Ett kort tåg rullar in på Vattholma station. Humöret sjunker. Givetvis finns inga sittplatser. Vid ankomsten till Storvreta ber tågvärden oss gå så långt in som möjligt för att fler resenärer ska få plats. En yngre man fräser åt folk som står i vägen när han tränger sig in. Alla har till slut knökats på och vi rullar vidare. Problemet med överfulla tåg har funnits sedan det blev snorbilligt för Gävleborna att åka Upptåg. Långa tåg går tydligen sönder också, därför är detta kort.
Vi närmar oss slutstationen, men i höjd med Svartbäcken tar det stopp. Jag ber att få komma närmare dörren eftersom jag ska med pendeln; ska göra ett jobb i Rågsved.
Andra rör på sig oroligt.
– Ska man behöva åka en timme tidigare för att ha marginal? säger en kvinna uppgivet till sina tre bekanta.
Goda marginaler är mina ledord när jag har tider att passa, men just inte denna gång.
Högtalarna börjar spraka. Vi får information om att en lastbil har fastnat på spåren, men att det nu är grönt att fortsätta. Kanske hinner jag. Tåget rullar på. I ungefär 200 meter. Sen stannar vi återigen. Rösten i högtalaren beklagar trängseln och talar om att han vet egentligen ingenting om någonting. Vi står några få hundra meter från slutstationen. Och pendeln väntar inte. Jag borde tagit bilen. Fast det är ju klimatsmart att åka kollektivt. Det är synd att behöva välja mellan komfort och miljö.
Jag kan inte röra mig, så mycket folk överallt. Jag försöker byta position, men någon extra yta finns inte. Golvet är fullt av fötter i grova höstskor och ryggsäckar för tunga att bäras länge. Min försöker jag skjuta in under ett säte för att skapa lite mer utrymme. Jag undviker de klaustrofobiska tankarna så gott det går, men det börjar bli varmt. Vi står som packade sillar och ångesten kommer krypande. Kan de inte bara öppna dörrarna och släppa av oss här?! Tonåringarna jag trängs med är i alla fall glada. Som det ser ut nu missar de halva mattelektionen.
– Det är bara bönder som drabbas, säger en av dem.
– Men vi då? säger en annan, men kommer på sig själv. Ja, vi bor ju i och för sig i Storvreta...
Rygg och fötter värker. Benen darrar. Mannen framför mig svettas i sin vinröda dunjacka. Själv tar jag av mig sjalen i merinoull, samtidigt som jag skänker en tacksam tanke åt att jag lämnade vinterjackan hemma.
Nästa gång tar tonåringarna bussen istället. De vuxna tycker det är synd att behöva ta bilen. Tåget är ju så smidigt – egentligen.
Stressen och värmen gör mig svimfärdig. Man kommer inte försent till en intervju, framförallt inte till en som man själv ska göra. Jag behöver dricka, men vill inte ta upp vattnet ur väskan. Jag är redan kissnödig och kommer inte fram till toaletterna. Vem vet hur länge vi blir kvar här? Jag har nu har missat två pendelavgångar.
Plötsligt hörs rösten i högtalaren igen, samtidigt som tåget börjar rulla. Jag hör inte vad som sägs eftersom tonåringarna reagerar med ett exalterat tjattrande. När vi äntligen får kliva av har jag tjugo minuter till godo inför nästa SL-tåg. Resan som normalt tar tolv minuter har sträckt ut sig till en timme. Det är skönt att få luft. Hade jag tagit bilen skulle jag enligt Eniro nästan vara framme hos intervjupersonen vid det här laget. Men jag gillar inte att köra där jag inte hittar. Och det är ju klimatsmart, att färdas på detta vis.
Resten av resan går skapligt. Jag är jäkligt nervös och det är skitjobbigt att vara så sen till en främmande person som avsatt tid för mig i ett troligtvis redan späckat schema. Några stationer från Stuvsta ringer jag och talar om att jag blir sen, och frågar om det kanske är bättre att jag dröjer ytterligare någon timme så hon får äta lunch i fred. Hon svarar med ett vänligt erbjudande om mat till mig också, hon har så det räcker åt oss båda.
Några timmar senare är intervjun avklarad och jag känner mig överväldigad, lättad och laddad för hemresan. Nu har jag inga tider att passa och med luft i kalendern kommer luft i lungorna. Tankarna på bilen är borta sedan länge. Men jag är en av miljönördarna. Jag kommer att fortsätta åka kollektivt, trots allt strul och tiden jag förlorar. Det är inte jag som behöver frälsas. Frågan är inte huruvida miljönördarna är trogna kollektivtrafiken – vi finns kvar. Men hur är det med de andra? De behöver sittplatser och tidtabeller som inte kraschar, helst innan de ger upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar