För lat för bokashi

I utflyttarbrevet i Åter skrev jag att jag skulle ge bokashin ett år. Det blev inte riktigt så. Under ett tertial höll jag ut och i början på juni fick hinkarna ett nytt hem hos en odlarvän i Hälsingland. Jag hoppas att det går bättre för honom än för mig. Jag tror att jag helt enkelt är för lat för bokashi. Eftersom jag var den enda i familjen som hade koll på, och intresse av, hur en bokashi ska skötas så blev jag ensam ansvarig för sophanteringen här hemma. Det visade sig att jag inte har någon som helst lust att klippa mina sopor i småbitar, jag glömmer att tömma den lilla behållaren i den större i tid och det är en pina att trycka till halvmögliga bananskal, kaffesump, äggskal och slemmiga fiskskinn för att det försöka få det helt lufttätt. Jag glömde också att tömma bokashin på lakvatten, vilket resulterade i en halvliter/liters tömning varje gång av stinkande vätska vars odör spred sig i huset och som jag dessutom inte visste vad jag skulle göra av (som gödning går bokashi 1/100 för att inte bli för starkt för växterna).
När jag sedan efter ett par veckors sopsyrning grävde ner de illaluktande soporna i backen tog det inte många dagar innan någon varit där och grävt upp det igen. Jag erkänner mig besegrad och återgår till ursprungsplanen att bygga en kompost av lecablock istället. Bokashin lämnar jag till de frälsta och flitiga.