oktober 2018
Ett naturligt ekosystem i trädgården - publicerat i UNT bostadsguiden 12 oktober 2018
Elin Boström hade länge varit intresserad av ätbara perenner, men saknade litteratur inriktad på svenska förhållanden. Plötsligt öppnade möjligheterna upp sig och idag står hon med både odlingsbok och en egen skogsträdgård.
Jag står hemma hos Elin Boström på den lilla gården Bobrunna i Tensta, ett par mil norr om Uppsala, och ser ut över de tvåhundra kvadratmetrarna plöjd, harvad och gödslad mark. Det är dags att anlägga en skogsträdgård. Till sin hjälp har Elin Boström författarna Annevi Sjöberg och Philipp Weiss. De kom i våras ut med boken ”Skogsträdgården – odla ätbart överallt”.
Boken finansierades genom det webbaserade insamlingssystemet kickstarter, där olika objekt säljs ut i förväg. För 300 kronor skulle en signerad bok skickas hem, men Elin Boström nappade istället på det dyraste och mest exklusiva föremålet som var en skogsträdgård. Den skulle författarna själva komma och anlägga.
– Det var mitt dyraste impulsköp hittills. Men för 12 000 kronor får jag växter för ett värde av halva summan och dessutom Annevi och Philipps kunskap, säger Elin Boström.
Annevi Sjöberg är miljövetare och miljöingenjör och Philipp Weiss är civilingenjör och diplomerad permakulturdesigner. Båda bor i Stjärnsund i södra Dalarna och håller kurser i bland annat skogsträdgårdsodling. År 2016 släpptes deras första bok ”Fleråriga grönsaker: upptäck, odla, njut”. Den nya boken handlar om det mer övergripande odlingssystemet för skogsträdgårdar, vilket härmar naturliga ekosystem, och där nyckelordet är biologisk mångfald.
I skogsträdgården sätts ätliga träd och buskar. Allt från björnbär och krusbär till lite ovanligare minikiwi och pimpernöt har placerats ut på ungefär hälften av den iordningställda ytan. Elin Boström planerar att utöka skogsträdgården vartefter.
Det blåser mycket på den här platsen och det är viktigt med placeringen. Havtornen vill ha fullt solljus. Likaså björnbäret som även är väldigt vindtåligt. Därför ska det få klättra på det höga rådjursstängslet som omgärdar odlingen, för att så småningom bilda ett vindskydd åt känsligare växter som exempelvis stor rosenkvitten.
Eftersom det tar ett par år för de vedartade växterna att etablera sig väntar man lika länge med att plantera örtskiktet. Tillsammans med ett tjugotal träd och buskar ingår ett startpaket med örtartade moderplantor.
– Elin får sätta örtskiktet i pallkragar så länge, säger Annevi Sjöberg. Då lär hon känna växterna, hur de växer och vilka hon tycker om. Sedan kan hon föröka dem.
Hasse Kangasharju och Jenny Kangas från Järlåsa hade också velat köpa skogsträdgården.
– Den försvann på en gång. Vi fick köpa en konsultation istället. Och så fick vi komma hit och lära oss det praktiska här hos Elin, säger Jenny Kangas.
Hasse Kangasharju lägger till att Annevi Sjöberg och Philipp Weiss nyligen varit hem till dem och att de då fick en odlingsplan för sin blivande skogsträdgård.
Elin Boström gillar tanken på ett odlingssystem som så småningom ska kunna sköta sig självt.
– Jag är förförd av en arbetsfri odling, säger hon. Jag är lite lat av mig. Med perenna växter behöver jag inte hålla koll på jordtemperatur och nattfrost. Perennerna kommer dessutom år efter år, blir det ingen skörd ett år så blir det förhoppningsvis året därefter.
Annevi Sjöbergs och Philipp Weiss bästa tips till den som vill anlägga en egen skogsträdgård
1. Börja smått. Sätt inte fler träd och buskar än du klarar av och orkar ta hand om.
2. Tänk igenom etableringen ordentligt. Vattna och täck noggrant, satsa på nätkorgar om det finns risk för sork och se till att skapa ett bra mikroklimat för växterna.
3. Åk runt till andra som har anlagt skogsträdgårdar och se hur de har gjort. Ta också hjälp av växternas naturliga miljö, mycket inspiration går att hitta i vanliga skogsbryn.
Kickstarter
Kickstarter är ett webbaserat finansieringsverktyg som används för att samla ihop pengar till olika projekt. Tanken med insamlingssystemet är att initiativtagaren ska få en trygg ekonomisk utgångspunkt. Vem som helst kan köpa in sig på en idé man tror på eller vill stötta. Betalning sker först när insamlingen har nått ett förbestämt mål, vilket också är garantin för att projektet blir av. Systemet kallas även för crowdfunding, gräsrotsfinansiering, folkfinansiering och massfinansiering.
Jag står hemma hos Elin Boström på den lilla gården Bobrunna i Tensta, ett par mil norr om Uppsala, och ser ut över de tvåhundra kvadratmetrarna plöjd, harvad och gödslad mark. Det är dags att anlägga en skogsträdgård. Till sin hjälp har Elin Boström författarna Annevi Sjöberg och Philipp Weiss. De kom i våras ut med boken ”Skogsträdgården – odla ätbart överallt”.
Boken finansierades genom det webbaserade insamlingssystemet kickstarter, där olika objekt säljs ut i förväg. För 300 kronor skulle en signerad bok skickas hem, men Elin Boström nappade istället på det dyraste och mest exklusiva föremålet som var en skogsträdgård. Den skulle författarna själva komma och anlägga.
– Det var mitt dyraste impulsköp hittills. Men för 12 000 kronor får jag växter för ett värde av halva summan och dessutom Annevi och Philipps kunskap, säger Elin Boström.
Annevi Sjöberg är miljövetare och miljöingenjör och Philipp Weiss är civilingenjör och diplomerad permakulturdesigner. Båda bor i Stjärnsund i södra Dalarna och håller kurser i bland annat skogsträdgårdsodling. År 2016 släpptes deras första bok ”Fleråriga grönsaker: upptäck, odla, njut”. Den nya boken handlar om det mer övergripande odlingssystemet för skogsträdgårdar, vilket härmar naturliga ekosystem, och där nyckelordet är biologisk mångfald.
I skogsträdgården sätts ätliga träd och buskar. Allt från björnbär och krusbär till lite ovanligare minikiwi och pimpernöt har placerats ut på ungefär hälften av den iordningställda ytan. Elin Boström planerar att utöka skogsträdgården vartefter.
Det blåser mycket på den här platsen och det är viktigt med placeringen. Havtornen vill ha fullt solljus. Likaså björnbäret som även är väldigt vindtåligt. Därför ska det få klättra på det höga rådjursstängslet som omgärdar odlingen, för att så småningom bilda ett vindskydd åt känsligare växter som exempelvis stor rosenkvitten.
Eftersom det tar ett par år för de vedartade växterna att etablera sig väntar man lika länge med att plantera örtskiktet. Tillsammans med ett tjugotal träd och buskar ingår ett startpaket med örtartade moderplantor.
– Elin får sätta örtskiktet i pallkragar så länge, säger Annevi Sjöberg. Då lär hon känna växterna, hur de växer och vilka hon tycker om. Sedan kan hon föröka dem.
Hasse Kangasharju och Jenny Kangas från Järlåsa hade också velat köpa skogsträdgården.
– Den försvann på en gång. Vi fick köpa en konsultation istället. Och så fick vi komma hit och lära oss det praktiska här hos Elin, säger Jenny Kangas.
Hasse Kangasharju lägger till att Annevi Sjöberg och Philipp Weiss nyligen varit hem till dem och att de då fick en odlingsplan för sin blivande skogsträdgård.
Elin Boström gillar tanken på ett odlingssystem som så småningom ska kunna sköta sig självt.
– Jag är förförd av en arbetsfri odling, säger hon. Jag är lite lat av mig. Med perenna växter behöver jag inte hålla koll på jordtemperatur och nattfrost. Perennerna kommer dessutom år efter år, blir det ingen skörd ett år så blir det förhoppningsvis året därefter.
Annevi Sjöbergs och Philipp Weiss bästa tips till den som vill anlägga en egen skogsträdgård
1. Börja smått. Sätt inte fler träd och buskar än du klarar av och orkar ta hand om.
2. Tänk igenom etableringen ordentligt. Vattna och täck noggrant, satsa på nätkorgar om det finns risk för sork och se till att skapa ett bra mikroklimat för växterna.
3. Åk runt till andra som har anlagt skogsträdgårdar och se hur de har gjort. Ta också hjälp av växternas naturliga miljö, mycket inspiration går att hitta i vanliga skogsbryn.
Kickstarter
Kickstarter är ett webbaserat finansieringsverktyg som används för att samla ihop pengar till olika projekt. Tanken med insamlingssystemet är att initiativtagaren ska få en trygg ekonomisk utgångspunkt. Vem som helst kan köpa in sig på en idé man tror på eller vill stötta. Betalning sker först när insamlingen har nått ett förbestämt mål, vilket också är garantin för att projektet blir av. Systemet kallas även för crowdfunding, gräsrotsfinansiering, folkfinansiering och massfinansiering.
Energispara smart och förena nytta med nöje - publicerat i Land 9 augusti 2018
Henrik och Karin sparar energi främst för att minska belastningen på miljön. Det har med tiden blivit en kul grej, ett projekt som aldrig tar slut. Men det är viktigt att inte tumma på levnadsstandarden – något som är högst individuellt.
Energimyndigheten rekommenderar att sänka inomhustemperaturen för att spara energi. Karin och Henrik går steget längre och får mys framför brasan på köpet.
Vintertid har de 18-gradig elvärme på timer i sovrummet. Övriga rum eldar de i när de befinner sig där. Genom hårt arbete har Karin och Henrik sänkt sin elförbrukning från genomsnittliga 25 000 kwh per år till ynka 2 700. Det känns bra för både plånbok och miljö. Karin tycker att man ska börja med de viktigaste sakerna, till exempel att byta ut energitjuvar.
– Det är viktigare att byta ut varmvattenberedaren från 1955 än att dra ur mobilladdaren. Och köper man begagnade vitvaror kan man spara tusenlappar och ändå få nästan nytt.
Karin och Henrik har ingen TV. Det sparar inte många watt, men däremot tid. Tid de kan lägga på nya miljösatsningar eller brädspel med familj och vänner. Båda tycker att det är viktigt att upprätthålla levnadsstandarden, men att göra det miljövänligt. Gärna med hjälp av tekniken.
– Ska du lägga om taket? Lägg solcellstak! säger Henrik.
De poängterar att var och en måste se till sina egna möjligheter och behov.
– Alla kan inte tilläggsisolera taket men det är lätt och billigt att sätta tätningslister i fönstren. Är det svårt att sänka elförbrukningen kan man kanske istället byta till miljömärkt el. Och om jägaren sparar sitt älgkött i en gammal energislukande frysbox är det bättre för miljön än att hen köper nötkött i affären, säger Karin.
Karin och Henrik försöker att ha en helhetssyn och tänka utanför boxen. Henrik roas av sin gratisapp för energibesparing, Karin lever gärna utan hårtork och torktumlare. Och båda tycker de att frukost på en fäll framför brasan funkar mer än bra – om än resten av huset är lite kallt.
Energimyndigheten rekommenderar att sänka inomhustemperaturen för att spara energi. Karin och Henrik går steget längre och får mys framför brasan på köpet.
Vintertid har de 18-gradig elvärme på timer i sovrummet. Övriga rum eldar de i när de befinner sig där. Genom hårt arbete har Karin och Henrik sänkt sin elförbrukning från genomsnittliga 25 000 kwh per år till ynka 2 700. Det känns bra för både plånbok och miljö. Karin tycker att man ska börja med de viktigaste sakerna, till exempel att byta ut energitjuvar.
– Det är viktigare att byta ut varmvattenberedaren från 1955 än att dra ur mobilladdaren. Och köper man begagnade vitvaror kan man spara tusenlappar och ändå få nästan nytt.
Karin och Henrik har ingen TV. Det sparar inte många watt, men däremot tid. Tid de kan lägga på nya miljösatsningar eller brädspel med familj och vänner. Båda tycker att det är viktigt att upprätthålla levnadsstandarden, men att göra det miljövänligt. Gärna med hjälp av tekniken.
– Ska du lägga om taket? Lägg solcellstak! säger Henrik.
De poängterar att var och en måste se till sina egna möjligheter och behov.
– Alla kan inte tilläggsisolera taket men det är lätt och billigt att sätta tätningslister i fönstren. Är det svårt att sänka elförbrukningen kan man kanske istället byta till miljömärkt el. Och om jägaren sparar sitt älgkött i en gammal energislukande frysbox är det bättre för miljön än att hen köper nötkött i affären, säger Karin.
Karin och Henrik försöker att ha en helhetssyn och tänka utanför boxen. Henrik roas av sin gratisapp för energibesparing, Karin lever gärna utan hårtork och torktumlare. Och båda tycker de att frukost på en fäll framför brasan funkar mer än bra – om än resten av huset är lite kallt.
Den miljövänliga toaletten - publicerad i Land 17 augusti 2018
Alternativa toalettlösningar förknippar man ofta med fritidshus. Under semestern sitts det gärna på dass, i vardagen är det bekvämt med vattentoalett. Karin och Henrik har dock en separett som åretruntlösning och ger den en sjua i snittbetyg.
TEXT EMELIE HÖGBERG
1920 introducerades vattentoaletten i Sverige. Till en början spolades fekalier och urin ut i floder och vattendrag med allvarliga miljökonsekvenser som följd. Idag finns bättre reningsverk och slammet tas tillvara på bland annat i jordbruket. Men många anser fortfarande att torrdasset är den miljövänligaste lösningen.
- Det går åt ungefär 5 liter dricksvatten per spolning i en vattentoalett. Helt galet, säger Karin.
Modern variant av ett torrdass
Karin och Henriks toalett separerar urinen från fekalierna som leds till en stor enkubikstank. Tanken är isolerad så att inte urinet ska frysa på vintern. På våren sprids kisset ut på den närliggande ängen.
– Gör man det innan det regnar slipper man att det luktar urin på tomten i flera dagar, säger Henrik.
Det är inte bara den egna gården och dess odlingar som får nytta av näringsämnena. Kompisar kommer och hämtar urin till sina stadsodlingar också.
Svårare att städa
Henrik poängterar att man måste vara noga med hygienen. Fekaliehinken töms en gång i veckan i en större kompostbehållare. Behållaren har ännu inte hunnit bli full under de år de har bott här, men sedan kommer de komposterade fekalierna att spridas runt bärbuskar och fruktträd.
För att få kompostera fekalierna måste man ha tillstånd från miljöförvaltningen, men det brukar vara lätt att få eftersom kommunen uppmuntrar lösningen. Reglerna kan dock skilja från kommun till kommun, hör med din egen kommun vad som gäller.
– Vår toalett är bra för miljön och vi kan använda resurserna till odlingarna, säger Karin.
Något missöde och lite krångel till trots är de överlag nöjda med sin separett.
TEXT EMELIE HÖGBERG
1920 introducerades vattentoaletten i Sverige. Till en början spolades fekalier och urin ut i floder och vattendrag med allvarliga miljökonsekvenser som följd. Idag finns bättre reningsverk och slammet tas tillvara på bland annat i jordbruket. Men många anser fortfarande att torrdasset är den miljövänligaste lösningen.
- Det går åt ungefär 5 liter dricksvatten per spolning i en vattentoalett. Helt galet, säger Karin.
Modern variant av ett torrdass
Karin och Henriks toalett separerar urinen från fekalierna som leds till en stor enkubikstank. Tanken är isolerad så att inte urinet ska frysa på vintern. På våren sprids kisset ut på den närliggande ängen.
– Gör man det innan det regnar slipper man att det luktar urin på tomten i flera dagar, säger Henrik.
Det är inte bara den egna gården och dess odlingar som får nytta av näringsämnena. Kompisar kommer och hämtar urin till sina stadsodlingar också.
Svårare att städa
Henrik poängterar att man måste vara noga med hygienen. Fekaliehinken töms en gång i veckan i en större kompostbehållare. Behållaren har ännu inte hunnit bli full under de år de har bott här, men sedan kommer de komposterade fekalierna att spridas runt bärbuskar och fruktträd.
För att få kompostera fekalierna måste man ha tillstånd från miljöförvaltningen, men det brukar vara lätt att få eftersom kommunen uppmuntrar lösningen. Reglerna kan dock skilja från kommun till kommun, hör med din egen kommun vad som gäller.
– Vår toalett är bra för miljön och vi kan använda resurserna till odlingarna, säger Karin.
Något missöde och lite krångel till trots är de överlag nöjda med sin separett.
tisdag 31 juli 2018
Fixa solenergi med begagnade solceller - publicerat i Land 30 juli 2018
Karin och Henrik producerar lika mycket energi som de gör av med. De 12 solcellerna köpte de begagnade och arbetet har de till största delen gjort själva. Här är deras bästa tips på hur du enkelt fixar solenergi.
Ställ dig i kön för solcellsbidrag
Kötiden för solcellsbidrag kan sträcka sig från två månader till ett par år. Ställ dig därför i kön redan innan du börjar investera.
Var inte rädd för begagnat
Solceller håller i minst 25 år och tappar ytterst lite effekt varje år. En solcellsanläggning handlar om enkel teknik som inte går sönder.
Gör det enkelt för dig
Om du inte har någon byggställning eller är höjdrädd – sätt solpanelerna på marken istället för på ett tak.
Använd solplaneringsappar
Solplaneringsappar räknar ut var den bästa platsen ligger för din anläggning för att du ska få så stor nytta som möjligt av den under hela året.
Gör det mesta av jobbet själv
En solcellsanläggning är oerhört enkel att bygga. Det räcker med att kunna använda tumstock och skruvdragare. När solpanelerna monteras på en ställning på marken är det viktigt att de förankras ordentligt så att de inte förvandlas till ett vindfång. Grävning och eldragningar kan man lätt göra själv.
Ta hjälp av certifierad elektriker
En certifierad elektriker behövs för att koppla in anläggningen. Elektrikern är också behjälplig med var man bör placera omvandlaren och sköter det nödvändiga pappersarbetet. Be din elektriker att sätta solcellsinstallationen på den elfas där du har mest förbrukning, exempelvis på varmvattenberedaren.
Låt din elleverantör ta hand om elcertifikaten
Elcertifikaten innebär att du som producent av förnybar energi får några få öre i bonus per kilowattimme som du producerar. Pappersarbetet för detta är krångligt – låt elleverantören ta hand om detta. Ofta får du en liten ersättning från dem istället.
Köp inte en större anläggning än du behöver
Producerar du mer energi än du gör av med totalt under ett år får du inget skatteavdrag. Det är alltså än så länge onödigt att producera mer energi än du behöver.
Ställ dig i kön för solcellsbidrag
Kötiden för solcellsbidrag kan sträcka sig från två månader till ett par år. Ställ dig därför i kön redan innan du börjar investera.
Var inte rädd för begagnat
Solceller håller i minst 25 år och tappar ytterst lite effekt varje år. En solcellsanläggning handlar om enkel teknik som inte går sönder.
Gör det enkelt för dig
Om du inte har någon byggställning eller är höjdrädd – sätt solpanelerna på marken istället för på ett tak.
Använd solplaneringsappar
Solplaneringsappar räknar ut var den bästa platsen ligger för din anläggning för att du ska få så stor nytta som möjligt av den under hela året.
Gör det mesta av jobbet själv
En solcellsanläggning är oerhört enkel att bygga. Det räcker med att kunna använda tumstock och skruvdragare. När solpanelerna monteras på en ställning på marken är det viktigt att de förankras ordentligt så att de inte förvandlas till ett vindfång. Grävning och eldragningar kan man lätt göra själv.
Ta hjälp av certifierad elektriker
En certifierad elektriker behövs för att koppla in anläggningen. Elektrikern är också behjälplig med var man bör placera omvandlaren och sköter det nödvändiga pappersarbetet. Be din elektriker att sätta solcellsinstallationen på den elfas där du har mest förbrukning, exempelvis på varmvattenberedaren.
Låt din elleverantör ta hand om elcertifikaten
Elcertifikaten innebär att du som producent av förnybar energi får några få öre i bonus per kilowattimme som du producerar. Pappersarbetet för detta är krångligt – låt elleverantören ta hand om detta. Ofta får du en liten ersättning från dem istället.
Köp inte en större anläggning än du behöver
Producerar du mer energi än du gör av med totalt under ett år får du inget skatteavdrag. Det är alltså än så länge onödigt att producera mer energi än du behöver.
De byggde altan för tusen kronor - publicerat i Land 24 juli 2018
Karin och Henrik ville ha en altan för sommarens umgänge. Istället för att låta en hantverkare bygga den gjorde de det själva på två dagar med återvunna lastpallar. Tricket var att sänka ambitionsnivån och att bygga en enkel grund. Kostnaden slutade på en tiondel av normalpriset.
Hoppa över den svåra grunden
När vinterns tjäle hade släppt började Karin och Henrik konstruera sommarens nya uteplats. Först grävdes en liten bit jord bort för att få ett jämnt underlag att lägga markstenar på. På markstenarna lades lastpallar som de hade fått gratis. Jämfört med att gjuta en grund med plintar sparade denna konstruktion mycket arbetstid och pengar. Återvunna delar gör också bygget mer miljövänligt.
Materialval
Med hjälp av youtube, vattenpass och en skruvdragare skapade de ett miljövänligt sällskapsrum utomhus. Men det tryckimpregnerade altangolvet var ett dilemma.
– Tryckimpregnerat är inte bra ur miljösynpunkt, men det är det inte att behöva byta ut virket ofta heller. Vi valde det som skulle hålla längst, säger Henrik.
Brädorna visade sig vara precis så långa som krävdes för att täcka lastpallarna. De slapp kapningen och kunde skruva fast brädorna direkt.
– Det var rent flyt att virket passade så bra med lastpallarna, säger Henrik.
Sänk ambitionsnivån
Karin och Henrik är nöjda med sin altan. Den har klarat en vinter och ser fortfarande bra ut.
– Sjuttio procent bra räcker för att bli hundra procent nöjd. Vi har verkligen nytta av altanen och har använt den många vår- och sommardagar, säger Henrik. Trappen var slarvigt gjord, men fyller sin funktion. Den lagar vi när det behövs.
Alla kan bygga
Henrik menar att alla kan bygga en enklare konstruktion. Han syftar på att det var Karin som gjorde den absolut största delen av jobbet utan att ha någon snickarerfarenhet sedan tidigare. Kanske håller den några år färre än ett proffsbygge, men det hade tagit längre tid och kostat mer. Nu betalade de totalt tusen kronor för skruv, virke och markstenar.
Hoppa över den svåra grunden
När vinterns tjäle hade släppt började Karin och Henrik konstruera sommarens nya uteplats. Först grävdes en liten bit jord bort för att få ett jämnt underlag att lägga markstenar på. På markstenarna lades lastpallar som de hade fått gratis. Jämfört med att gjuta en grund med plintar sparade denna konstruktion mycket arbetstid och pengar. Återvunna delar gör också bygget mer miljövänligt.
Materialval
Med hjälp av youtube, vattenpass och en skruvdragare skapade de ett miljövänligt sällskapsrum utomhus. Men det tryckimpregnerade altangolvet var ett dilemma.
– Tryckimpregnerat är inte bra ur miljösynpunkt, men det är det inte att behöva byta ut virket ofta heller. Vi valde det som skulle hålla längst, säger Henrik.
Brädorna visade sig vara precis så långa som krävdes för att täcka lastpallarna. De slapp kapningen och kunde skruva fast brädorna direkt.
– Det var rent flyt att virket passade så bra med lastpallarna, säger Henrik.
Sänk ambitionsnivån
Karin och Henrik är nöjda med sin altan. Den har klarat en vinter och ser fortfarande bra ut.
– Sjuttio procent bra räcker för att bli hundra procent nöjd. Vi har verkligen nytta av altanen och har använt den många vår- och sommardagar, säger Henrik. Trappen var slarvigt gjord, men fyller sin funktion. Den lagar vi när det behövs.
Alla kan bygga
Henrik menar att alla kan bygga en enklare konstruktion. Han syftar på att det var Karin som gjorde den absolut största delen av jobbet utan att ha någon snickarerfarenhet sedan tidigare. Kanske håller den några år färre än ett proffsbygge, men det hade tagit längre tid och kostat mer. Nu betalade de totalt tusen kronor för skruv, virke och markstenar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)