Från Svenssonliv till hemlös

Karin Andersson levde ett vardagligt liv med heltidsjobb i läkemedelsindustrin och familj, med allt vad det innebär - matlagning, städning, lämning och hämtning på dagis och skidsemestrar. Helgerna tillbringades på Gränby centrum med shopping och fika; då och då ett teaterbesök eller en krogshow i Stockholm med svärmor. Men skilsmässan 2005 förändrade allt.

Karin är 54 år, men börjar äntligen känna igen sig som den hon var vid 30. Hon föddes i Luleå och har mycket släkt i Norrland, men är uppvuxen i Upplands Väsby.

– Jag gick på samma skola som Joey Tempest, han är ett år äldre än mig. Hela Europe kommer från Upplands Väsby, vet du.

Stockholmsdialekten är fortfarande märkbar, trots att hjärtat klappar mest för Uppsala. Karin är utbildad bioteknolog och lämnade storstan för exjobbet på Pharmacia 1988.

– Jag trivs så bra i den här stan, den är helt underbar. Vilket lyft det var att flytta hit, precis lagom stort. Börjar du prata med någon visar det sig alltid att man har gemensamma bekanta.

Karin är välkänd i Uppsala. Hon känner många med psykisk sjukdom i och med att hon har varit medlem i Lindormen, en RSMH-träffpunkt (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa). I drygt åtta år har hon också sålt Situation Stockholm, då stannar många till och pratar en stund. Även de som inte köper tidningen får en önskan om en trevlig dag.
Karin har varit hemlös i omgångar. Sommaren 2013 var läget kritiskt.

– Det var från dag till dag var jag sov någonstans. Veckan efter midsommar träffade jag en av mina två närmaste vänner. Vi var hemlösa tillsammans och bodde på konstiga ställen i Storvreta. Han, vi kan kalla honom för ”byggjobbarn”, fixade en lägenhet i andra hand på hösten och fick ett stabilt boende. Sedan dess har jag alltid kunnat vara hos honom.
Det är med värme i rösten som Karin talar om sin vän, byggjobbarn.

– Han brukar säga: ”Allting kan hända om du bara kliver upp, tar på dig kläderna och går ut. Ligger du kvar i sängen händer ingenting”. Och så är det ju, eller hur?

För fyra år sedan arbetade Karin på Hantverksslussen, var sambo och trodde att saker och ting skulle lösa sig. Men när hon väl kommit på fötter så rasade allt igen. Karin är bipolär och plötsligt slutade medicinen fungera.

– Jag hamnade på psyket för första gången på 20 år. Jag blev intagen på papper enligt LPT – lagen om psykiatrisk tvångsvård. Men jag träffade gudomliga, grekiska doktorer som gav mig en cocktail med tre nya mediciner som jag bara mår bättre och bättre av.

När Karin blev utskriven kom hon till ett härbärge. Under tiden där fick hon hjälp med det ekonomiska av en kontaktperson på kommunen, vilket innebar sjukersättning och förtidspension.

– I oktober för två år sedan fick jag ett socialkontrakt – en förstahandsetta i Stenhagen. Plötsligt var jag på banan igen med både inkomst och bostad. Vilken lättnad! Det är jätteskönt.

Ett par månader efter att hon fått lägenheten fick hon besök av en handläggare från kommunens socialpsykiatriska boendestöd.

– De ställde några frågor. Sen såg jag inte till dem nåt mer. Jag ringde inte efter hjälp heller. Jag har bott hemifrån sen jag var nitton år - tvätta, städa och diska är ju ingen konst – tycker inte jag i alla fall. Men man märker hur svårt det är för vissa personer att sköta elementära saker, som jag tycker är självklara, men det är kanske inte så jävla enkelt? Jag hade en jobbarkompis som hade hela garderoben på golvet i sin lägenhet, ingenting var rent och ingenting var smutsigt.

Pensionen drygar Karin ut med tidningsförsäljningen. Hälften av behållningen går till henne.

– Jag har alltid haft det att falla tillbaka på, alltid haft en sysselsättning.

Inga krav finns på att arbeta ett visst antal timmar eller under vissa tidpunkter vilket passar henne bra.

– Jag jobbar som jag själv vill och orkar. Om jag mår dåligt och behöver sova en hel eftermiddag så gör jag det. Jag behöver inte redovisa vad jag gör eller be om ursäkt.

Karins närmaste består av, förutom Byggjobbarn, den 21-åriga dottern, Exet (dotterns far) och bästa tjejkompisen ”75-åringen”. Karin klargör bestämt att deras namn inte ska nämnas. Dottern, som går på universitetet, träffar hon en timme varje söndag.

– Efter det tar jag bussen till Exet och träffar honom ett par timmar – vi är goda vänner. Vi kände varandra fem år innan vi blev ihop och har aldrig gjort nåt dumt mot den andre. Men han var naturligtvis inte så glad över skilsmässan.

Det var då, 2005, som mattan rycktes undan första gången. Karin hade träffat en annan, men ville inte vara otrogen. Därför valde hon att bryta upp. Hon flyttade hem till pojkvännens lägenhet i Gottsunda, men efter trekvarts år sprack också det förhållandet.

– Då blev jag hemlös. Jag hade en massa andrahandsbostäder och bodde hos pappa ett tag. Eftersom det var så struligt i privatlivet blev jag av med jobbet jag hade haft i sjutton år.

Karin hade länge kunnat kontrollera sin sjukdom. Nu bröt den ut med full kraft.

– Det gick inte att hålla den tillbaka längre. I nästan tio år hade jag haft jobb och familj, men nu tog den över.

Exet finns ändå kvar som nära vän. Bästa tjejkompisen har också funnits vid Karins sida under flera år. De lärde känna varandra på en sykurs.

– Vi fikar och pratar mycket. Hon hjälper mig med datorn. Väninnan säger att ”Karin är väldigt omtänksam, och snäll så hon är dum”.

Det stämmer väl in på hennes egen beskrivning.

– Jag är glad och hjälpsam, sover mycket och dricker ett glas vin varje kväll.
Min kompis säger att jag kommer att bli alkoholist. ”Det är jag väl redan” säger jag, ”som dricker varje kväll".

Men Karin ser sig inte som en missbrukare.

– Nej, jag tycker inte det. Jag kan sköta mina sociala…. Det inverkar inte på mitt liv. Jag dricker på kvällen. På morgonen går jag upp, glad och nykter. Jag står inte och skakar utanför systembolaget när de öppnar. Och jag har ingenting i mina papper om varken alkohol eller droger.

Karin lider däremot av ångest.

–Vinet hjälper mot det. Men man får inte öka dosen, dricka mer och mer, då får man ångest hela tiden. Alkohol funkar så. Medicinerna gör att jag inte tål nånting. Tack vare dem måste jag vara väldigt försiktig. Jag kan inte häva i mig en hel flaska, då blir jag helt borta. Ett glas i timmen, sen går jag och lägger mig.

Broderier och korsstygn är en hobby som hjälper Karin att mäta dagsformen.

– Jag får ett kvitto på i vilket psykiskt skick jag är. Mår jag bra kan jag brodera ett par timmar. Mår jag dåligt lägger jag ifrån mig det efter två stygn och tar en cigarett istället.

Många egentillverkade dukar och tavlor pryder hennes hem och efter 21 år ligger nivån på medelsvår. Men av ett lodjur fick hon erkänna sig besegrad.

– Sju nyanser av vitt. Sju! Min kompis fick brodera klart.

Karin tycker om att prata med folk. Dricka kaffe, röka och samtala. Men hon blir arg om de inte lyssnar när det är viktigt. Själv försöker hon bli bättre på det. Tiden som hemlös har gjort henne mindre lättlurad.

– Vissa är ju fenomenala, bara ljuger om allting. Dem är det ingen idé att prata med. Men jag tycker om människor som är lite konstiga, som inte stenhårt håller sig innanför ramarna.

Karin hoppas på att sälja tidningar i tio år till, att kroppen ska orka. Hon skulle gärna se något barnbarn också, även om det är för tidigt än.

– Nu får du nog till ett ganska bra porträtt, säger hon plötsligt. Jag orkar inte längre, börjar känna mig ganska matt. Har du någon slutfråga?

Lite överrumplad skummar jag igenom mina papper och försöker hitta den bästa frågan att ställa till en person jag skulle vilja veta mycket mer om.

Om du fick leva om ditt liv – vad skulle du gjort annorlunda?
– Då skulle jag ha fortsatt vara gift.

Karin Andersson heter egentligen något annat.