Fram och tillbaka, upp och ner, härs och tvärs. Så kastar livet mig just nu och jag kan inte göra annat än att hänga med. Från studier, kortare vikariat, frilansjobb och frihet till heltidstjänst och livegen. Sedan ett besök tillbaka till det osäkrare (men ack så underbara!) frilanslivet, för att nu hoppa på något nytt. Inkomsterna har såklart följt med i svängarna.
Som livet sett ut hittills har jag hoppat mycket mellan olika jobb och tillhörande nivåer av inkomst. Lustdriven, frihetstörstande och tjurskallig - här har ni mig och mina drivkrafter. Pengar och inkomst är något som jag helst inte funderar så mycket över och för mig är det varken ett mått på framgång eller lycka. (Jag är fullt medveten om att jag är väldigt privilegierad att kunna tänka på det här sättet då jag inte är ensam inkomsttagare i hushållet.)
En smygande upptäckt är att jag har mått som bäst när jag haft som minst i plånboken. Då finns istället tid att göra mat på det som finns hemma, för långkok och för bakning. Tid finns också för träning, reflektion och läsning. Och att testa nya saker. Under de senaste veckorna har jag provat att göra lite olika grejor själv, och räknat ut hur mycket jag sparar på det. I de fall skillnaden mellan hemgjort och köpt inte är så stor, är det istället klimatet och miljön som är vinnarna - tänk bara på alla förpackningar man sparar. Prisjämförelsen är mellan ekologiska köpta varor och hemgjorda.
Havremjölk
2 dl havregryn
1 liter vatten
någon matsked av valfri matolja
en gnutta salt
Kör allt i en mixer, sila, häll upp på glasflaska.
Sparar 14-17 kronor per liter havremjölk (beroende på fetthalt)
Hudkräm (istället för mandelolja som jag tidigare använt)
50 ml rapsolja
10 gram vax
Värm oljan i vattenbad, riv sedan ner vaxet i oljan. Häll upp blandningen på glasburk. (Jag använde en liten marmeladburk). Låt svalna och sätt på lock.
Jag behöver göra någon eterisk olja till detta, rapsoljedoften går inte riktigt hem hos alla i familjen.
Sparar 104,20 kronor per flaska mandelolja 100 ml. Jag räknar med att en flaska 100 ml motsvarar en burk egen kräm.
Deo
1 msk kokosolja
1 msk bikarbonat
1 msk stärkelse (jag använde potatismjöl)
Rör ihop allt i en burk. Klart! Jag värmde kokosoljan för att det skulle gå lättare. Den här deon fungerar verkligen, jag har testat den ett par gånger nu och den är väldigt bra.
Jag har inte räknat på denna, mer än att jag räknar med att jag tjänar på den på ett eller annat vis; tid om inte annat, eftersom jag inte behöver åka iväg (eller gå in på nätet) och köpa en ny.
Glass
Vispa ihop 3 ägg, 1/2 dl socker, 1/2 dl honung och valfri smaksättning (jag använde kakao).
Vispa 3 dl grädde för sig. Blanda ihop rörorna och häll i lämplig form. Ställ in i frys fyra timmar.
Sparar 7,50 kronor per liter glass, jämfört med SIA.
Nu hoppas jag innerligt att balansen mellan lönearbete och frihet kommer hålla i sig. Jag har stora förhoppningar om detta och ser framemot maj månads odlingssemester.
torsdag 27 februari 2020
torsdag 2 januari 2020
Året som gått
Jag älskar nyår och känslan av att man har något oskrivet, blankt framför sig som man kan fylla med precis vad man vill. Det gamla kan suddas ut och ge plats åt nya tankar, idéer och projekt. I verkligheten funkar det ju inte riktigt så, det finns åtaganden av alla dess slag som måste prioriteras och gå först, saker som tidigare påbörjats och faktiskt måste avslutas. Men det finns ändå plats åt drömmar och nya planer. Och då gör jag tankekartor. Som sedan glöms bort i takt med att tiden går. Men det är roligt att titta på dem när året är slut för att se om drömmarna förverkligats och planerna slutförts. För 2019 hade jag förvånansvärt många punkter jag kan pricka av.
Avprickat 2019
Lämna RegE för alltid: sagt och gjort, i oktober gjorde jag slag i saken och sa upp mig.
Sommarjobb på redaktion: fyra roliga veckor på UNT.
Kom igång med firman: ja, lite halvt. När jag precis började få lite rull på frilansandet fick jag jobb och blev anställd istället.
Påbörja bok: de flesta intervjuerna är gjorda, nu ska det ner på papper också.
Gör klart F-Ms rum: bara en taklampa kvar som ska upp.
Bygg väg och parkering: klart! Och vi har så stor nytta av den!
Obockat 2019...
Spring 10 kilometer i barfotaskor (deadline augusti): det blev terränglopp på 5,5 km istället. Men jag är nöjd!
Odla för nöjes skull: nej, det var inte kul att odla året som var. Det lilla som blev var ett nödvändigt ont för att försöka täcka ytorna. Vattenproblemen tog allt fokus.
Gå ner till XX kilo: lyckades inte med detta. Antagligen för att jag kanske egentligen inte bryr mig så mycket, mer än att jag inte vill köpa nya kläder i större storlek än de som hänger i garderoben. Kanske en morot för årets tankekarta.
Påbörja växthus: obrukbart vatten ställde till det mesta av våra byggprojekt, vi fyllde igen vallgravarna för att slippa tänka på det.
Bygg kontor: likadant där, det går inte att bygga kontor samtidigt som man borrar för nytt vatten. Plånboken säger ifrån. Och behovet minskade eftersom jag fick jobb.
Sämst 2019
Flytsand i dricksvattnet förändrade hela livet. Allt gick ut på att få vardagen att fungera och jag tappade mig själv.
Bäst 2019
Jag blev färdig journalist, vilket innebär att jag hittat min grej. Vi klarade vattenkrisen och gick stärkta ur den, känner stor tacksamhet över att kunna duscha inomhus och tvätta hemma.
På jobbet 2019
Det är galet kul att arbeta som journalist. Jag har gjort jobb som berört och upprört, livat upp och skavt. En del jobb ligger närmare hjärtat än andra, men de allra flesta har jag lärt mig något av. Visste ni att det är ekstyltmalen som gör ekarna runtom Uppsala så förskräckligt fula? Eller att det krävs ungefär fyra timmars arbete om dagen om man skulle plocka all sin mat själv i skogen? Eller att hemmasittarprojektet troligtvis avslutas trots att det är väldigt lyckat och har gett goda resultat?
2020 - depp eller pepp?
Jag ser framemot kommande år, massor av roliga saker är inbokade i kalendern redan så det finns mycket att se framemot. Tankekartan är inte riktigt på plats än, men nånting om min uppgradering till 4.0 kommer säkerligen finnas med.
Avprickat 2019
Lämna RegE för alltid: sagt och gjort, i oktober gjorde jag slag i saken och sa upp mig.
Sommarjobb på redaktion: fyra roliga veckor på UNT.
Kom igång med firman: ja, lite halvt. När jag precis började få lite rull på frilansandet fick jag jobb och blev anställd istället.
Påbörja bok: de flesta intervjuerna är gjorda, nu ska det ner på papper också.
Gör klart F-Ms rum: bara en taklampa kvar som ska upp.
Bygg väg och parkering: klart! Och vi har så stor nytta av den!
Obockat 2019...
Spring 10 kilometer i barfotaskor (deadline augusti): det blev terränglopp på 5,5 km istället. Men jag är nöjd!
Odla för nöjes skull: nej, det var inte kul att odla året som var. Det lilla som blev var ett nödvändigt ont för att försöka täcka ytorna. Vattenproblemen tog allt fokus.
Gå ner till XX kilo: lyckades inte med detta. Antagligen för att jag kanske egentligen inte bryr mig så mycket, mer än att jag inte vill köpa nya kläder i större storlek än de som hänger i garderoben. Kanske en morot för årets tankekarta.
Påbörja växthus: obrukbart vatten ställde till det mesta av våra byggprojekt, vi fyllde igen vallgravarna för att slippa tänka på det.
Bygg kontor: likadant där, det går inte att bygga kontor samtidigt som man borrar för nytt vatten. Plånboken säger ifrån. Och behovet minskade eftersom jag fick jobb.
Sämst 2019
Flytsand i dricksvattnet förändrade hela livet. Allt gick ut på att få vardagen att fungera och jag tappade mig själv.
Bäst 2019
Jag blev färdig journalist, vilket innebär att jag hittat min grej. Vi klarade vattenkrisen och gick stärkta ur den, känner stor tacksamhet över att kunna duscha inomhus och tvätta hemma.
På jobbet 2019
Det är galet kul att arbeta som journalist. Jag har gjort jobb som berört och upprört, livat upp och skavt. En del jobb ligger närmare hjärtat än andra, men de allra flesta har jag lärt mig något av. Visste ni att det är ekstyltmalen som gör ekarna runtom Uppsala så förskräckligt fula? Eller att det krävs ungefär fyra timmars arbete om dagen om man skulle plocka all sin mat själv i skogen? Eller att hemmasittarprojektet troligtvis avslutas trots att det är väldigt lyckat och har gett goda resultat?
2020 - depp eller pepp?
Jag ser framemot kommande år, massor av roliga saker är inbokade i kalendern redan så det finns mycket att se framemot. Tankekartan är inte riktigt på plats än, men nånting om min uppgradering till 4.0 kommer säkerligen finnas med.
onsdag 25 september 2019
Gröna gräsmattor inte en mänsklig rättighet
Alltså allvarligt… På väg hem igår kväll läste jag en artikel i UNT, om att 349 Vattholmabor känner sig ”åsidosatta då vi vet att Uppsala Vatten inte har ordnat så att vi har tillräcklig vattenförsörjning”.
Vad menar de? Har de inte haft vatten att dricka, koka sin potatis i och borsta tänderna med? Jag har inte hört en enda person bosatt i Vattholma som inte haft vatten till sina grundläggande behov. Inte en enda. Men det räcker tydligen inte, de stackars människorna som skrivit under brevet till Uppsala Vattens ledning vill också ha tillåtelse att vattna sina gräsmattor, fylla sina pooler och tvätta sina bilar i det dricksvatten som ska räcka till så många fler än dessa 349 personer. Tydligen ”sticker det i ögonen” på dessa 349 stackare när de ”ser hur grönt och fint det är i stan”. WHAT??
Men vet ni, jag har en jättebra lösning på problemet: skaffa ett gäng regntunnor, ställ dem på lämpligt ställe, förslagsvis i anslutning till ett stuprör, skaffa en vattenkanna, fyll vattenkannan med regnvattnet och låt det strila över de växter eller gräsmatta som kan tänkas behöva det. De mår till och med bättre i regnvatten än vårt dricksvatten.
Själv kom jag hem till en uppgrävd gård, gick på dass i becksvart mörker, tvättade händerna genom att hälla vatten ur en dunk, vatten från samma dunk hälldes upp i ett glas för att jag skulle kunna borsta tänderna innan jag gick och la mig. Förhoppningsvis är det sista kvällen jag behöver göra det. Förhoppningsvis sista kvällen på fem månader. Vi har inte haft drickbart vatten i kranen sedan i slutet av april, vårt dricksvatten har vi fått hämta hos grannarna. Vi har duschat ute, hela sommaren – i ur och skur, vissa dagar i vatten så kallt att tvålen inte vill löddra på kroppen och att strävan efter rent hår också inneburit en schysst brain freeze. Under perioder har vi åkt fem mil för att tvätta våra kläder och disken har vi gått över med till grannarnas diskmaskin. Så ja, jag är provocerad.
När egna brunnar blir obrukbara, exempelvis på grund av flytsand i vattnet, går inte Uppsala Vatten in och löser problemet åt en, vilket de faktiskt gör när de stora, kommunala depåerna sinar. Vi får snällt ta pengar ur egen ficka, många tusenlappar blir det, och rodda allt själv. Sedan kan vi bara hoppas att vi får rent och fräscht vatten i vår nya brunn. Några garantier för detta finns inte, bara förhoppningar och chansningar. Om några timmar vet vi hur det gått, om den gamla brunnen påverkar den nya, eller om vi lyckats.
Så jag ber er, 349 åsidosatta Vattholmabor med extrema lyxproblem, att sluta gnälla, ta er i kragen och köp ett gäng vattentunnor. Bilen kan ni tvätta på en station, vilket är betydligt mycket mer miljövänligt än att göra det på er gårdsplan, och angående poolen… Ja, den kan ni nog fylla med annat vatten än dricksvatten. Gröna gräsmattor och svalkande dopp är inte en mänsklig rättighet.
Sen är det en helt annan fråga att landsbygden återigen åsidosätts till förmån för staden. Men det kan vi ta en annan gång.
Vad menar de? Har de inte haft vatten att dricka, koka sin potatis i och borsta tänderna med? Jag har inte hört en enda person bosatt i Vattholma som inte haft vatten till sina grundläggande behov. Inte en enda. Men det räcker tydligen inte, de stackars människorna som skrivit under brevet till Uppsala Vattens ledning vill också ha tillåtelse att vattna sina gräsmattor, fylla sina pooler och tvätta sina bilar i det dricksvatten som ska räcka till så många fler än dessa 349 personer. Tydligen ”sticker det i ögonen” på dessa 349 stackare när de ”ser hur grönt och fint det är i stan”. WHAT??
Men vet ni, jag har en jättebra lösning på problemet: skaffa ett gäng regntunnor, ställ dem på lämpligt ställe, förslagsvis i anslutning till ett stuprör, skaffa en vattenkanna, fyll vattenkannan med regnvattnet och låt det strila över de växter eller gräsmatta som kan tänkas behöva det. De mår till och med bättre i regnvatten än vårt dricksvatten.
Själv kom jag hem till en uppgrävd gård, gick på dass i becksvart mörker, tvättade händerna genom att hälla vatten ur en dunk, vatten från samma dunk hälldes upp i ett glas för att jag skulle kunna borsta tänderna innan jag gick och la mig. Förhoppningsvis är det sista kvällen jag behöver göra det. Förhoppningsvis sista kvällen på fem månader. Vi har inte haft drickbart vatten i kranen sedan i slutet av april, vårt dricksvatten har vi fått hämta hos grannarna. Vi har duschat ute, hela sommaren – i ur och skur, vissa dagar i vatten så kallt att tvålen inte vill löddra på kroppen och att strävan efter rent hår också inneburit en schysst brain freeze. Under perioder har vi åkt fem mil för att tvätta våra kläder och disken har vi gått över med till grannarnas diskmaskin. Så ja, jag är provocerad.
När egna brunnar blir obrukbara, exempelvis på grund av flytsand i vattnet, går inte Uppsala Vatten in och löser problemet åt en, vilket de faktiskt gör när de stora, kommunala depåerna sinar. Vi får snällt ta pengar ur egen ficka, många tusenlappar blir det, och rodda allt själv. Sedan kan vi bara hoppas att vi får rent och fräscht vatten i vår nya brunn. Några garantier för detta finns inte, bara förhoppningar och chansningar. Om några timmar vet vi hur det gått, om den gamla brunnen påverkar den nya, eller om vi lyckats.
Så jag ber er, 349 åsidosatta Vattholmabor med extrema lyxproblem, att sluta gnälla, ta er i kragen och köp ett gäng vattentunnor. Bilen kan ni tvätta på en station, vilket är betydligt mycket mer miljövänligt än att göra det på er gårdsplan, och angående poolen… Ja, den kan ni nog fylla med annat vatten än dricksvatten. Gröna gräsmattor och svalkande dopp är inte en mänsklig rättighet.
Sen är det en helt annan fråga att landsbygden återigen åsidosätts till förmån för staden. Men det kan vi ta en annan gång.
lördag 3 augusti 2019
Äkta kanske inte alltid bäst
Björnbärsplantan som sattes för två år sedan har exploderat. Grenarna är tumtjocka och sträcker sig över snickarbodtaket. Skörden kommer, om alla bär hinner mogna, fylla frysen och räcka till långt in på vintern. Helt fantastiskt och rikedomen är enorm.
Men hur tänkte jag, fullt medveten om att det numera finns taggfria björnbär, när jag skulle ha just denna sort? Denna, med sylvassa taggar i tusentals. Den är svår att hantera vid uppbindning, svår att hantera vid skörd och svår att hantera vid ansning.
Jomen, äkta vara ska det ju såklart vara. Allt annat måste ju vara dåligt? Och äkta sorter ska ju vara taggiga och dessutom skitjobbiga. Det roliga är att när jag nu googlar tagglösa björnbär kan jag inte hitta några bevis på att de på något sätt skulle vara sämre (eller räknas till kategorin "oäkta"). Kanske är de bara förädlade, mer lätthanterliga, en bättre version av sina föregångare?
Jag tänkte likadant när jag köpte mina havtorn. Såklart det inte ska vara några moderniteter här, havtorn utan taggar går väl inte. Det var bättre förr. Vi kör den traditionella, äkta sorten. Med taggar.
Häromdagen lyckades yngste sonen cykla in i min äkta björnbärsplanta med de sylvassa, äkta taggarna och riva upp ansiktet. Det var ren tur att han inte skadade ögonen. Gissa vad jag väljer nästa gång...
Men hur tänkte jag, fullt medveten om att det numera finns taggfria björnbär, när jag skulle ha just denna sort? Denna, med sylvassa taggar i tusentals. Den är svår att hantera vid uppbindning, svår att hantera vid skörd och svår att hantera vid ansning.
Jomen, äkta vara ska det ju såklart vara. Allt annat måste ju vara dåligt? Och äkta sorter ska ju vara taggiga och dessutom skitjobbiga. Det roliga är att när jag nu googlar tagglösa björnbär kan jag inte hitta några bevis på att de på något sätt skulle vara sämre (eller räknas till kategorin "oäkta"). Kanske är de bara förädlade, mer lätthanterliga, en bättre version av sina föregångare?
Jag tänkte likadant när jag köpte mina havtorn. Såklart det inte ska vara några moderniteter här, havtorn utan taggar går väl inte. Det var bättre förr. Vi kör den traditionella, äkta sorten. Med taggar.
Häromdagen lyckades yngste sonen cykla in i min äkta björnbärsplanta med de sylvassa, äkta taggarna och riva upp ansiktet. Det var ren tur att han inte skadade ögonen. Gissa vad jag väljer nästa gång...
onsdag 29 maj 2019
När gamla vänner dör
Tiden stannar och det känns plötsligt tomt.
Det var många, många år sedan vi umgicks. Ett halvt liv har passerat.
Vi har skrattat tillsammans, vi har gråtit tillsammans.
Vi har sedan länge tappat all kontakt.
Men nu infinner sig tomheten, din dödsannons får mig ur balans.
Tankarna gräver sig tillbaka till tonårens förhoppningar, oro, lycka, sorg, osäkerhet och drömmar.
Dina björnkramar och dina avvisanden. Din värme och din kyla.
Det gör ont att du för evigt är borta – men minnena av dig kommer för alltid stanna kvar.
I ljust minne bevarad.
Det var många, många år sedan vi umgicks. Ett halvt liv har passerat.
Vi har skrattat tillsammans, vi har gråtit tillsammans.
Vi har sedan länge tappat all kontakt.
Men nu infinner sig tomheten, din dödsannons får mig ur balans.
Tankarna gräver sig tillbaka till tonårens förhoppningar, oro, lycka, sorg, osäkerhet och drömmar.
Dina björnkramar och dina avvisanden. Din värme och din kyla.
Det gör ont att du för evigt är borta – men minnena av dig kommer för alltid stanna kvar.
I ljust minne bevarad.
tisdag 4 december 2018
Unfair working conditions behind Black Friday
People in Uppsala are willingly shopping during Black Friday, but lack information concerning the working conditions behind the goods. Customers in the clothing stores at the main shopping street would gladly spend a few extra Swedish crowns if that would ensure raised wages and improved conditions for the garment workers.
TEXT LILLY STEFANSSON, ANNA ELLSTRÖM, EMELIE HÖGBERG
In 2017, the Swedes were shopping for 5 billions Swedish crowns (SEK) during Black Friday. One third of the Swedes spent an average of 2290 SEK each on different products, according to PostNord’s survey. This year new sales records are predicted. The business trade organisation Svensk Handel estimates an increase of 18 to 25 percent, and that every other Swede will bargain-hunt goods for a total of 6,3 to 6,6 billions. This day has now turned into the second most important sales opportunity of the year.
The customers in Uppsala are pouring in and out of the clothing stores. Many of them see Black Friday as a good opportunity to find some bargains. One is CG, on her way out from Lindex.
- I´ve bought stuff I had planned to buy anyway. Now I got it cheaper.
KN is less fond of Black Friday.
- This day supports consumption. The problem, actually, is that every day is a shopping day here.
The Western world’s consumption has for a long time affected the planet’s environment, human well-being and quality of life. In 2015, the UN decided on 17 global goals to eradicate poverty and hunger, as well as to stop climate change by the year 2030. Goal number twelve is about achieving a sustainable consumption and production. It is a matter of the public gaining increased knowledge about sustainable lifestyles, but also of completely eliminating ”market disruptions” that encourage wasteful consumption patterns.
MM who we meet outside KappAhl believes that one of the reasons for today’s untenable shopping is the low prices.
- Actually, it would be better if the clothes were more expensive. Then I would be forced to consume less, since I no longer could afford shopping.
One of the backsides of the Western world’s consumption is the poor working conditions for the workers in the production. The days are often long and the wages below the subsistence level. This applies not least to those who manufacture our clothes.
According to the nonprofit organisation Fair Action, there are three main problems for the employees in the clothing industry, mostly women, in the countries where labour force is the cheapest: wages, working hours and safety. Despite working days of 10-12 hours or more, workers have a hard time getting the salary to meet their basic needs. In addition, the garment factories are often badly constructed with insufficient fire prevention.
In a recently published study, Fair Action interviewed eight garment workers employed by suppliers to KappAhl, Lindex and MQ in Bangladesh. Their average monthly income was around 760 SEK, a level implicating violation both against the companies own policies and international conventions for human rights. 760 SEK is less than half of what the workers would need to afford food, health care and accommodation. Overtime work due to low wages also limits the worker’s possibility to improve their situation, for example through union work.
Despite bad working conditions, purchases from the clothing companies involved keeps increasing each year.
One shopper, who just visited the newly opened H&M store on the shopping street, does not know much about the working conditions for the garment workers.
- The information is not easily accessible, but you can probably get it if you are dedicated to the problem. And I´m probably quite lazy, she says, and reflects on the fact that the production takes place in the hidden.
- If there were legal requirements for stores and chains to clearly inform who does the job, I think people would react more. Now, nobody knows if there are children or poor who work for nothing.
KN outside Lindex belongs to those who know that the conditions in the clothing industry are not good. For that reason she is trying to reduce her own purchases.
- A month ago, I decided to stop shopping clothes until New Year, and instead use what I have.
However, KN feels that it is difficult to influence the situation. But she is willing to pay more to guarantee better conditions in the factories. She would also like to see a label regarding working conditions for clothes.
In the report on garment workers in Bangladesh, Fair Action emphasizes the importance of the fashion industry sharing the costs of increased wages. They refer to an estimate made by the Fair Wear Foundation, which shows that it would not mean much higher costs for shopping Swedes.
- One percent extra on a t-shirt would be enough to raise the garment workers’ wages to a level they can live on, says Maria Sjödin at Fair Action.
When asked about their willingness to pay more for clothing to meet the needs of the workers, the Black Friday shoppers in Uppsala were unanimous:
- Yes, I would definitely do that. You know that it is bad for the workers, but not how to affect the process, one customer concludes.
TEXT LILLY STEFANSSON, ANNA ELLSTRÖM, EMELIE HÖGBERG
In 2017, the Swedes were shopping for 5 billions Swedish crowns (SEK) during Black Friday. One third of the Swedes spent an average of 2290 SEK each on different products, according to PostNord’s survey. This year new sales records are predicted. The business trade organisation Svensk Handel estimates an increase of 18 to 25 percent, and that every other Swede will bargain-hunt goods for a total of 6,3 to 6,6 billions. This day has now turned into the second most important sales opportunity of the year.
The customers in Uppsala are pouring in and out of the clothing stores. Many of them see Black Friday as a good opportunity to find some bargains. One is CG, on her way out from Lindex.
- I´ve bought stuff I had planned to buy anyway. Now I got it cheaper.
KN is less fond of Black Friday.
- This day supports consumption. The problem, actually, is that every day is a shopping day here.
The Western world’s consumption has for a long time affected the planet’s environment, human well-being and quality of life. In 2015, the UN decided on 17 global goals to eradicate poverty and hunger, as well as to stop climate change by the year 2030. Goal number twelve is about achieving a sustainable consumption and production. It is a matter of the public gaining increased knowledge about sustainable lifestyles, but also of completely eliminating ”market disruptions” that encourage wasteful consumption patterns.
MM who we meet outside KappAhl believes that one of the reasons for today’s untenable shopping is the low prices.
- Actually, it would be better if the clothes were more expensive. Then I would be forced to consume less, since I no longer could afford shopping.
One of the backsides of the Western world’s consumption is the poor working conditions for the workers in the production. The days are often long and the wages below the subsistence level. This applies not least to those who manufacture our clothes.
According to the nonprofit organisation Fair Action, there are three main problems for the employees in the clothing industry, mostly women, in the countries where labour force is the cheapest: wages, working hours and safety. Despite working days of 10-12 hours or more, workers have a hard time getting the salary to meet their basic needs. In addition, the garment factories are often badly constructed with insufficient fire prevention.
In a recently published study, Fair Action interviewed eight garment workers employed by suppliers to KappAhl, Lindex and MQ in Bangladesh. Their average monthly income was around 760 SEK, a level implicating violation both against the companies own policies and international conventions for human rights. 760 SEK is less than half of what the workers would need to afford food, health care and accommodation. Overtime work due to low wages also limits the worker’s possibility to improve their situation, for example through union work.
Despite bad working conditions, purchases from the clothing companies involved keeps increasing each year.
One shopper, who just visited the newly opened H&M store on the shopping street, does not know much about the working conditions for the garment workers.
- The information is not easily accessible, but you can probably get it if you are dedicated to the problem. And I´m probably quite lazy, she says, and reflects on the fact that the production takes place in the hidden.
- If there were legal requirements for stores and chains to clearly inform who does the job, I think people would react more. Now, nobody knows if there are children or poor who work for nothing.
KN outside Lindex belongs to those who know that the conditions in the clothing industry are not good. For that reason she is trying to reduce her own purchases.
- A month ago, I decided to stop shopping clothes until New Year, and instead use what I have.
However, KN feels that it is difficult to influence the situation. But she is willing to pay more to guarantee better conditions in the factories. She would also like to see a label regarding working conditions for clothes.
In the report on garment workers in Bangladesh, Fair Action emphasizes the importance of the fashion industry sharing the costs of increased wages. They refer to an estimate made by the Fair Wear Foundation, which shows that it would not mean much higher costs for shopping Swedes.
- One percent extra on a t-shirt would be enough to raise the garment workers’ wages to a level they can live on, says Maria Sjödin at Fair Action.
When asked about their willingness to pay more for clothing to meet the needs of the workers, the Black Friday shoppers in Uppsala were unanimous:
- Yes, I would definitely do that. You know that it is bad for the workers, but not how to affect the process, one customer concludes.
onsdag 21 november 2018
Från Svenssonliv till hemlös
Karin Andersson levde ett vardagligt liv med heltidsjobb i läkemedelsindustrin och familj, med allt vad det innebär - matlagning, städning, lämning och hämtning på dagis och skidsemestrar. Helgerna tillbringades på Gränby centrum med shopping och fika; då och då ett teaterbesök eller en krogshow i Stockholm med svärmor. Men skilsmässan 2005 förändrade allt.
Karin är 54 år, men börjar äntligen känna igen sig som den hon var vid 30. Hon föddes i Luleå och har mycket släkt i Norrland, men är uppvuxen i Upplands Väsby.
– Jag gick på samma skola som Joey Tempest, han är ett år äldre än mig. Hela Europe kommer från Upplands Väsby, vet du.
Stockholmsdialekten är fortfarande märkbar, trots att hjärtat klappar mest för Uppsala. Karin är utbildad bioteknolog och lämnade storstan för exjobbet på Pharmacia 1988.
– Jag trivs så bra i den här stan, den är helt underbar. Vilket lyft det var att flytta hit, precis lagom stort. Börjar du prata med någon visar det sig alltid att man har gemensamma bekanta.
Karin är välkänd i Uppsala. Hon känner många med psykisk sjukdom i och med att hon har varit medlem i Lindormen, en RSMH-träffpunkt (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa). I drygt åtta år har hon också sålt Situation Stockholm, då stannar många till och pratar en stund. Även de som inte köper tidningen får en önskan om en trevlig dag.
Karin har varit hemlös i omgångar. Sommaren 2013 var läget kritiskt.
– Det var från dag till dag var jag sov någonstans. Veckan efter midsommar träffade jag en av mina två närmaste vänner. Vi var hemlösa tillsammans och bodde på konstiga ställen i Storvreta. Han, vi kan kalla honom för ”byggjobbarn”, fixade en lägenhet i andra hand på hösten och fick ett stabilt boende. Sedan dess har jag alltid kunnat vara hos honom.
Det är med värme i rösten som Karin talar om sin vän, byggjobbarn.
– Han brukar säga: ”Allting kan hända om du bara kliver upp, tar på dig kläderna och går ut. Ligger du kvar i sängen händer ingenting”. Och så är det ju, eller hur?
För fyra år sedan arbetade Karin på Hantverksslussen, var sambo och trodde att saker och ting skulle lösa sig. Men när hon väl kommit på fötter så rasade allt igen. Karin är bipolär och plötsligt slutade medicinen fungera.
– Jag hamnade på psyket för första gången på 20 år. Jag blev intagen på papper enligt LPT – lagen om psykiatrisk tvångsvård. Men jag träffade gudomliga, grekiska doktorer som gav mig en cocktail med tre nya mediciner som jag bara mår bättre och bättre av.
När Karin blev utskriven kom hon till ett härbärge. Under tiden där fick hon hjälp med det ekonomiska av en kontaktperson på kommunen, vilket innebar sjukersättning och förtidspension.
– I oktober för två år sedan fick jag ett socialkontrakt – en förstahandsetta i Stenhagen. Plötsligt var jag på banan igen med både inkomst och bostad. Vilken lättnad! Det är jätteskönt.
Ett par månader efter att hon fått lägenheten fick hon besök av en handläggare från kommunens socialpsykiatriska boendestöd.
– De ställde några frågor. Sen såg jag inte till dem nåt mer. Jag ringde inte efter hjälp heller. Jag har bott hemifrån sen jag var nitton år - tvätta, städa och diska är ju ingen konst – tycker inte jag i alla fall. Men man märker hur svårt det är för vissa personer att sköta elementära saker, som jag tycker är självklara, men det är kanske inte så jävla enkelt? Jag hade en jobbarkompis som hade hela garderoben på golvet i sin lägenhet, ingenting var rent och ingenting var smutsigt.
Pensionen drygar Karin ut med tidningsförsäljningen. Hälften av behållningen går till henne.
– Jag har alltid haft det att falla tillbaka på, alltid haft en sysselsättning.
Inga krav finns på att arbeta ett visst antal timmar eller under vissa tidpunkter vilket passar henne bra.
– Jag jobbar som jag själv vill och orkar. Om jag mår dåligt och behöver sova en hel eftermiddag så gör jag det. Jag behöver inte redovisa vad jag gör eller be om ursäkt.
Karins närmaste består av, förutom Byggjobbarn, den 21-åriga dottern, Exet (dotterns far) och bästa tjejkompisen ”75-åringen”. Karin klargör bestämt att deras namn inte ska nämnas. Dottern, som går på universitetet, träffar hon en timme varje söndag.
– Efter det tar jag bussen till Exet och träffar honom ett par timmar – vi är goda vänner. Vi kände varandra fem år innan vi blev ihop och har aldrig gjort nåt dumt mot den andre. Men han var naturligtvis inte så glad över skilsmässan.
Det var då, 2005, som mattan rycktes undan första gången. Karin hade träffat en annan, men ville inte vara otrogen. Därför valde hon att bryta upp. Hon flyttade hem till pojkvännens lägenhet i Gottsunda, men efter trekvarts år sprack också det förhållandet.
– Då blev jag hemlös. Jag hade en massa andrahandsbostäder och bodde hos pappa ett tag. Eftersom det var så struligt i privatlivet blev jag av med jobbet jag hade haft i sjutton år.
Karin hade länge kunnat kontrollera sin sjukdom. Nu bröt den ut med full kraft.
– Det gick inte att hålla den tillbaka längre. I nästan tio år hade jag haft jobb och familj, men nu tog den över.
Exet finns ändå kvar som nära vän. Bästa tjejkompisen har också funnits vid Karins sida under flera år. De lärde känna varandra på en sykurs.
– Vi fikar och pratar mycket. Hon hjälper mig med datorn. Väninnan säger att ”Karin är väldigt omtänksam, och snäll så hon är dum”.
Det stämmer väl in på hennes egen beskrivning.
– Jag är glad och hjälpsam, sover mycket och dricker ett glas vin varje kväll.
Min kompis säger att jag kommer att bli alkoholist. ”Det är jag väl redan” säger jag, ”som dricker varje kväll".
Men Karin ser sig inte som en missbrukare.
– Nej, jag tycker inte det. Jag kan sköta mina sociala…. Det inverkar inte på mitt liv. Jag dricker på kvällen. På morgonen går jag upp, glad och nykter. Jag står inte och skakar utanför systembolaget när de öppnar. Och jag har ingenting i mina papper om varken alkohol eller droger.
Karin lider däremot av ångest.
–Vinet hjälper mot det. Men man får inte öka dosen, dricka mer och mer, då får man ångest hela tiden. Alkohol funkar så. Medicinerna gör att jag inte tål nånting. Tack vare dem måste jag vara väldigt försiktig. Jag kan inte häva i mig en hel flaska, då blir jag helt borta. Ett glas i timmen, sen går jag och lägger mig.
Broderier och korsstygn är en hobby som hjälper Karin att mäta dagsformen.
– Jag får ett kvitto på i vilket psykiskt skick jag är. Mår jag bra kan jag brodera ett par timmar. Mår jag dåligt lägger jag ifrån mig det efter två stygn och tar en cigarett istället.
Många egentillverkade dukar och tavlor pryder hennes hem och efter 21 år ligger nivån på medelsvår. Men av ett lodjur fick hon erkänna sig besegrad.
– Sju nyanser av vitt. Sju! Min kompis fick brodera klart.
Karin tycker om att prata med folk. Dricka kaffe, röka och samtala. Men hon blir arg om de inte lyssnar när det är viktigt. Själv försöker hon bli bättre på det. Tiden som hemlös har gjort henne mindre lättlurad.
– Vissa är ju fenomenala, bara ljuger om allting. Dem är det ingen idé att prata med. Men jag tycker om människor som är lite konstiga, som inte stenhårt håller sig innanför ramarna.
Karin hoppas på att sälja tidningar i tio år till, att kroppen ska orka. Hon skulle gärna se något barnbarn också, även om det är för tidigt än.
– Nu får du nog till ett ganska bra porträtt, säger hon plötsligt. Jag orkar inte längre, börjar känna mig ganska matt. Har du någon slutfråga?
Lite överrumplad skummar jag igenom mina papper och försöker hitta den bästa frågan att ställa till en person jag skulle vilja veta mycket mer om.
Om du fick leva om ditt liv – vad skulle du gjort annorlunda?
– Då skulle jag ha fortsatt vara gift.
Karin Andersson heter egentligen något annat.
Karin är 54 år, men börjar äntligen känna igen sig som den hon var vid 30. Hon föddes i Luleå och har mycket släkt i Norrland, men är uppvuxen i Upplands Väsby.
– Jag gick på samma skola som Joey Tempest, han är ett år äldre än mig. Hela Europe kommer från Upplands Väsby, vet du.
Stockholmsdialekten är fortfarande märkbar, trots att hjärtat klappar mest för Uppsala. Karin är utbildad bioteknolog och lämnade storstan för exjobbet på Pharmacia 1988.
– Jag trivs så bra i den här stan, den är helt underbar. Vilket lyft det var att flytta hit, precis lagom stort. Börjar du prata med någon visar det sig alltid att man har gemensamma bekanta.
Karin är välkänd i Uppsala. Hon känner många med psykisk sjukdom i och med att hon har varit medlem i Lindormen, en RSMH-träffpunkt (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa). I drygt åtta år har hon också sålt Situation Stockholm, då stannar många till och pratar en stund. Även de som inte köper tidningen får en önskan om en trevlig dag.
Karin har varit hemlös i omgångar. Sommaren 2013 var läget kritiskt.
– Det var från dag till dag var jag sov någonstans. Veckan efter midsommar träffade jag en av mina två närmaste vänner. Vi var hemlösa tillsammans och bodde på konstiga ställen i Storvreta. Han, vi kan kalla honom för ”byggjobbarn”, fixade en lägenhet i andra hand på hösten och fick ett stabilt boende. Sedan dess har jag alltid kunnat vara hos honom.
Det är med värme i rösten som Karin talar om sin vän, byggjobbarn.
– Han brukar säga: ”Allting kan hända om du bara kliver upp, tar på dig kläderna och går ut. Ligger du kvar i sängen händer ingenting”. Och så är det ju, eller hur?
För fyra år sedan arbetade Karin på Hantverksslussen, var sambo och trodde att saker och ting skulle lösa sig. Men när hon väl kommit på fötter så rasade allt igen. Karin är bipolär och plötsligt slutade medicinen fungera.
– Jag hamnade på psyket för första gången på 20 år. Jag blev intagen på papper enligt LPT – lagen om psykiatrisk tvångsvård. Men jag träffade gudomliga, grekiska doktorer som gav mig en cocktail med tre nya mediciner som jag bara mår bättre och bättre av.
När Karin blev utskriven kom hon till ett härbärge. Under tiden där fick hon hjälp med det ekonomiska av en kontaktperson på kommunen, vilket innebar sjukersättning och förtidspension.
– I oktober för två år sedan fick jag ett socialkontrakt – en förstahandsetta i Stenhagen. Plötsligt var jag på banan igen med både inkomst och bostad. Vilken lättnad! Det är jätteskönt.
Ett par månader efter att hon fått lägenheten fick hon besök av en handläggare från kommunens socialpsykiatriska boendestöd.
– De ställde några frågor. Sen såg jag inte till dem nåt mer. Jag ringde inte efter hjälp heller. Jag har bott hemifrån sen jag var nitton år - tvätta, städa och diska är ju ingen konst – tycker inte jag i alla fall. Men man märker hur svårt det är för vissa personer att sköta elementära saker, som jag tycker är självklara, men det är kanske inte så jävla enkelt? Jag hade en jobbarkompis som hade hela garderoben på golvet i sin lägenhet, ingenting var rent och ingenting var smutsigt.
Pensionen drygar Karin ut med tidningsförsäljningen. Hälften av behållningen går till henne.
– Jag har alltid haft det att falla tillbaka på, alltid haft en sysselsättning.
Inga krav finns på att arbeta ett visst antal timmar eller under vissa tidpunkter vilket passar henne bra.
– Jag jobbar som jag själv vill och orkar. Om jag mår dåligt och behöver sova en hel eftermiddag så gör jag det. Jag behöver inte redovisa vad jag gör eller be om ursäkt.
Karins närmaste består av, förutom Byggjobbarn, den 21-åriga dottern, Exet (dotterns far) och bästa tjejkompisen ”75-åringen”. Karin klargör bestämt att deras namn inte ska nämnas. Dottern, som går på universitetet, träffar hon en timme varje söndag.
– Efter det tar jag bussen till Exet och träffar honom ett par timmar – vi är goda vänner. Vi kände varandra fem år innan vi blev ihop och har aldrig gjort nåt dumt mot den andre. Men han var naturligtvis inte så glad över skilsmässan.
Det var då, 2005, som mattan rycktes undan första gången. Karin hade träffat en annan, men ville inte vara otrogen. Därför valde hon att bryta upp. Hon flyttade hem till pojkvännens lägenhet i Gottsunda, men efter trekvarts år sprack också det förhållandet.
– Då blev jag hemlös. Jag hade en massa andrahandsbostäder och bodde hos pappa ett tag. Eftersom det var så struligt i privatlivet blev jag av med jobbet jag hade haft i sjutton år.
Karin hade länge kunnat kontrollera sin sjukdom. Nu bröt den ut med full kraft.
– Det gick inte att hålla den tillbaka längre. I nästan tio år hade jag haft jobb och familj, men nu tog den över.
Exet finns ändå kvar som nära vän. Bästa tjejkompisen har också funnits vid Karins sida under flera år. De lärde känna varandra på en sykurs.
– Vi fikar och pratar mycket. Hon hjälper mig med datorn. Väninnan säger att ”Karin är väldigt omtänksam, och snäll så hon är dum”.
Det stämmer väl in på hennes egen beskrivning.
– Jag är glad och hjälpsam, sover mycket och dricker ett glas vin varje kväll.
Min kompis säger att jag kommer att bli alkoholist. ”Det är jag väl redan” säger jag, ”som dricker varje kväll".
Men Karin ser sig inte som en missbrukare.
– Nej, jag tycker inte det. Jag kan sköta mina sociala…. Det inverkar inte på mitt liv. Jag dricker på kvällen. På morgonen går jag upp, glad och nykter. Jag står inte och skakar utanför systembolaget när de öppnar. Och jag har ingenting i mina papper om varken alkohol eller droger.
Karin lider däremot av ångest.
–Vinet hjälper mot det. Men man får inte öka dosen, dricka mer och mer, då får man ångest hela tiden. Alkohol funkar så. Medicinerna gör att jag inte tål nånting. Tack vare dem måste jag vara väldigt försiktig. Jag kan inte häva i mig en hel flaska, då blir jag helt borta. Ett glas i timmen, sen går jag och lägger mig.
Broderier och korsstygn är en hobby som hjälper Karin att mäta dagsformen.
– Jag får ett kvitto på i vilket psykiskt skick jag är. Mår jag bra kan jag brodera ett par timmar. Mår jag dåligt lägger jag ifrån mig det efter två stygn och tar en cigarett istället.
Många egentillverkade dukar och tavlor pryder hennes hem och efter 21 år ligger nivån på medelsvår. Men av ett lodjur fick hon erkänna sig besegrad.
– Sju nyanser av vitt. Sju! Min kompis fick brodera klart.
Karin tycker om att prata med folk. Dricka kaffe, röka och samtala. Men hon blir arg om de inte lyssnar när det är viktigt. Själv försöker hon bli bättre på det. Tiden som hemlös har gjort henne mindre lättlurad.
– Vissa är ju fenomenala, bara ljuger om allting. Dem är det ingen idé att prata med. Men jag tycker om människor som är lite konstiga, som inte stenhårt håller sig innanför ramarna.
Karin hoppas på att sälja tidningar i tio år till, att kroppen ska orka. Hon skulle gärna se något barnbarn också, även om det är för tidigt än.
– Nu får du nog till ett ganska bra porträtt, säger hon plötsligt. Jag orkar inte längre, börjar känna mig ganska matt. Har du någon slutfråga?
Lite överrumplad skummar jag igenom mina papper och försöker hitta den bästa frågan att ställa till en person jag skulle vilja veta mycket mer om.
Om du fick leva om ditt liv – vad skulle du gjort annorlunda?
– Då skulle jag ha fortsatt vara gift.
Karin Andersson heter egentligen något annat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)